Naturbetesmarker


 

Bakgrund

Fram till för ungefär hundra år sedan fanns stora sammanhängande betesarealer där kor, oxar, hästar, får och getter betade från tidig vår till sen höst. Vinterfodret togs på naturliga slåttermarker, ängar. All gödsel från de installade kreaturen las på åkermarken, därav talesättet "Äng är åkers moder".

 

Ängarna och naturbetesmarkerna har allt mer förlorat i betydelse; i stället odlas vallfoder på åkermark och betesmarker har vuxit igen eller planterats med skog. Övergång till kreaturslös drift och alltmer koncentrerad djurhållning har lett till ytterligare minskning och uppsplittring av tidigare sammanhängade arealer. Idag återstår bara en spillra av de naturbetes-marker och ängar som en gång funnits i vårt land. 

 

Naturbetesmarkerna hör till de mest artrika miljöerna i Sverige och många av de arter som trivs där är rödlistade, dvs deras framtid är osäker eller hotad. Både naturbetesmarkerna och mängden betesdjur ute i markerna har minskat kraftigt under 1900-talet.
 

Biologisk mångfald

Naturbetesmarkerna är mycket värdefulla för den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet. Djurens bete, tramp och spillning är viktiga förutsättningar för artrikedomen i markerna. Hävden (skötseln/bruket) gör att ingen art tillåts dominera utan många arter samsas på en liten yta. Om beteshävden avtar eller upphör och markerna växer igen med lövsly, buskar och träd minskar artantalet successivt.


Att naturbetesmarkerna har så höga biologiska värden beror på att de innehåller många olika livsmiljöer för en mängd växter och djur. Det kan vara torra sandiga miljöer, fuktig lerig mark, småvatten, gamla grova träd, hamlade (topphuggna) träd, död ved, blommande buskar, örter och gräs samt en tät grässvål. Beroende på olika förutsättningar när det gäller jordmån, berggrund, geografisk belägenhet, skötsel och vegetation mm kan naturbetesmarkerna delas in i till exempel strandängar, alvar, ljunghedar, enbackar, ekhagar och andra hagmarker samt betad skog (skogsbete). 

 

Naturbetesmarker och andra gräsmarker läcker dessutom mindre näring (fosfor och kväve) än åkermark till vattendrag, sjöar och hav. Inga pesticider används och ingen gödsel förutom vad djuren sjävla släpper ifrån sig tillförs. Genom att låta djuren gå och beta i naturbetesmarker kan övergödningen till haven minskas.

 

Senast uppdaterad 2013-04-30

Läs mer om naturbete

Definition
Naturbetesmarker har inte, till skillnad från kultiverade betesmarker, gödslats, plöjts, dränerats eller såtts in med vallväxter. De har ofta lång historia som betesmark, medan kultiverade betesmarker tidigare kan ha varit åker. Gemensamt för dessa betesmarker är att de inte längre bedöms lämpliga att plöja och att de används eller tills nyligen har använts till bete.
Uppländsk torräng. Foto: Ola Jennersten/N