ANNA BEHM MASOZERA är zoolog och leder arbetet med att skydda världens återstående bergsgorillor i Rwanda, Uganda och Demokratiska Republiken Kongo. Hon är chef för International Gorilla Conservation. Foto: Malin Wiberg / WWF

 

Claudine Mushimiyimana leder arbetet med att bygga regnvattentankar. Därmed slipper kvinnorna i byarna gå långt in i nationalparken för att hämta vatten.Foto: Malin Wiberg / WWFAnna Behm Madozera

De dimhöljda bergens diplomat

Hon gjuter vattentankar och förhandlar med presidenter.
Anna Behm Masozera har lyckats skapa enighet från by-
till regeringsnivå för att skydda bergsgorillorna.

 

Text: Charlotte permell

 

Det är inte att ta till överord att kalla bergsgorillornas existens mirakulös.
En av världens mest sällsynta djur­arter, inklämd i två begränsade skogs­områden, i ett av jordens fattigaste och mest tätbefolkade områden. Två av de tre länder som gränsar till gorillornas skogar har skakats av inbördeskrig och folkmord de senaste två decennierna, och beväpnade milismän rör sig fortfarande i skogarna.

Men trots allt detta blir bergsgorillorna sakta men säkert fler. Bergsgorillan är faktiskt den enda stora apan i världen som ökar i antal.

 

Framgång mot alla odds – som till stor del åstadkommits genom samtal.
– Människor säger vad de tänker om man lyssnar. Det skapar relationer och det är så man bygger naturskydd. Vi samlar socialt och kulturellt kapital för att kunna skydda gorillorna. Det tar tid men det går framåt, säger Anna Behm Masozera, zoolog från USA och chef för International Gorilla Conservation Program.

IGCP är ett samarbete mellan WWF och Fauna & Flora International. De tre gorillaländernas naturvårdsmyndigheter är också representerade. IGCP fungerar som den paraplyorganisation som håller samman områdets många intressenter.

 

Anna bor i Rwanda men är på snabbvisit i Sverige. Det är ingen tillfällighet att hon kommer just hit .

– Sverige är ett av de länder som gett mest stöd till bergsgorillorna genom åren, berättar hon.

Flera WWF-medarbetare jag talat med i förväg beskriver Anna som ”fantastisk” och ”stark förmåga att förena människor” men när jag träffar henne vill hon hellre tala om sina medarbetare, sitt ”dreamteam” som hon kallar dem.

 – Tjugosju enastående ledare och före­bilder från tre länder, säger Anna och fortsätter:

– Vad vi än gör så är vi blandade nationaliteter. På så sätt ökar möjligheterna att hitta lösningar som alla kan känna sig förankrade i.
Anna reser oavbrutet mellan Rwanda, Uganda och Demokratiska Republiken Kongo, men har sitt hem i Kigali i Rwanda. Vägen dit gick via universitetet i Vermont i östra USA, där hon delade arbetsrum med en rwandisk forskare – som blev hennes make. Paret har en dotter på tio år och flyttade permanent till Kigali 2010.

Jag frågar hur det är att leva i Rwanda.

– Ett privilegium. Alla har tagit emot mig med öppna armar, säger hon och fortsätter:
– Om man ska finna ett nytt hem i Rwanda så måste man förstå kulturen. Exempelvis att hälsa på alla, inte stressa runt utan ta sig tid och lyssna. Jag älskar att människor bekräftar att någon annan är viktig genom att lyssna.
Sannolikt något hon också är skicklig på själv.

 

Satellitbilden till vänster visar hur gorillornas skogar är som öar av grönska, omgivna av uppodlad mark. Bilden till höger: DNA samlas in vid gorillornas natt­läger i en pågående inventering. Arbetsgrupperna består alltid av olika nationaliteter.

 

