Flodpärlmusslans vetenskapliga namn är Margaritifera margaritifera, vilket betyder pärlbärare. Musslan kan nämligen tillverka pärlor om det kommer in ett sandkorn eller parasit innanför skalet. I vissa fall, men väldigt sällan, blir det fina och runda pärlor. Förmåga att bilda pärlor har gjort flodpärlmusslan till en av de få ryggradslösa djur som intresserat människan. Musslan har fått en stor betydelse i historien. Som exempel kan nämnas att Ceasar invaderade Britannien år 55 f.Kr i hopp om att komma åt flodpärlmusslans värdefulla pärlor. Vår svenska kulturhistoria har också formats av pärlfisket och alla de smycken och konstverk som har framställts av pärlor. Lagstiftning om pärlfiske har periodvis varit mycket omfattande. Under 1700-talet fanns det speciella kungliga pärlinspektörer som övervakade hanteringen. För tjuvfiske kunde straffen vara mycket stränga. Ägde man ett vattendrag med musselförekomst var man tvungen att skatta för det genom att årligen lämna ett visst antal pärlor till fogden. Idag är däremot pärlfisket helt förbjudet sedan 1994 i hela landet.

 

Flodpärlmusslan förekommer i större delen av Europa, västra delen av Ryssland och i östra Nord-Amerika. De största kända populationerna inom EU finns i Sverige och Skottland, men i hela utbredningsområdet minskar de mer och mer.
I Sverige förekommer den från Skåne till Lappland. De förekommer endast i rinnande vatten från små smala skogsbäckar till stora breda älvar.

 

I Sverige finns det åtta arter av stormusslor. Flodpärlmusslan kan eventuellt förväxlas med den tjockskaliga målarmusslan, som bara finns i södra Sverige. Flodpärlmusslan har ett kraftigt, mörkt, njurformat skal. Färgen kan skifta något från brun till svart. Hos äldre individer är den äldsta delen av skalet bortfrätt. Den växer långsamt men kan bli upp till 15 cm lång och står på högkant i botten med sand, grus och sten. Eftersom musslan i stort sätt bara tillväxer på sommaren, bildas det årsringar i skalet. Tack vare årsringarna kan man åldersbestämma musslan. Det äldsta kända exemplaret är hittat i Jokkmokks kommun och åldersbestämdes till 256 år. Flodpärlmusslan är en av de mest långlivade arterna i den svenska faunan.

Musslorna står högkant i bottensubstrat med sand, grus och stenar. Foto: Lennart Henrikson

Flodpärlmusslan lever i huvudsak ett mycket stillsamt liv nergrävd till två tredjedelar i bottensubstrat med sand, grus och stenar. Flodpärlmusslan livnär sig genom att filtrera vatten. Vid filtrering syresätts blodet i gälarna samtidigt som föda i form av organiska partiklar samlas upp. Den vill ha ett permanent vattenflöde och lever därför uteslutande i rinnande vatten. Den har höga krav på sin miljö och kan därför användas som en tydlig miljöindikator. Musslan kräver ett klart, syrgasrikt, näringsfattigt och välbuffrat vatten med stabilt pH. För att den ska kunna fortplanta sig behöver den värdfisk som öring eller lax. Trivs den på sin plats så blir den kvar där hela livet, men den kan flytta på sig genom att gå med sin "grävmuskel" så kallad fot. Den kan även dra in foten och flyta iväg med strömmen till ny plats.

Musslan växer mycket långsamt. De här små musslorna kan vara runt 10 år gamla. Foto: Jakob Bergengren

Flodpärlmusslans fortplantning är mycket fascinerande. I Sverige sker fortplantningen i juli och då släpper hanmusslorna ut sina spermier. Honan får i sig spermierna med andningsvattnet, varpå äggen befruktas och utvecklas till små s.k. glochidielarver. Larverna stöts ut ur honans skal en månad senare. Därefter gäller det för de små larverna att hitta till en örings gälar. De lever som parasiter i 9-10 månader på öringens gälar och när de blivit en halv millimeter stora musslor släpper de taget från fisken. Med lite tur sjunker de så småningom ner till botten och hamnar på ett lämpligt ställe där de kan gräva ner sig. Om förutsättningarna är goda har musslan efter 8 år blivit en centimeter stor och sticker då upp en liten bit ut bottenmaterialet. Inte förrän den är 15-20 år gammal är den könsmogen, men kan sen fortplanta sig hela sin livslängd så länge miljöförutsättningarna finns.

Bilden visar flodpärlmusslan komplicerade fortplantning. Illustration  Åsa Maria Karlsson

Flodpärlmusslan kan inte fortplanta sig om det inte finns tillgång på öring eller lax. Det kan verka riskfyllt och opraktiskt att ha en så komplicerad fortplantingsstrategi. Men det finns en viktig poäng och det är att musslan på detta sätt kan förflytta sig och sprida sig uppströms i ett vattendrag. Den kan även följa med värdfisken ut i havet och sen hamna i andra vattendrag och det kan troligtvis förklara flodpärlmusslans stora utbredning.

