Kämpa för Arktis

Ett hotat isparadis

Välkommen till Arktis – jordens livsviktiga kylskåp där mytiska djur som narval, valross och håkäring lever. Här finns otroliga mängder fisk och mer än tio miljoner sjungande grönlandssälar. Men också över 40 olika urfolk som tack vare tusentals år av erfarenhet kan överleva på en av världens mest ogästvänliga platser.


När havsisarna smälter på grund av klimatförändringarna ökar den storskaliga jakten på naturresurser. För att undvika katastrofala effekter måste vi skydda Arktis nu! 

Iscoola invånare

Gronlandshaj. Foto: Nick Caloyianis / WWF

Håkäring

Visste du att?

  • Gammal som gatan
    Håkäringen kan bli 500 år gammal. Det kan alltså finnas hajar som föddes när Gustaf Vasa levde i början på 1500-talet. En vuxen haj växer med 0,5 cm per år.
  • Massa tänder
    Hajen har rakbladsvassa tänder och även huden består av en mängd små tänder som riktas bakåt. Det är som att dra handen längs ett grovt sandpapper och ofta går skinnet sönder på forskare som arbetar med grönlandshajarna. Det är inte så bra att blöda när man arbetar med hajar.
  • Förlorar synen
    Nästan alla vuxna håkäringar är blinda på grund av en hoppkräfta som infekterar ögat och hänger utanför som ett örhänge. Hajen hittar troligen sin mat främst genom luktsinnet.

Grönlandshaj. Foto: Nick Caloyianis / WWF

Håkäringen eller grönlandshajen som den också kallas, är en av de största hajarna i världen – den kan bli över sex meter lång och väga ett ton. Arten lever i nollgradigt vatten långt upp i Arktis, och som simmar i ”slow-motion” jämfört med hajar i varmare vatten. Håkäringen är en viktig toppredator men kunskapen om denna mystiska art och deras beteende är ytterst liten, exempelvis har aldrig någon dräktig hona observerats.


Håkäringen äter döda sälar och valar och mycket bottenlevande fisk. Man har även hittat isbjörn och ren i dess mage. Den lever normalt på djupt vatten men kan undantagsvis ses intill strandkanten när inuiter har dödat valar. I sällsynta fall kan Håkäringen även synas till utanför västkusten i Sverige.


Det bedrevs ett omfattande fiske av håkäringen i Nordatlanten fram till 1960-talet, främst för produktion av fiskleverolja. Upp till 50 000 individer fångades årligen utanför Grönland.

Ingen vet hur många håkäringar som finns idag. De största hoten är klimatförändringarna som medför förändrade livsförutsättningar i Arktis, och att arten tas som bifångst i räk- och piggvarfiske.

WWF har stött forskning på håkäring och kunskapen används nu för att förvalta denna fantastiska, häftiga haj.   

 

Stöd WWF

Narval. Foto: Paul Nicklen / National Geographic Stock / WWF-Canada

Narval

Visste du att?

  • Bedrägeri
    På 1400-talet såldes narvalarnas spjut till furstar i Europa som enhörningshorn.
  • Ingen ryggfena
    Narvalar saknar ryggfena, vilket är praktiskt eftersom en ryggfena bara skulle fastna i isflaken i Arktis.
  • Ändrar färg
    Narvalar ändrar färg med ålder. De nyfödda är fläckigt blågrå, ungdomar blåsvarta, vuxna fläckigt grå mot ljus botten.

Narval. Foto: Paul Nicklen/National Geographic Stock / WWF-Canada

Med ett långt spjut i pannan kan narvalen sägas vara havets enhörning. Spjutet kan bli hela två meter långt på den upp till fem meter stora valen. Spjutet är egentligen den vänstra hörntanden som vuxit ut genom huden. Vissa narvalar har två horn, och en del inget. Man har tidigare trott att bara hannen har spjut, men det har visat sig att vissa honor också kan ha det. Man vet inte riktigt vad spjutet gör för nytta, men troligen använder hannarna det för att slåss med varandra, men det är oklart varför vissa honor har spjut. Förmodligen är den också ett komplext sinnesorgan fullt av nerver som kanske används för att ”känna” av havet.

De flesta narvalarna lever i norra Kanada och Grönland men de påträffas också vid Svalbard och nordvästra Ryssland. Deras livsmiljö är nu under stor förändring. När havsisarna smälter påverkar det narvalarna på flera sätt. Till exempel blir deras fiende, späckhuggarna, fler. Späckhuggare lever normalt inte i Norra ishavet, men nu när havsisen försvinner simmar de allt längre norrut under sommarhalvåret.

Ett annat hot mot narvalen är att sjöfarten förväntas öka drastiskt i Arktis när nya fartygsleder mellan Europa, Asien och Amerika öppnas upp och havet ligger öppet på grund av smältande isar. Detta ökar även möjligheten till exploatering av fiske, mineraler, olja och gas, som skulle öka sjöfarten ytterligare.

