WWF

---

Alla säldjur tillsammans utgör ordningen Pinnipedia. Denna ordning består av tre familjer, nämligen öronsälar, (Otariidae), valrossar, (Odobenidae), och öronlösa sälar, (Phocidae) som också kallas egentliga sälar. Våra svenska sälarter är allihop öronlösa sälar. Det är gråsäl, (Halichoerus grypus), knubbsäl (Phoca vitulina) och vikare, (Phoca hispida botnica).

 

Sälar är vattenlevande däggdjur med pälsklädd, strömlinjeformad kropp och alla fyra extremiteter omvandlade till labbar (fenliknande fötter). Öronlösa sälar kännetecknas av slät päls och avsaknad av ytteröron. De simmar med kraftiga sidorörelser av bakkroppen, och de främre labbarna används huvudsakligen för att styra med och hjälper till när sälen ska ta sig fram på land.

  

Deras kropp klarar det höga trycket från vattnet genom att den är elastisk och revbenen kan tryckas ihop utan att skada de inre organen.

Innan sälen ska dyka tömmer den sina lungor på luft. Om den inte gjorde det skulle luften pressa sönder lungorna när trycket ökar på större djup. För att klara att vara under vattnet länge har sälar mer blod och högre halt röda blodkroppar än till exempel människor. Blodets röda blodkroppar innehåller hemoglobin som tar upp syre från luften i lungorna. Sälar kan även lagra mycket syre direkt i musklernas myoglobin. När sälen ska dyka djupt minskar pulsen från 70 till 5-20 slag per minut och blodet transporterar syre bara till det nödvändigaste; hjärtat och det centrala nervsystemet. Resten av kroppen får gå på sparlåga. Dessa egenskaper gör att sälar kan vara under vattnet 20-25 minuter.

 

Gråsälen är Sveriges största säl. Hanen kan bli upp till tre meter lång och väga 300 kg. Honan är något mindre, hon kan bli två meter lång och väga ca 200 kg. Hanen är ofta mörk, nästan svart, medan honan är grå på ryggen och gulbrun med mörka fläckar på buksidan. Gråsälen föder sin kut på iskanten i februari eller mars och diar den i knappt tre veckor. På den tiden ökar kuten i vikt från ca 10 kg till 40-60 kg. Att viktökningen går så fort beror på att mjölken den får av mamman har en fetthalt på över 50 %. Mamman kan under digivningstiden förlora nästan 1/3 av sin vikt, eftersom hon ger bort sina energireserver till ungen och inte hinner med att äta själv. Efter de tre veckorna lämnar sälhonan kuten, och den får lära sig att jaga helt själv. Oftast ligger den kvar på land eller på isen en vecka eller två innan den blir hungrig och går ner i vattnet för att söka föda. Den börjar med att jaga strömming eftersom strömmingen leker under den här perioden och då är extra lätt att fånga. Senare i livet kommer gråsälen att äta det mesta i fiskväg, gärna torsk och fet fisk som t ex lax, abborre och strömming.

Vid sekelskiftet fanns det minst 100 000 gråsälar i Östersjön, men runt 10 000 st dödades i jakt varje år och när gråsälen fridlystes 1974 fanns det bara ungefär 3000 kvar i hela Östersjön. Trots jaktstoppet ökade populationen inte och man fann att sälarna blivit sjuka av miljögifter som bland annat gjorde honorna sterila. Sedan dess har halterna av t ex PCB och DDT minskat i Östersjöns fiskar och gråsälsbeståndet ökar nu med ca 6 % per år. Nu tror man att det finns ungefär 20 000 gråsälar i Östersjön, och knappt hälfen av dem finns i svenskt vatten. På senare tid har man upptäckt att många unga gråsälar har svåra tarmsår. Detta tros orsakas av ett nytt, ännu oidentifierat miljögift som påverkar sälarnas immunförsvar.

 

Knubbsälen är betydligt mindre än gråsälen. Hanen kan bli 170 cm lång och väga upp till 105 kg medan honan blir som mest 165 cm lång och väger upp till 90 kg. Knubbsälar är ganska mörkt gråfläckiga. Knubbsälen finns framför allt på svenska västkusten men också i två kolonier i Östersjön, vid Måkläppen utanför Falstebo och i Kalmarsund.

 

Knubbsälens kut föds runt midsommar på kobbar och skär längs kusterna. Kuten har fällt sin vita kutpäls redan i mammans mage och är redo att gå i vattnet snart efter födseln.

 

Även knubbsälens kutar diar fet mjölk från mamman de första veckorna, men eftersom kuten kan följa med mamman när hon jagar går inte knubbsälshonan ner så mycket i vikt under tiden.

