(c) WWF / Fritz PÖLKING

Därför blev Köpenhamn en jordbävning och inte en succé 

2009-12-23 (publicerad i MiljöAktuellt) 

Världsnaturfonden WWFs klimatchef Stefan Henningsson skriver från hjärtat om sin besvikelse över klimatförhandlingarna om Köpenhamn.


Vissa länder som har gjort mycket mer än andra för att vattna ur ambitionen i FN-processen, vars inhemska företag ej vill se ett ambitiöst tekniksamarbete och som alla har väntat på i ett drygt år dundrar in på Köpenhamns sista dag och säger att nu gör vi som jag har tänkt istället för att använda FNs text eller så får ni lida av konsekvenserna. Man presenterar därmed ett helt nytt papper i förhandlingarna trots att avtalstexterna ligger där och väntar på att bli förhandlad av världens ledare.

Vissa regioner med stora delar av världens befolkning respekterar de regler som sattes upp inom FN och begränsar utsläpp på hemmaplan i en imponerande, men ännu inte alls tillräcklig, takt. Beroendet på kol är alltför stort och man efterfrågar hjälp från övriga världen, inte minst då andra länder valt att lägga mycket energiintensiv produktion baserad på kolkraft just där. De vill arbeta med den avtalstext som ligger där och väntar på att bli förhandlad. De läser av att övriga världen som skulle ha presenterat ambitiösa mål vid denna tid ej har gjort det. De beräknar hur många kolatomer som finns kvar för de själva att släppa ut givet att de historiska utsläpparna vägrar göra drastiska minskningar och inser att det då finns globala villkor de ej själva kan ställa upp på. Detta givet att de vill få in mer folk till arbete i städerna där de får sin första lägenhet, sin första bil och tre mättande mål mat om dagen. En positiv utveckling som vi i Sverige har genomgått men nästan glömt och en utveckling som ökar utsläppen på kort sikt oavsett vilken teknik som väljs.

Vissa utvecklade regioner har särintresset att skryta med sina mål som har en viss ambition men trots att man ej når upp till det vetenskapen efterfrågar av dom och trots att målen inte betyder någon större ansträngning. De pratar om att utsläppsminskningarna är bra för ekonomin men de agerar inte därefter utan väljer att skriva avlatsbrev för att bibehålla höga utsläpp och fortsätta bygga nya kolkraftverk på hemmaplan som sin signal till världen. De propagerar kostnadseffektivitet som riktmärke när detta bara kan vara en del av lösningen där transformation från fossilsamhället snarare är ett måste. Deras måttstock är att vara bäst i en klass där alla får underkänt istället för att agera efter det som situationen kräver. Efter mötet verkar de förneka att en avtalstext fanns framtagen och låg där och väntade på att bli förhandlad vid deras ankomst och skriker ut i media att det är alla andra som inte har någon ambition.

Vissa regioner har särintresset att försöka rädda framtida inkomster från olja, kol och gas och andra utnyttjar klimatdebatten för ideologiska diskussioner kring kokain och socialism. Vissa länder utnyttjar en maktposition i förhandlingarna som slumpvis vald ordförande för G77 just detta år till att hindra framsteg som annars kunde ha gjorts innan de sista självande timmarna. Andra har särintresset att skydda skogssektorn och fina utsläppsmål på pappret genom att dölja skogens förändringar i de globala utsläppsmätningarna, vilket på så sätt motverkar vetenskapens möjligheter att hantera den globala krisen då skogen är en viktig sänka för koldioxid som kontinuerligt minskar.

Vissa regioner med de närmare 100 ledare som ej fick vara med i de stängda rummen där Köpenhamns-överenskommelsen togs fram från ett nytt, blankt papper är mycket upprörda. De får någon timma på sig på lördag morgon, efter två års diskussioner kring en annan mer ambitiös text, att antingen säga ja till denna nya eller inte få några pengar att hjälpa dom mot de klimatförändringar som sker.