 
 

Människans aktiviteter ligger till stor del bakom flodpärlmusslans kraftiga tillbakagång. Framförallt aktiviteter som orsakar förändringar i livsmiljön, försämrad vattenkvalitet, samt förändrad relation till andra arter.

De största hoten som förändrar livsmiljön kommer av effekter från skogs- och jordbruket, försurningen och vattenregleringsföretag. Näringsläckage från jordbruket och tillförsel av partiklar från skogsbrukets utdikning, ökad avrinning från avverkning och erosion vid körning i anslutning till vattendrag, ökar risken för igenslamning. Slammet gör att syrehalten sjunker och mellanrummen mellan gruskornen sätts igen, vilket försvårar överlevnaden hos de riktigt små musslorna. Igenslamning av bottnar påverkar även öringen negativt, eftersom det försämrar överlevnad för rom och yngel och detta påverkar i sin tur musslans fortplantning.

Reglering av vattenståndet, från t ex vattenkraftverk, leder också till ökad igenslamning och felaktigt placerade vägtrummor utgör vandringshinder för värdfisk. Unga musslor är mycket känsliga för försurning, men äldre musslor klarar sig bättre. Däremot kan försurningen innebära att bundet aluminium fälls ut och då dör både äldre och yngre musslorna (och många andra levande organismer i vattendraget). Introduktion av främmande arter i vattendraget kan påverka musslan direkt och indirekt negativt. Inplantering av signalkräftor kan eventuellt påverka musselbeståndet eftersom kräftorna äter småmusslorna.

Introduktion av främmande öringstammar har också negativ påverkan då de konkurrerar med inhemsk öring och kan föra med sig nya smittsamma sjukdomar. De arter som ofta introduceras är amerikansk bäckröding och regnbåge och ingen av dessa arter kan flodpärlmusslan använda som värd vid fortplantning.

På grund av dess tillbakagång är musslan utrotningshotad och klassad som sårbar (VU) i den svenska rödlistan. I Sverige har flodpärlmusslan under 1900-talet försvunnit helt från hälften av de vattendrag där den tidigare fanns. Där musslan finns kvar är överlevnaden ej säkrad på sikt och i många platser där musslan finns idag har "levande döda populationer", dvs ingen föryngring sker.

Flodpärlmusslan är en mycket tydlig indikator på ett rent rinnande vatten där de ekologiska samspelen mellan arter existerar ostört. Om man ser att flodpärlmusslan håller på att försvinna är det ett varningstecken på att en hel naturtyp kan försvinna. Och det är ju inte bara musslan som är beroende av denna naturtyp utan många andra arter. Vissa forskare tror även att musslan i sig har en viktig vattenrenande effekt på grund av dess filtrerande. Flodpärlmusslan utgör också ett miljöhistoriskt arkiv. Den lagrar nämligen ämnen som finns i vattendraget i skalet. I och med att den har årsringar i skalet kan man då räkna ut när inlagringen av olika ämnen har skett. På så vis kan man mäta vattenkemi och effekter av till exempel markanvändning för länge sedan.

Varje art och naturtyp har av etiska skäl rätt att existera oberoende av människan. Arter kan försvinna av naturliga skäl, men flodpärlmusslan har än så länge funnits i 80 miljoner år. Det är först nu det senaste århundradet som den hotas av mänskliga åtgärder.

Naturvårdverket har kommit ut med ett nytt åtgärdsprogram, 2005, för bevarandet av flodpärlmusslan. Målet är att flodpärlmusslan skall finnas kvar i livskraftiga populationer i hela Sverige där de naturliga förutsättningarna erbjuder det.

Åtgärder för att målet ska vara realistiskt är:

Det mest effektiva och realistiska sättet att bevara flodpärlmusslan och dess naturtyp i ett nationellt perspektiv är att få till stånd ett ökat hänsynstagande från de areella näringarna, jord- och skogsbruk.
Det är viktigt att hänsyn tags till mindre vatten, högt upp i vattensystemet, eftersom påverkan där får effekter nedströms.

Exempel på konkreta restaureringsåtgärder i vattendragen är:

Lästtips:

Flodpärlmusslan i Sverige (M. Eriksson, L. Henrikson & H. Söderberg) Naturvårdsverket, rapport 4887, 1998.

Åtgärdsprogram för bevarande av flodpärlmussla, Naturvårdsverket, rapport 5429, 2005.

Flodpärlmusslan - skogsbäckens aristokrat (B. Arvidsson & J. Karlsson). Sid 203-215 i boken Inte bara träd- hållbart mångbruk av skogslandskapet (G. Almered Olsson m fl.) Carlssons bokförlag, 2004.

Artbestämning av stormusslor