WWF

---

 

Alla valdjur tillhör ordningen Cetacea som innefattar ett 80-tal arter. Tretton arter räknas som stora valar; 12 av de 13 arterna är bardvalar, underordning Mysticeti, medan kaskeloten tillhör tandvalarna, underordning Odontoceti.

Nordatlantisk rätval eller nordkapare, Eubalena glacialis, nordlig Stilla Havsrätval, Eubalena japonica, sydlig rätval eller sydkapare, Eubalena australis, grönlandsval, Balaena mysticetus, blåval, Balaenoptera musculus, sillval, Balaenoptera physalus, sejval, Balaenoptera borealis, Brydes val, Balaenoptera edeni , vikval, Balaenoptera acutorostrata, antarktisk vikval, Balaenoptera bonarensis, gråval, Eschrichtius robustus och knölval, Megaptera novaeangliae.

Kaskelot, Physeter catodon
 

Det största djur som någonsin funnits på jorden är blåvalen. Den kan bli upp till 30 meter lång och väga mer än 150 ton. Ett barn skulle kunna krypa i blåvalens största blodådror, och dess hjärta är stort som en bil. Att valar kan bli så stora beror till stor del på vattnets stödjande kraft. På land skulle ett så stort djur behöva så kraftig benstomme att de skulle ha svårt att röra sig.

Valar är varmblodiga däggdjur som andas luft med lungor. De föder levande ungar som diar mjölk som utsöndras från moderns mjölkkörtlar, precis som hos människor. Till skillnad från landlevande däggdjur har valar inte päls för att hålla värmen, utan ett tjockt späcklager. Hos grönlandsvalen kan späcklagret bli mer än 50 cm tjockt. Valar lever i världens alla stora hav och de flesta stora valar vandrar långa sträckor.

Många av de stora valarna flyttar mellan tropiska hav och polarområdena. På vintern föder vandrande valar sina ungar i tropiska hav runt ekvatorn. De får normalt en ensam kalv vartannat till vart fjärde år. Dräktighetstiden är 10-13 månader för bardvalar och 15-16 månader för kaskelot. Bardvalarnas kalv diar i omkring ett år, och kaskelotens i 3-4 år. Valar blir könsmogna först runt tio års ålder. Detta tillsammans med det faktum att de inte föder varje år gör att valarna är känsliga för populationsminskningar och många valpopulationer har inte återhämtat sig efter den tidigare omfattande valjakten, trots att de nu är relativt väl skyddade sedan en lång tid tillbaka.

På sommarhalvåret färdas valarna till de näringsrika vattnen utanför Arktis och Antarktis för att äta. Då äter de ungefär 3-4 % av sin egen kroppsvikt varje dag. Många bardvalar äter krill, ett litet kräftdjur som finns i stora mängder i haven runt Arktis och Antarktis. Andra arter äter mest fisk och bottenlevande smådjur. Bardvalarna fångar sin föda genom att sila vattnet genom barderna. Barderna är stora hornskivor som är uppfransade i kanterna och hänger ned från överkäken som stora kammar. I dessa fastnar födoorganismerna som valen sedan tar loss med tungan. Kaskelotter å andra sidan är tandvalar, och lever främst av bläckfisk, men även fisk.

 

Under de senaste hundra åren har kommersiell valjakt kraftigt minskat antalet valar i haven. Anledningen till att blåvalen är utrotningshotad är att så fort valfångare upptäckte en blåval så övergav man att jaga andra valarter eftersom blåvalen är så stor och ger mer olja än alla andra arter. Rätvalen var även den ett mycket populärt byte, och jagades redan på medeltiden. Den är nämligen långsam och därför lätt att komma ikapp och harpunera. Dessutom flyter den när den är död, så det blev lättare för jägarna att ta hand om fångsten. De nordliga rätvalarna är idag de mest hotade av de stora valarna med ca 300 individer i Nordatlanten och ännu färre i Stilla Havet.

Rent generellt har det varit så att man jagat de valarter som varit störst och lättast att fånga tills de helt enkelt nästan tagit slut och man blivit tvungen att välja andra, mindre valarter. Valjakten nådde sin kulmen innan 2:a världskriget och hade ännu en topp under 50- och 60-talen. Valjakten minskade sedan mycket på grund av att det inte fanns så många valar kvar att jaga. Det var helt enkelt inte lika ekonomiskt lönsamt längre. Åtta av de tretton stora valarna anses nu vara utrotningshotade eller sårbara, trots att de varit "skyddade" från valfångst under mer eller mindre lång tid (beroende på art).