Vid sekelskiftet fanns det minst 16 500 knubbsälar i Skagerak och Kattegat och omkring 5 000 i Östersjön. Under 1900-talet har antalet i bägge populationerna minskat kraftigt, först genom jakt och senare på grund av miljögifternas effekter på sälarnas immunförsvar och fertilitet. Knubbsälen fredades 1966 på västkusten och hade ökat ganska bra fram till 1988 när populationen i Västerhavet drabbades av ett valpsjukevirus och mer än hälften av sälarna dog. Beståndet återhämtade sig dock och bestod 2002 av omkring 19 000 individer. Men återigen drabbades knubbsälarna på svenska västkusten av valpsjukeviruset, och ca 10 000 knubbsälar dog sommaren 2002. I Östersjön fredades knubbsälen 1974, men där finns idag bara runt 580 individer. Sälarna i Östersjön är isolerade och nästan inget genetiskt utbyte sker med knubbsälarna på västkusten. Det gör att de är mycket sårbara för förändringar i miljön.

 

Vikaren är mindre än knubbsälen och mycket rundare. Den har en mörk päls med tydliga ljusa ringar i pälsen. Vikaren föder sin kut under februari eller mars i en grotta som mamman har krafsat ut i isen med sina kraftiga framklor. Där stannar den i 5-6 veckor och växer snabbt tack vare mammans feta mjölk. Mamman förlorar mycket av sina energireserver eftersom det ofta är ont om fisk i packisområdet. Förutom fisk äter vikaren under våren stora mängder skorv; ett litet kräftdjur som lever på havsbottnen.

I Östersjön finns tre separata populationer av vikare; en i Bottenviken, en i Rigabukten och en i Finska viken. Läget i Finska viken är kritiskt, beståndet har minskat de senaste tio åren och nu finns bara ett par hundra djur kvar här. Totalt tror man att det finns högst 8 000 vikare i Östersjön. Detta kan jämföras med åtminstone 200 000 vid sekelskiftet. Precis som med gråsäl och knubbsäl decimerades beståndet av den hårda jakten som pågick fram till 1974, och precis som de andra sälarterna drabbas vikarna av miljögifter som minskat deras fertilitet och motståndskraft mot sjukdomar.

 

Det största hotet mot sälarna idag är miljögifter. PCB — polyklorerade bifenyler — som sälarna får i sig med födan anrikas i deras fettvävnader och orsakar förändringar i binjurarna och igenväxning av honornas livmoderhorn. Sälarna får ett försämrat immunförsvar och sämre reproduktionsförmåga. Man tror att tarmsår som upptäckts hos unga gråsälar orsakas av något nytt oidentifierat miljögift, kanske bromerade flamskyddsmedel. När sälstammarna ökar, ökar också konflikterna mellan sälar och yrkesfiskare. Sälar är smarta och de ser ett nät fullt av fisk som ett skafferi där det är fritt fram att ta för sig. De orsakar stora skador på fiskarnas utrustning. Många har förespråkat jakt på säl för att minska dessa skador. Det händer också att sälar fastnar i fiskarnas garn och drunknar när de inte kan komma upp till ytan för att andas.

 

Ett nytt hot mot gråsäl och vikare är bristen på is i ett allt varmare Östersjön. Isen behövs när sälarna ska föda sina ungar, och de kommer att bli allt svårare när klimatförändringen blir allt värre.

 

WWF stödjer forskningsprojekt om sälar i Östersjön. Man finansierade t ex under många år ett avelshägn för gråsäl i Forsmark i norduppland. Kutarna som föds i hägnet släpptes ut i södra Östersjön för att stärka det svaga beståndet där. Andra studier har genomförts med stöd av WWF där man undersökt 1) gråsälens genetik, födoval och fortplantning, 2) sambandet mellan bromerade flamskyddsmedel och förekomsten av tarmsår hos säl, och 3) kopplingen mellan sälskador på fiskeredskap och tillgången på naturlig föda för sälarna i Östersjön.

 

WWF är angelägen om att minska konflikterna mellan sälar och yrkesfiskare, och anser att den främsta lösningen är att fortsätta utveckla metoder som minskar risken för sälskador på redskap samt bifångster av sälar i fisket.

 

---

Redaktörer: T. Haug, L. Walløe, S. Grønvik m.fl. Utgiven av Universitetsforlaget i Oslo 1998.

 

Organiska miljögifter. Monitor 16. Red. C.Bernes.

Naturvårdsverkets förlag 1998.

 

Vad händer med sälarna? Av M:Olsson, B.Karlsson och E.Ahnland. Rapport 4254, Naturvårdsverket 1994.

Ambio, volym XXI, nr 8, 1992. Ett specialnummer om sälar. Tidskriften Ambio ges ut av Kungliga vetenskapsakademien.

Sälar i Sverige. Av L.Almkvist, M.Olsson och S.Söderberg. Utgiven av Svenska Naturskyddsföreningen 1980.

Sälmorgon. Av R. Farre. Utgiven av Rabén&Sjögren 1974.

Säl. Av B. Haglund. Utgiven av Pan/Norstedts 1961.

Sälliv. Av Anna Roos.Årets Pandabok för barn och ungdom 2001 Utgiven av Bonnier Carlsens förlag 2000.

Den lilla sälungen. Av O.F.Lindberg. Utgiven av Natur&Kultur 1997.

Rick — en knubbsäls liv. Av I. Ahlén och R.Wenliden. Utgiven av Setterns djurbibliotek 1986.

 

smub.st-andrews.ac.uk (Brittisk sälforskargrupp)

Miljöförändringar och sälar (Om sälforskning vid Naturhistoriska riksmuseet)