---

Mycket av den kunskap vi idag har om nyttjande av naturresurser går tillbaka till historiens gryning. Och även om mycken kunskap idag dokumenterats i vetenskapliga sammanhang finns fortfarande en stor mängd kunskap förborgad hos kvarvarande urbefolkningar. Dessa urbefolkningar är ofta bosatta i skogsområden och på marginella jordar. Deras kunskap som riskerar att delvis gå förlorad har uppmärksammats under de senaste decennierna. Denna kunskap kan röra livets alla områden. På naturresursområdet handlar det om etno- medicin, botanik, biologi, entomologi m fl vilka alla inkluderar också metoder för att skydda och ofta även långsiktigt utnyttja dessa resurser som finns i ursprungsbefolkningarnas omedelbara närområden. Idag ligger denna för mänskligheten viktiga kunskap under olika former av tillträdesregimer och legalt skydd. I mängden av nya internationella avtal och fördrag är traditionell kunskp idag en strategisk resurs som man förhandlar om -innan man nyttjar den.

Inom olika internationella organisationer som UNESCO och ILO har det under de senaste årtiondena utarbetats konventionstexter som ska skydda dels urbefolkningars kultur men även genetiska resurser. Det var emellertid först 1993, när Rio-konventionen om biologisk mångfald trädde i kraft, som de blev lagligt bindande. Den viktigaste artikeln i denna konvention är nr 15 som stadgar att genetiska resurser är varje stats suveräna tillgång till vilka framtida tillträde för annan part skall bygga på förhandsinformerat medgivande och ömsesidiga villkor för tillträdet. I artikel 8j sägs det att ursprungs- och lokalsamhällens biologiska resurser, kunskaper, innovationer och tillämpningar är betydelsefulla för bevarande och uthålligt bruk av biologisk mångfald, skall skyddas samt att nyttjande av sådana resurser ska ske på grundval av vinstdelning. Konventionen lämnar till nationell lagstiftning att närmare ange hur rättigheterna ska bevakas. Inom FAO-fördraget (2001) används ett liknande begrepp (bönders rätt) i förhandlingstexten rörande ett multilateralt system för växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk som bland annat rör bönders rätt till skydd av traditionell kunskap väsentlig för användning av växtgenetiska resurser. Vidare stadgas rätten till kompensation när dylika resurser, exempelvis lantsorter, nyttjas i livsmedel och jordbruk samt rätten att använda delar av skörden som utsäde nästa odlingssäsong.

Begrepp som traditionella och lokala samhällen samt urbefolkningar är oerhört svåra att definiera som juridiska begrepp. Oftast handlar dessa gruppers kunskaper om kollektiva intellektuella innovationer som gått i arv över generationer och som saknar en klar avgränsning mellan vad som är offentligt och vad som är privat. Vidare saknar dylika kunskaper tidsbegränsning, vilket är ett krav inom patenträtt. Möjligheterna att juridiskt skydda olika former av folklig kunskap är alltså i praktiken oerhört begränsade. Till komplikationerna hör bland annat att någon form av registrering och avgränsning måste ligga som grund. Ett antal länder, däribland Brasilien, Peru och Filippinerna, har dock utarbetat förslag till nationell lagstiftning som rör skydd av inhemska eller traditionella gruppers kunskaper och tillträde till nationella genetiska resurser. Inom den afrikanska samarbetsorganisationen OAU finns liknande förslag.

De kunskaper en shaman har om nyttjande av en växt med medicinska egenskaper är idag att betrakta som affärshemlighet. Dvs ej fri för t ex botaniker eller antropolog att fritt nedteckna och publicera. En genetisk resurs som i och med mångfaldskonventionen och FAO-processen kommit i förgrunden är utsäde. I vissa länder ges ett tidsbegränsat egendomsskydd till kommersiella växtsorter som är avgränsbara, enhetliga och stabila, enligt kriterier utvecklade inom den internationella växtförädlarrättskonventionen (UPOV). I fattiga länder svarar dylika sorter för mindre än 15 procent av det använda utsädet. Resterande utsäde är i huvudsak lantsorter eller korsningar med elitlinjer framtagna genom växtförädling. Detta utsädesmaterial klara sällan kriterierna i UPOV men - och detta är mycket viktigt - är likafullt allmänt skyddade enligt bland annat artikel 8j i Konventionen för biologisk mångfald samt FAO-CGR artikel 15. För att ytterligare komplicera bilden finns kraven i WTO-överenskommelsen 1995 rörande handelsrelaterad immaterialrätt (TRIPS). I TRIPS stadgas i artikel 27.3(b) att stater kan undanta växter och djur från patentering, men exempelvis inte mikroorganismer, vidare måste växtsorter skyddas antingen genom patent eller genom ett effektivt så kallat sui generis-system. Det övergripande problemet i dessa sammanhang är att medan WTO i huvudsak skyddar kommersiella produkter som växtsorter och mikroorganismer, så berörs ej lantsorter eller traditionell kunskap, vilka i stället skyddas (med svagare legalt skydd) av mångfaldskonventionen och FAO-CGR-artikeln. Detta trots att samma regeringar är medlemmar och har signerat eller anslutit sig till alla tre förhandlingsprocesserna. FN-organet WIPO, som arbetar med immaterialrätt på global nivå, har nyligen initierat ett arbete för att utröna hur sui generis-alternativet inom TRIPS kan användas för att skydda traditionell kunskap och exempelvis lantsorter. En shamans kunskap är ju närmast en evig affärshemlighet. Blir den offentlig eroderas ju shamanens sociala bas och därmed oro i den sociala strukturen hos ursprungsbefolkningen.

Utvecklingen inom förhandlingarna rörande artikel 8j i Konventionen för biologisk mångfald har redan resulterat i nationell lagstiftning i många länder. Denna lagstiftning innebär att insamling av genetiskt material och genetisk information från traditionella gruppers eller lokalsamhällens etnobiologer nu ligger under villkor för förhandsinformerat medgivande och ömsesidiga villkor för tillträdet. I praktiken har detta inneburit att insamling och utbyte av genetiskt material för växtförädling över nationsgränser kraftigt minskat på senare år. I vissa länder, särskilt de Andinska, blir det allt svårare att utan omfattande tillträdesförhandlingar insamla exempelvis etnobiologisk information och genetiskt material hos urbefolkningar. En ytterligare stötesten är den ökande användningen av patent inom biotekniken. Till skillnad från Europa är patent i Förenta staterna inte underställda kravet på 18 månaders publicering. Användning av patenterade gensekvenser i exempelvis offentlig växtbioteknisk forskning eller växtförädling kräver därför konfidentialitetsavtal och vidare royalty-förfaranden när en ny patenterbar produkt tas fram. Både tillträdesvillkor till genetiska resurser och etnobiologisk kunskap samt konfidentialitetskrav vid nyttjande av patent i offentlig forskning utgör exempel på en framväxande tillträdesbaserad vetenskap inom hela det biologiska området.

Detta betyder att när vi i framtiden vill dokumentera och använda en urbefolknings kunskap om hur man uthålligt skyddar och nyttjar sin närmiljö t ex i en tropisk skog får vi nog först artigt be om lov!

Av Carl-Gustaf Thornström, 2004-03-18