Världsnaturfonden WWF har just deltagit i en expedition till norra Kanada för att studera de narvalar som det finns minst kunskap om. Anledningen är att havsisen här uppe förändras i en dramatisk takt vilket medför ökad sjöfart och fiske som kan hota narvalarnas fortlevnad. Kunskapen vi samlade in kommer användas för att förvalta dem och säkra narvalarnas framtid.

 

Stöd WWF

Lunnefagel. Foto: Orsolya Haarberg / Wild Wonders of Europe / WWF

Lunnefågel

Visste du att?

  • Måste springa för att lyfta. Lunnefågeln kan inte lyfta direkt från vattnet utan måste springa igång på vattenytan.
  • Färggrann näbb
    Den papegojlika näbben blir extra färgstark på våren, troligen för att imponera på en blivande partner.
  • Lägger ett enda ägg.
    Den lägger sitt enda ägg i ett bo som den gräver i marken. Båda föräldrarna tar sedan hand om ungen.

Lunnefagel. Foto: Orsolya Haarberg / Wild Wonders of Europe / WWF

Lunnefågeln hör hemma i Nordatlanten och är en fantastisk dykare som kan dyka mer än 50 meter djupt. För 40 år sedan fanns den på västkusten i Sverige men nu måste man ta sig till Norge, Färöarna Island, Grönland, New Foundland eller brittiska öarna för att få se denna speciella fågel häcka. Precis som andra medlemmar i familjen alkor, häckar den i stora kolonier längs kusterna. På vintern flyttar den längre söderut, exempelvis till Kanarieöarna.

Den använder vingarna för att ta sig fram både ovan och under vattenytan. Upp till åtta fisketurer per dag blir det när den har en unge att mata och lunnefågeln kan bära hela 20 småfiskar på en gång i näbben.  Snabb är den också; i luften når den hastigheter på nära 90 km i timmen.

80 procent av lunnefåglarna finns på Island och i Norge och i båda länderna har de minskat kraftigt de senaste 15 åren. Orsaken är främst brist på småsill och tobisfisk, och att minkar och katter ger sig på både fåglarna och äggen. En annan anledning är att den fastnar som bifångst i fiskenät när den är ute på sina simturer. Oljeutsläpp har också dödat många lunnefåglar.

Dessutom påverkar klimatförändringen utbredningen av fisk, vilket drabbar lunnefågeln. När den hämtar fisk till sin unge, ger den upp om det blir för långt att ta sig. Ett år med lite fisk svälter ungar ihjäl och i framtiden riskerar vi faktiskt att förlora lunnefågeln.

WWF arbetar brett för att hjälpa lunnefågeln. I Norge har WWF engagerat sig för att få fram fungerande hjälp för att rädda oljeskadade sjöfåglar och stoppa exploateringen av olja runt Lofoten. Runt om Nordatlanten arbetar WWF-kontoren tillsammans för att fisket ska bli hållbart. Man jobbar för att det ska finnas mat åt havsfågel och för att minska bifångsterna. Dessutom försöker vi på flera sätt begränsa effekterna av klimatförändringen, exempelvis genom att satsa på alternativa energikällor istället för fossila bränslen.

 

Stöd WWF

Spackhuggare. Foto: Tom MIddleton / Shutterstock

Späckhuggare

Visste du att?

  • Fena på samarbete
    De vuxna valarna jagar tillsammans, och de yngre följer med och lär sig. Koordinationen mellan flockens individer förbättras hela tiden eftersom späckhuggarna har en mycket stabil social organisation.
  • Jagar stort
    Forskare har observerat grupper av späckhuggare som anfaller flockar av kaskelotter och till och med blåvalar.
  • Dialekt
    Forskning har visat att bland de späckhuggare som lever i stabila familjeflockar har varje familj sin egen dialekt, och på det viset kan de "hålla isär" varandra.
  • Långlivad
    Honan kan bli upp till 90 år, medan hanen blir upp till 40 år. Normalt lämnar inte sönerna flocken uran stannar hela livet med sin mamma.

Simmande spackhuggare Foto: Nils Aukan/WWF

 Späckhuggaren förekommer i alla större hav. Den är en tandval som är släkt med delfiner och störst i sin familj Delphinidae. Den kan bli 9,5 meter lång och väga 8 ton. Utanför Norges kust finns det cirka 1 500 späckhuggare, och nästan varje år ses späckhuggare utanför svenska västkusten. Hur många som finns totalt i världshaven vet man inte.
Det finns flera slags späckhuggare och de skiljer sig åt i utseende, beteende, ljud och vad de äter. I Antarktis jagar späckhuggare säl och pingviner, och späckhuggare vid Valdezhalvön i Argentina fångar sjölejon vid strandkanten. I Arktis jagar späckhuggarna sälar, narvalar och vitvalar. De flesta äter dock mest fisk. Späckhuggare som äter sälar och valar är relativt tysta medan fiskätare är "pratiga". Späckhuggare som ses utanför Nordnorge äter sill på vintern och de följer efter fisken på deras vandringar. Späckhuggare kräver en konstant tillgång till föda. Tur att de är skickliga jägare och bra på att samarbeta för att fånga sina byten.