Sanningen är att under två år sedan Bali då grunderna för FNs text togs fram och började arbetas på har i princip ingen släppt sina särintressen och utsläppen ökar, ökar och ökar.

Nu efteråt försöker alla rädda sitt eget skinn genom att visa andras särintressen och dölja sina egna i internationell och nationell press. Det är naturligt men föga meningsfullt då Köpenhamn har visat att alla har särintressen och inte är beredda att göra tillräckligt mycket. Man letar efter en syndabock när detta faktiskt är en tid för reflektion. Hur kunde det gå så fel? Har jag försvarat särintressen från gammal industri i min egen region vilket jag anklagar andra för? Har jag verkligen kommunicerat till de värst drabbade länderna hur frustrerad jag är över detta och erkänt det historiska misslyckande jag varit del av? Har jag verkligen tagit in vilket historiskt skede vi befinner oss i? Har jag verkligen fullt ut sett det engagemang och de möjligheter som finns att förändra genom de nya kommunikationsmöjligheter vi har idag, genom de innovativa lösningsföretagen som växer fram i mitt eget land och globalt, de globala lösningsorienterade ungdomsnätverken och pionjär-städerna som inte vill något hellre än att visa vägen mot den lågfossila ekonomin oavsett var de finns? Finns det en kraft att utnyttja här även i de regioner som jag anser är de största problemen? Jag pratade på plats med de globala solenergiföretagen, bioteknikföretag, vindkraftföretagen, de företag som kan öka kolsänkorna i jordbruket med enkla metoder och IT-sektorn med planer på hur vi får solenergi till en miljard människor som idag är helt utan el på bara 10 år. De undrade varför deras lösningar är så underskattade och varför ingen annan pratade med dom. Vi har ju möjligheten att lösa det här. Finns det någon part i förhandlingarna som kan ta den rollen? Nej inte idag verkar det.

Nu handlar det inte om att skylla ifrån sig, utan gemensam förståelse att vi alla måste och absolut kan göra mycket mer för att ställa om ekonomin, ledarskap krävs, agera nu och att våga göra mer för att vi gör det tillsammans. På denna punkt blir Lula Da Silva, Brasiliens president, Köpenhamnsmötets lysande undantag bland de stora som var frustrerad och passionerad, den som vågade släppa inrikespolitiken och sikta på att åstadkomma mer genom ett helt nytt utspel som inte besvarades av någon annan i ökad ambition. Även Andreas Carlgren höll ett mycket bra tal å EUs vägnar, tänjde på gränserna, sträckte ut handen till utvecklingsländerna, fick välförtjänta applåder men innehållet i hans tal speglade ej heller helt verkligheten i miljöministerns politik som EU-ordförande. Vi måste nu sikta på historiska grepp, inte lite mer av det vi redan gjort. Och det finns tecken på att det är just denna process som urladdningen i Köpenhamn kan ha påbörjat. För två år sedan ledde buden på bordet till runt 6 graders global uppvärmning framöver. Buden på bordet i dagsläget leder till runt 4 och det var bra att vi ej låste fast oss i det genom lagligt bindande avtal. Kan vi få fram bud som leder till väl under två grader om ett år i Mexico? I varje fall är det nu dags för reflektion kring detta innan den stora kraftsamlingen. För er som vill läsa om en sådan global kraftsamlingsplan som smögs fram för en vecka sedan, gå in på Major Economies Forums hemsida, www.majoreconomiesforum.org. Tankarna kring nya grepp finns men som i detta fall har de ännu ej hunnit bli granskade.

Vi har bara en planet, helt utan särintressen och som inte bryr sig om ifall den gör bort sig. Det är dags för världens ledare att ta hand om den och se om sitt eget hus eller så kommer den se till att även de och deras barn får lida av konsekvenserna.



Stefan Henningsson

Klimatchef, Världsnaturfonden WWF


 

 

 

 

Senast uppdaterad 2011-06-07

 

 

Presskontakt WWF

Kontakta WWFs pressteam!

Pressnummer: 08 - 546 575 00
E-post: press@wwf.se