Valar hotas också av kollisioner med fartyg, utarmning av bytesdjurspopulationer, habitatförstöring genom t ex olje- och saltutvinning, bifångster i fiskenät och marina föroreningar. Ny forskning visar att bardvalar liksom tandvalar drabbas av miljögifter som anrikas i deras fettvävnader. Det verkar som om giftiga ämnen på lång sikt är ett stort hot mot valarnas överlevnad. Miljögifterna kan påverka valarnas hälsotillstånd, immunförsvar och fortplantning.

Klimatförändringarna kan verka både på ett negativt och positivt sätt för valarna. När havstemperaturen förändras kan det påverka bytesdjurens utbredning och fortplantning, samt havsströmmarna styrka och riktning. Eftersom valar är lättrörliga kan de troligen flytta med när bytet ändrar utbredning. I framtiden räknar forskarna med att Arktis kommer att bli allt mer isfritt sommartid, vilket medför att många valarter kan födosöka i vatten som tidigare var täckt av havsis.

Eftersom valarna vandrar och passerar över otaliga territorialgränser kan inget valbestånd sägas tillhöra något särskilt land, och hanteringen av valfångst är därför en internationell angelägenhet. IWC — International Whaling Commission — har erkänts av FN som den enda organisation som har rättigheter att globalt reglera valfångsten och bevarandet av valar på öppet hav och i kustregioner. IWC bildades 1946 för att främja den vacklande valfångstindustrin men också för att bevara valarna. 1966 fredade man blåvalen, men i övrigt fortsatte valjakten som tidigare.

På 1970-talet förändrades IWC från att ha varit en valfångstklubb till att bli en internationell organisation som ville skydda valarna. Länder som inte fångade valar blev också medlemmar. 1979 bildade IWC ett valreservat i Indiska oceanen, där all valjakt är förbjuden. Trots förändringarna fortsatte valarna att minska i antal, och 1986 fattades beslut om allmänt uppehåll i all kommersiell valjakt. Under 1994 bildades ännu ett valreservat runt Antarktis på södra halvklotet.

 

Norge motsatte sig beslutet om förbud mot kommersiell valjakt som infördes 1986 och anser sig därför inte vara bundet av avtalet. Norska valfångstfartyg fångar i dagsläget omkring 600 vikvalar per år i kommersiellt syfte. Japan utnyttjar ett kryphål i avtalet som säger att valar får jagas och dödas i "vetenskapligt syfte". Japans valfångstflotta jagar årligen förutom i Stilla Havet även i valreservatet runt Antarktis, och under 1990-talet har man dödat tusentals vikvalar där. Valköttet från Japans så kallade vetenskapliga fångst säljs i matvaruaffärer över hela landet.

 

I dag har ett dödläge uppstått i IWC mellan de medlemmar som är för respektive mot kommersiell valjakt. Jakten ökar i snabb takt och det finns inget överenskommet hanterings- eller kontrollsystem så att IWC kan åtgärda problemen.

Senaste nytt från IWC (OBS! Engelska)

 

WWF förespråkar aktivt konsumtionsanvändande av vilda djurarter endast då sådant användande främjar bevarandet av arten, vilket är högst osannolikt i fallet med kommersiell valfångst. Därför stödjer WWF inte kommersiell valfångst och kommer även fortsättningsvis förespråka att om valfångst ska ske så måste den utföras under internationell kontroll. WWF kommer att arbeta för att stärka IWC och för att garantera tillmötesgående av deras beslut, och kommer att stödja försök till att bryta det rådande skadliga dödläget inom IWC.

WWFs globala program inriktar sig på att skydda de mest utrotningshotade val- och delfinarterna genom att:
. etablera fler reservat,
. minska bifångsterna av valdjur i fiskeredskap
. stödja välorganiserad val- och delfinskådning

Uppmärksamhet ägnas även åt att minska havsföroreningar som kan öka mottagligheten för sjukdomar och minska fertiliteten hos många djurarter inklusive valar och delfiner.