Späckhuggare
Den största arten i delfinfamiljen
Tillstånd i världen
- DD
Kunskapsbrist (Data deficiency)
Är en tvärgående kategori och arten kan höra hemma i vilken annan kategori som helst men listas inte där på grund av kunskapsbrist.
Antal okänt
Källa: IUCN
-
Vetenskapligt namn
Orcinus orca
-
Storlek och livslängd
Kroppslängd: hane upp till 9,5 m, hona max 7 m
Vikt: hane upp till 8 000 kg, hona 4 000 kg
Livslängd: Honor upp till 90 år, hanar upp till 40 år
Könsmognad: oftast vid 8-10 års ålder, hanar efter 10 års ålder
Dräktighetstid: 16-17 mån -
Utbredning
I alla större hav. Utanför Norges kust finns cirka 1500 stycken, och nästan varje år ses späckhuggare utanför västkusten. Hur många som finns totalt i världshaven vet man inte.
Späckhuggaren är en tandval och den största i sin familj Delphinidae, som även inkluderar de arter som vi kallar delfiner. På engelska kallas späckhuggaren för killer whale (mördarval) eller orca, som kommer från det latinska namnet. Det finns flera olika slags späckhuggare som skiljer sig åt i utseende, beteende samt i vad de äter och vilka ljud de använder. En del forskare vill, med stöd i genetiken, dela upp späckhuggarna i hela fyra olika arter.
Vad äter späckhuggare?
Späckhuggaren har färre och kraftigare tänder än de flesta andra tandvalar. Detta är en anpassning till jakten på andra stora marina däggdjur, till exempel delfiner, tumlare, sälar och sjölejon. Forskare har observerat grupper av späckhuggare anfalla flockar av kaskelotter och till och med blåvalar.
Späckhuggare i olika områden specialiserar sig på olika byten. I Antarktis jagar späckhuggare säl som de välter ner från isflak där sälarna söker skydd, och de tar också pingviner. Späckhuggare vid Valdezhalvön i Argentina fångar sjölejon genom att kasta sig upp på strandkanten där sälar vilar och leker. De flesta späckhuggare äter dock mest fisk. De späckhuggare som kan observeras utanför Nordnorge på vintrarna äter sill, som de följer på dess vandringar.
Hur lever späckhuggaren?
Späckhuggare måste få i sig 2,5-5 procent av sin kroppsvikt per dygn och kräver därför en konstant och riklig tillgång på bytesdjur. Dess stora jaktframgångar beror på skickligt samarbete och koordination mellan individerna i en flock. De vuxna valarna i en flock jagar tillsammans, och de yngre lär sig genom att följa med och imitera de äldre. Koordinationen mellan flockens individer förbättras sedan hela tiden eftersom späckhuggarna har en mycket stabil social organisation och ett djur oftast stannar i samma flock hela livet.
Den sociala organisationen hos späckhuggare varierar mellan olika populationer. Det vanligaste är matriarkala grupper där både honor och hanar stannar i sin moders flock hela livet. När två eller flera flockar träffas sker parningen mellan individer från olika flockar och pappan finns alltså inte i ungens familjeflock, utan återvänder alltid till sin mammas flock. Flocken hjälps åt att ta hand om ungarna, något som ofta förekommer hos sociala däggdjur med stabila gruppbildningar.
Kommunikation
Späckhuggarna kommunicerar med akustiska signaler, som gör det möjligt för dem att koordinera jakt och att hitta varandra om de skiljts åt. Forskning har visat att bland de späckhuggare som lever i stabila familjeflockar har varje familj sin egen dialekt, och på det viset kan de ”hålla isär” varandra. De späckhuggare som lever främst av sälar och valar är mycket tystare än de som jagar fisk. Anledningen är att om sälen eller valen hör späckhuggarna på håll försöker de fly.
Fortplantning
En späckhuggarhona blir könsmogen vid 8-10 års ålder, men hon får inte sin första kalv förrän hon är omkring 14 år gammal. Hanarna blir könmogna först senare, ibland inte tidigare än vid 16 års ålder. Medelåldern för späckhuggarhonor är runt 50 år, men det finns exempel på att de kan nå en ålder av 90 år. En vuxen hona kan få en unge vart tredje år, men genomsnittet är en unge vart åttonde år. Ungen diar i ungefär ett år.
Sårbara toppkonsumenter
Späckhuggare är rovdjur som befinner sig på toppen av näringspyramiden, och de är inte talrika. När flera flockar av dessa rörliga rovdjur befinner sig i samma område kan man dock få intrycket av att det rör sig om fler individer än vad som faktiskt är fallet. Utanför Norges kust finns det inte mycket fler än 1500 späckhuggare. Hur många som kan tänkas finnas totalt i världshaven vet man inte idag.
Under de senaste tio åren har allt fler späckhuggare observerats uppe i Arktis. Anledningen är att när havsisen minskar i utbredning kan späckhuggarna ta sig allt längre norrut och jaga sälar och valar. Späckhuggaren har ju en mkt stor ryggfena och den riskerar att slå i iskanten, men nu när havsisen är borta på många ställen har späckhuggarna inga problem. De tre arktiska valarna (narval, vitval och grönlandsval) har ingen ryggfena. Vad som händer just nu är att späckhuggaren är på väg att ta över från isbjörnen som toppredator i flera olika områden.
Att späckhuggare är toppkonsumenter gör att de är mycket utsatta för miljögifter, som de får i sig med födan och som sedan anrikas i deras vävnader. Utanför USAs västkust har man kopplat en ökad dödlighet hos vuxna späckhuggare till rekordhöga halter av PCB och andra miljögifter som man hittat hos döda individer.
WWFs projekt
Idag stödjer WWF projekt i Arktiska Kanada där späckhuggares beteende studeras. En av de märkta späckhuggarna vid Baffin Island dök upp en månad senare vid Azorerna. Den hade då simmat drygt 5 000 kilometer, helt otroligt.
Under lång tid finansierade WWF även ett späckhuggarprojekt i Nordnorge, där man studerade djurens ekologi och beteende. Projektet identifierade och följde individer för att kartlägga deras utbredningsmönster, val av föda och flockarnas struktur. Man samlade även information om valarnas beteende och undervattensläten.
BLI marinfadder
- En tredjedel av alla korallrev har redan försvunnit
- 90% av världens fiskebestånd – nu fiskade till sin gräns
- Om 30 år kan haven innehålla mer plast än fisk