Allan Carlsson, WWFs Afrikaexpert, har gjort många resor i Virunga­bergen med Anna Behm Masozera. Foto: Malin Wiberg / WWF– Det krävs enormt mycket diplomati för att sy ihop alla särintressen, nationer, bevarandeorganisationer, forskare, vanliga människor. Anna bjuder in till samrådsmöten så att alla hela tiden ska vara medvetna om vad alla andra sysslar med. Hon har hållit ett oändligt antal möten, berättar Allan Carlson, WWFs Afrikaexpert och tillägger:
– Ofta kommer folk i ledarposition i de här länderna ut i byarna med slips och fina bilar. Men Anna är precis som alla andra, hon hjälper tanterna att bygga vattentankar och hugger i med grovarbetet.
Just vatten är viktigt när det handlar om att skydda gorillor. Vatten är en bristvara som tvingar många människor att gå in i nationalparkerna för att fylla sina dunkar i floderna.
– Då är det lätt hänt att man gillrar några snaror för antiloper och hugger lite ved också. Det är ett resultat av fattig­domen. Fällor är en väg att skaffa mat, konstaterar Anna.
Men fällorna fångar blint. Många gorillor har förlorat händer, några har dött av skadorna.
Genom att  bygga regnvattentankar i byarna har Anna och hennes medarbetare minskat antalet intrång i parken och samtidigt underlättat livet i byarna radikalt.
– Vi är visserligen en bevarandeorganisation för bergsgorillor, men vi fungerar som en biståndsorganisation. Det är helt avgörande att de kringboende drar nytta av nationalparkerna, säger Anna.

Vilket i klartext betyder att de hundratals miljoner dollar som gorillaturismen drar in varje år måste fördelas bland alla dem som lever i fattigdom och måste avstå från att utnyttja gorillaskogarnas naturresurser.
– Lyxlodgerna runt gorillornas skogar i Rwanda delägs numera av byarna runt omkring. Byarna bestämmer hur inkomsterna ska fördelas. Dessutom ger gorillaturismen arbetstillfällen som parkvakter, guider, med service, säger Anna, som menar att gorillorna  varit avgörande för det rwandiska samhällets återhämtning efter folkmordet.
– Genom gorillorna och alla de turister som kommer till landet får människor hopp, att det finns en väg framåt. Det är ingen överdrift att säga att gorillorna bidragit till att skapa fred, att öppna gränserna och föra människor samman.


Claudine Mushimiyimana leder arbetet med att bygga regnvattentankar. Därmed slipper kvinnorna i byarna gå långt in i nationalparken för att hämta vatten.Foto: Malin Wiberg / WWFVar?

Virungabergen som delas av Rwanda, Uganda och Demokra­tiska Republiken Kongo.
Bwindiskogen i Uganda.

 

Dessa två bergsregnskogar är de enda områdena med bergsgorillor idag. Skogarna växer på vulkaner där de högsta topparna når över 5 000 meter. Virungaskogen omfattar 450 kvadratkilometer, Bwindiskogen endast 331 kvadratkilometer. De omges av Afrikas kanske mest tätbefolkade område med uppemot 1 000 personer per kvadratkilometer. Detta är bevarandearbetets största utmaning.


Skogarna har ett rikt djurliv: schimpanser, colobusapor, diademmarkatta, leopard, afrikansk buffel och fåglar som kronörn, trogon, vitnackad korp, solfågel och lokala tättingar.


Gorillaturismen har sannolikt räddat skogarna. Turismen är en av Rwandas största inkomstkällor och i Uganda finansierar gorilla­turismen landets samtliga övriga nationalparker.


Turismen ger arbetstillfällen och en del av turistpengarna går tillbaka till lokalbefolkningen.

 

 

 

 


 

Ett av världens mest älskade djur – gorillaturismen drar in hundratals miljoner kronor varje år. Foto: Andy Rouse / WWFBergsgorillor

Antalet bergsgorillor uppskattades till 880 i den senaste inventeringen 2011. Det betyder att de ökat med drygt 25 procent sedan år 1989. En pågående, mycket omfattande inventering pekar på att de fortsätter att öka i antal.


Genetiskt är bergsgorillor några av människans närmaste släktingar. Bergsgorillor är de största människoaporna, en vuxen gorillahanne kan mäta 180 cm och väga runt 180 kilo. Honorna är betydligt mindre. De lever i familjegrupper med en ledarhanne, flera honor och deras ungar. Ledarhannen utvecklar silverfärgad rygg.

 

Vegetarianer – Bergsgorillor lever helt på växter och ägnar många timmar åt att äta och smälta maten. De förflyttar sig
endast någon kilometer om dagen.

 

Bergsgorillor är skygga och fredliga. De hävdar inte revir, flera grupper kan samsas om samma område. De grupper som besöks av turister har habituerats, långsamt vants vid att tolerera människor i sin närhet.


 

 

 

 

Den här artikeln är en del av WWF Eko nr 3-2016.
Bli WWF Vän du också för att få tidningen digitalt eller i pappersform direkt hem i din brevlåda.


>> Här kan du bli WWF Vän

 

 

 


 

 

Du behövs - Bli WWF Vän 2018!