WWF

---

EUs gemensamma jordbrukspolitik, CAP (Common Agricultural Policy), infördes i början av 1960-talet. EU har alltså en gemensam finansiering av jordbrukspolitiken, en gemensam marknad med gemensamma priser och att jordbruksprodukter från EU har företräde framför importerade produkter från icke EU-länder. 

 

CAP, Common Agricultural Policy, den gemensamma jordbrukspolitiken sedan 1957. Politiken är indelad i två delar, inom EU kallas detta för de två pelarna:

 

En gemensamt beslutad del för alla länder inom EU som skall stödja jordbruksprodukter av hög kvalitet, bra djurhållning, miljövänliga odlingsmetoder som bevarar landskapet och återställandet av balansen mellan EU:s jordbruksmarknader och marknaderna i utvecklingsländerna.

Den andra pelaren består av riktade ersättningar och stöd till miljön och till landsbygden. Dessa är formulerade i så kallade landsbygdsutvecklings-program (RDP).

 

Varje medlemsland och i några fall regioner/delstater utformar sitt eget program inom givna ramar. Skillnaderna mellan länderna är stora både gällande vad man kan få ersättning för och hur mycket pengar som satsas.

Programmen går att läsa om på EU:s webbportal www.europa.eu.int.

 

Det svenska Landsbygdsprogrammet omfattar ekonomiskt stöd till jordbruket som ska bidra till en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling på den svenska landsbygden. Landsbygdsprogrammet gäller från 2007 till 2013 och är inriktad på följande tre områden, med fortsatt fokus på miljön:

 

- ökad konkurrenskraft inom jord- och skogsbruk,
- miljö och landsbygd,
- förbättrad livskvalitet och diversifiering av ekonomin på landsbygden.

 

CAP har reformerats flera gånger under åren och i juni 2003 beslutades det om ytterligare en reform av pelare 1 med syftet att skapa en mer långsiktigt hållbar jordbrukspolitik med fokus på jordbruksprodukter av hög kvalitet, bra djurhållning, miljövänliga odlingsmetoder som bevarar landskapet och återställandet av balansen mellan EU:s jordbruksmarknader och marknaderna i utvecklingsländerna.

 

Den nya utformningen av CAP innebär nästan en totalförändring och kommer att göra jordbruket mer marknadsanpassat. Den dyra över-produktionen kommer att begränsas och produktionsstöden görs om till frikopplande gårdsstöd. Istället för att låta bidragssystemen styra produktionen ska produktionen inriktas mot det som konsumenterna efterfrågar. Bidragen kommer därför inte längre att styra vad den svenska bonden odlar, utan bonden får själv välja vad han vill producera och i vilken omfattning. Bonden kan också få stöd utan att producera, bara marken hålls öppen och sköts på rätt sätt.

Medlemsländerna har själva fått bestämma hur den nationella frikopplings-processen ska ske och resultatet har blivit en mycket teknisk och svårtydd reform. Sverige har beslutat sig för en blandmodell där största delen av stöden frikopplats från produktion. Alla EU-länder har även möjlighet att avsätta upp till tio procent av de nya stöden till ett nationellt kuvert. Detta kuvert kan användas för att stödja olika typer av jordbruk som är viktiga för att skydda och förbättra miljön eller för att förbättra kvaliteten och marknadsföringen av jordbruksprodukter.

 

 

 

Bild: Så här har stödet till jordbruket  omfördelats i och med jordbrukreformens genomförande. Endast en begränsad del av stöden (direktersättningarna) är knutna till gårdens produktion under en övergångsperiod. Källa: Inger Pehrson, Palustre HB – Biodiverse nr 3 2004.
 

WWF har gjort en egen studie som undersöker hur gårdar med mycket naturbetesmark påverkas ekonomiskt av frikopplingsreformen. De åtta gårdarna som ingick i studien ligger i olika delar av Sverige och representerar olika arealstödsområden.

 

Förlorarna är framför allt nötköttsbönder som har utökat sent och därmed missat tilläggsbelopp för referensperioden 2000-2002. Det är oroande  eftersom det ofta är de unga och "hungriga" lantbrukarna som har satsat hårt som straffas.

 

Vinnarna är generellt betesgårdar, som inte haft stödrättigheter till alla djur, i slättbygderna i Skåne, Västergötland, Östergötland och Mälardalen där ersättningen är hög. Dock finns majoriteten av de finaste ängs- och hagmarkerna i skogs- och mellanbygderna, t ex på sydsvenska höglandet, Öland, Bergslagen och Norrland men här blir ersättningen mycket lägre. I praktiken innebär det att en backnejlika eller en kattfot får olika värde beroende på var den växer.

 

WWF godtar inte dessa stora skillnader mellan olika delar av landet utan uppmanar regeringen att använda det nationella kuvertet för att jämna ut dessa orättvisor. Dock finns en fördel med reformen och det är att administrationen blir mycket enklare och när det blir enklare minskar även risker för misstag och felaktigheter.