Den sociala organisationen hos späckhuggare varierar mellan olika populationer. Det vanligaste är matriarkala grupper där honor och hanar stannar i mammans flock hela livet. När flockar träffas parar sig individer från olika flockar. Hanen återvänder alltid till sin mammas flock, och djuren i gruppen tar hand om ungarna tillsammans. En späckhuggarhona blir könsmogen vid 8–10 års ålder, men får inte sin första kalv förrän vid cirka 14 års ålder. Hon får därefter i snitt en unge vart åttonde år, som diar i ett år.

 Späckhuggarna kommunicerar med akustiska signaler. De använder dem både för att samarbeta vid jakt och för att hitta partners. Ett hot mot arten är därför det ökade bullret i haven, på grund av den ökade sjöfarten. Om framtidens fartyg använde motorer och propellrar som inte var så högljudda skulle det gynna många djur, allt från valar till fiskar och sälar.  

Späckhuggare är rovdjur som befinner sig på toppen av näringspyramiden. Det gör att de är mycket utsatta för miljögifter, som de får i sig med födan och som samlas i deras vävnader.

Under lång tid finansierade WWF ett späckhuggarprojekt i Nordnorge, där djurens ekologi och beteende studerades. Projektet identifierade och följde individer för att kartlägga deras utbredningsmönster, val av föda och flockarnas struktur. Forskarna samlade även information om valarnas beteende och undervattensläten.

Tack vare detta har kunskapen ökat om dessa fantastiska rovdjur.  Det har även bidragit till en valskådningsindustri på späckhuggare som medfört att arten har fått högre status och är mer värd levande än död.

Stöd WWF

Valross. Foto: Wim Van Passel / WWF

Valross

Visste du att?

  • Tungviktare
    Den största underarten, valrossen i Stilla Havet (Odobenus rosmarus divergens) kan väga upp till 1 700 kg.
  • Suger hårt
    Valrossen suger ut musslans innehåll utan att krossa skalet. Om en valross skulle suga på en människas arm skulle armen gå av.
  • Rosa på land
    Valrossarna är bruna när de simmar omkring men när de ligger tätt ihop på land eller på isen, kan de faktiskt bli rosa! Det beror på att blodådrorna vidgas för att kyla ner kropparna.

Valross. Foto: Fritz Pölking / WWF

Valrossen är släkt med sälar och sjölejon, och känns lätt igen genom sina stora hörntänder, ”betarna”.  Tänderna används som hjälp att ta sig upp på havsisen och hanarna har dem för att slåss.

Valrossen kan dyka 100 meter ner för att äta musslor och andra ryggradslösa djur, men oftast går de inte djupare än 20–30 meter. Valrossen är en av få sälarter som tar hand om sin unge i hela två år – för andra handlar det oftast bara om veckor.

Traditionellt jagades valrossen för sitt kött, fett, skinn, betar och ben. Under 1800-talet höll den på att duka under för den intensiva kommersiella jakten. Den kommersiella jakten pågår inte längre men ursprungsfolk som inuiter och tjutkjer jagar valross för att få mat och skinn till kläder och rep.

Idag är klimatförändringen det största hotet. Honan lämnar oftast sin unge på ett isflak när hon dyker efter mat, och vilar själv där mellan varven. Utan havsis måste de istället ta sig upp på land. Ibland tvingas enorma flockar upp på land, och eftersom de då inte kan komma undan faror lika snabbt uppstår lätt panik. När alla försöker fly till vattnet på samma gång kläms många, särskilt de yngre, ihjäl.

När havsisen smälter öppnas havet dessutom upp för att ökad sjöfart och utvinning av olja, gas och mineraler. Den krympande havsisen gör det också svårt för valrossen att hitta mat, då den måste simma längre sträckor för att hitta den.

Det finns ungefär 18 000 valrossar i norra Atlanten, 100 000 i norra Stilla havet och 5 000 i Laptevhavet i Arktis. De två första är underarter och forskarna utreder just nu om valrossarna i Laptev också är en underart.

WWF samarbetar med partners runt om i världen för att bevara valrossen och andra arter i Arktis, och arbeta mot hot från klimatförändringen och illegalt fiske. Ett viktigt uppdrag är att påverka regeringarna i de olika arktiska länderna. Arktisprogrammet driver också egna projekt för att motverka flera av de stora hoten mot Arktis. I Ryssland finansierar Världsnaturfonden WWF flera valrossprojekt för att öka kunskapen och för att kunna hjälpa myndigheter att minska hoten från sjöfart samt olje- och gasutvinning.

 

Stöd WWF

Tab end

GPS-märkningen berättar hajens hemligheter

För att kunna bevara havens djur behöver vi mycket kunskap om hur de lever. En av Arktis riktiga doldisar är håkäringen, som kan bli 500 år gammal och lika stor som en vithaj. Här är WWF på forskningsexpedition för att märka håkäringar med satellitsändare. Det är riktigt tungt arbete eftersom att hajarna måste halas upp för hand, ofta från över hundra meters djup. Efter några minuter när märkningen är klar får hajarna återvända till de kalla djupen, och sändarna kommer med jämna mellanrum att släppas upp till ytan så att satelliten kan samla in viktig data om var och hur hajarna rör sig.