WWF

---

Valarna tillhör ordningen Cetacea som delas in i bardvalar (Mysticeti) och tandvalar (Odontoceti). Späckhuggaren är en tandval och den största i familjen Delphinidae. Till delphiniderna hör också de arter som vi oftast talar om som just delfiner, till exempel flasknosdelfinen.

På engelska kallas späckhuggaren för killer whale (mördarval) eller orca, som kommer från det latinska namnet. På norska kallas den för spekkhogger.

 

Späckhuggaren har färre och kraftigare tänder än de flesta andra tandvalar. Detta är en anpassning till jakten på andra stora marina däggdjur, till exempel delfiner, tumlare, sälar och sjölejon. Forskare har observerat grupper av späckhuggare anfalla flockar av kaskelotter och till och med blåvalar. Kaskelotter är också tandvalar, och upp till fem gånger tyngre än späckhuggarna själva, och blåvalar kan väga upp till 150 ton.

Späckhuggare i olika områden specialiserar sig på olika byten. Späckhuggare i Arktis och Antarktis jagar säl som de välter ner från isflak där sälarna söker skydd, och i Antarktis kan späckhuggarna också ta pingviner. Späckhuggare vid Valdezhalvön i Argentina tar sjölejon genom att kasta sig upp på strandkanten där sälar vilar och leker. På Crozet Island i Indiska oceanen jagar späckhuggare sjöelefantkutar på samma sätt. De flesta späckhuggare äter dock mest fisk. De späckhuggare som kan observeras utanför Nordnorge på vintrarna äter sill, som de följer på dess vandringar. Trots att späckhuggare jagar andra däggdjur i vattnet finns det inga bevis för att en späckhuggare någonsin anfallit en människa. 

 

Späckhuggare måste få i sig 2,5-5 % av sin kroppsvikt per dygn och kräver därför en konstant och riklig tillgång på bytesdjur. Dess stora jaktframgångar beror på skickligt samarbete och koordination mellan individerna i en flock. De vuxna valarna i en flock jagar alltid tillsammans, och de yngre lär sig genom att följa med och imitera de äldre. Koordinationen mellan flockens individer förbättras sedan hela tiden eftersom späckhuggarna har en mycket stabil social organisation och ett djur oftast stannar i samma flock hela livet.

Den sociala organisationen hos späckhuggare varierar mellan olika populationer. Det vanligaste är matriarkala grupper där både honor och hanar stannar i sin moders flock hela livet. När två eller flera flockar träffas sker parningen mellan individer från olika flockar och pappan finns alltså inte i ungens familjeflock. Flocken hjälps åt att ta hand om ungarna, något som ofta förekommer hos sociala däggdjur med stabila gruppbildningar.

Späckhuggarna kommunicerar med akustiska signaler, som gör det möjligt för dem att koordinera jakt och att hitta varandra om de skiljts åt. Forskning har visat att bland de späckhuggare som lever i stabila familjeflockar har varje familj sin egen dialekt, och på det viset kan de "hålla isär" varandra.

En späckhuggarhona blir könsmogen vid 8-10 års ålder, men hon får inte sin första kalv förrän hon är omkring 14 år gammal. Hanarna blir könmogna först senare, ibland inte tidigare än vid 16 års ålder. Medelåldern för späckhuggarhonor är runt 50 år, men det finns exempel på att de kan nå en ålder av 80 år. En vuxen hona kan få en unge vart tredje år, men genomsnittet är en unge vart åttonde år. Ungen diar i ungefär ett år.

Späckhuggare är rovdjur som befinner sig på toppen av näringspyramiden, och de är inte talrika. När flera flockar av dessa rörliga rovdjur befinner sig i samma område kan man dock få intrycket av att det rör sig om fler individer än vad som faktiskt är fallet. Utanför Norges kust finns det inte mycket fler än 1500 späckhuggare. Hur många som kan tänkas finnas totalt i världshaven vet man inte idag.

Att späckhuggare är toppkonsumenter gör att de är mycket utsatta för miljögifter, som de får i sig med födan och som sedan anrikas i deras vävnader. Utanför USAs västkust har man kopplat en ökad dödlighet hos vuxna späckhuggare till rekordhöga halter av PCB och andra miljögifter som man hittat hos döda individer.