Sveriges riksdags miniminivå för lodjur i Sverige är 300 föryngringar per år, dvs ca 1 800 djur. Antalet lodjur i Sverige var ca 1200-1500 (2007). För att förvalta lodjursstammen och säkra dess bevarande i livskraftiga populationer behövs bra kunskap om artens allmänna biologi, ekologi, rörelsemönster, beteende och antal.

Ett av de största problemen med att bevara lodjuret i renskötselområdet är konflikten med rennäringen där lodjuret orsakar stora skador. Det nya systemet för rovdjursersättningar som trädde i kraft 1996 bygger på att samebyar får ersättning för förekomsten av rovdjur på sin mark i stället för antal dödade eller försvunna djur. Systemet har stor potential att lösa rovdjurs- och rennäringskonflikten, men kräver avsevärt ökade kunskaper om lodjurets biologi. Forskningsprojektet ger information som är viktig för en framgångsrik förvaltning av lodjur inom renskötselområdet. En framgångsrik förvaltning kräver till exempel data för analys av lodjurspopulationens livskraft samt information om lodjurens predationstakt på ren för att bidra till att lösa konflikten mellan rovdjuren och rennäringen.
 

Norrbotten, framförallt i ett område på ca 10 000 kvadratkilometer inom nationalparksblocket Sarek, Stora Sjöfallet, Padjelanta och Lapponia.
 

 

Lodjuren radiomärks och radiopejlas ungefär en gång per vecka. Radiopejling ger uppgifter om bl a hemområdesstorlek, överlevnad, dödsorsaker, reproduktion och utvandring. Med hjälp av radiosändarna studerar vi också lodjurens bytesval, framförallt antalet dödade renar. Tillgången på olika bytesdjur som ren, hare, ripa och skogshöns skattas. Användningen av GPS-teknik ska ökas, vilket ger mer information från alla tider på dygnet och oavsett väder. Detta system kan utnyttjas för att räkna ut predationstakt och sociala interaktioner, som t ex hur lodjur och järv förhåller sig. Hur mycket järven utnyttjar redan lodjursdödade renkadaver är viktig data för att beräkna totala effekten av järv och lodjur på renar.

En modell, som gjorts för att beskriva en tänkbar utbredning för de stora rovdjuren, visar att bara 1% av Sveriges landareal är olämplig miljö för lodjur. Det betyder att det är inte tillgång på bytesdjur, skydd m m som begränsar lodjurets utbredning, utan det är människan som sätter gränserna. WWF har också varit med och satt igång studier av lodjuren i Bergslagen, samt hur de sprider sig söderut i Sverige.

  

Projektledare: Henrik Andrén, Grimsö Viltforskningsstation
Kontaktperson WWF: Tom Arnbom