Urfolken i Arktis

Det finns ett 40-tal urfolk i det karga Arktis. Inuiter, samer, yupiks, eventer, athabascans, gwitchins, tjuktjer, dolgans ... Under tusentals år har de lärt sig att leva på gränsen till det omöjliga. Sommaren innebär ofta mat i överflöd, medan vintern är desto svårare med snö, is och temperaturer under -50 °C.

 

Än finns det urfolk som flyttar mellan olika områden beroende på var maten finns, men allt fler samhällen blir mer fasta i och med anpassningen till exempelvis obligatoriska skolsystem och modern infrastruktur.

 

Renskötare, nenetfolket, ryska Arktis.

Unik naturkännedom intresserar forskare

Det finns en enorm kunskap hos urfolken om naturen och vad som styr djurs beteenden.
Sedan barnsben har jägarna samlat på sig erfarenheter, som dessutom sträcker sig långt över generationsgränserna. De äldres kunskaper är överväldigande och forskarvärlden intresserar sig allt mer för urfolkens unika kännedom. Att ta del av den kräver stor respekt, mycket tid samt ett uppbyggt förtroende – och kunskap om vilka frågor som ska ställas.

 

Hoten mot urfolkens livsstil

När havsisarna och snön smälter och en ny havsyta öppnas, skapas möjligheter för kommersiell exploatering av mineraler, olja, gas, fiske och nya sjöfartsleder. Det behövs regler för att inte upprepa alla de misstag som skett i andra hav.

Krocken mellan ett traditionellt sätt att leva och en kommersiell livsstil skapar många problem. Framtiden för urfolken i Arktis hänger på att livsstilarna går att kombinera. För Arktis urfolk handlar det om att inte fråntas sin livsstil och sitt levebröd – och därmed även sin kultur.

 

Stor variation i rättigheter

Samer i Norge, Sverige, Finland och Ryssland har få rättigheter i jämförelse med många andra arktiska urfolk. Athabascans i Nordamerika har till exempel rätt att bestämma vilka aktiviteter som tillåts inom deras område. De kan förhandla med gruvbolag om skatter, hur stor andel av personalen som ska bestå av urfolk och om bolaget exempelvis ska bekosta nya skolor. 

 


Brödbakning, dolganfolket, Sibirien.                  Unga inuiter övar på kajakpaddling.

 

Så stödjer WWF Arktis urfolk

WWF noterar att många av de mest värdefulla naturområden som återstår i världen bebos av urfolk. Urfolken har spelat och spelar fortsatt en viktig roll i att dessa miljöer bevaras. Deras aktiva medverkan är en förutsättning för miljöernas fortsatta skydd.

WWF stödjer de rättigheter och åtaganden som stadgas i FNs deklaration om urfolkens rättigheter och ILOs konvention 169 om ursprungsfolk och stamfolk. Där ingår urfolkens rätt att äga, bruka och kontrollera land, territorier och naturresurser och att fritt få driva sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.

WWF ska själva tillämpa deklarationens princip om urfolkens rätt till fritt informerat samtycke. Utan det ska vi inte genomföra eller stödja verksamheter som påverkar dem.

 

Detta gör WWF till stöd för Arktis urfolk:

  • Kartlägger hur framtiden kan se ut i Arktis med avseende på klimatförändringarna och de stora investeringarna i hamnar, kommersiellt fiske, fartygsleder och annan infrastruktur som byggs ut när havsisen försvinner. Syftet är att visa beslutsfattare vad som kan hända om man inte tar hänsyn till natur, urfolk och lokala samhällen.


  • Stödjer forskning på valrossar i Ryssland för att få fram nya förvaltningsplaner.


  • Stödjer forskning på isbjörn i Kanada, Norge och Ryssland för att ta reda på isbjörnens möjlighet att anpassa sig till de smältande havsisarna.


  • Skapar isbjörnspatruller som skrämmer iväg isbjörnar för att minska möten mellan isbjörn och människor. Arbetet sker tillsammans med urfolk och lokalbefolkning i Kanada, Grönland och Ryssland.


  • Tar fram information om arktiska sälar och valar och hur de påverkas av fartygstrafik tillsammans med lokala samhällen på Grönland.


  • Studerar narvalars beteende i Kanada specifikt, för att förstå hur de reagerar på ljud från lastfartyg, eftersom det kan påverka inuiternas tillgång till föda.


  • Tar fram förvaltningsplaner för att bevara och sköta Last Ice Area (området norr om Grönland och nordöstra Kanada) i samarbete med inuiter.


 
Renskötare, nenetfolket, ryska Arktis.

Senast uppdaterad 2017-11-23


Yupiks och valrossen
– människa och natur i balans

Yupiks på ön Saint Lawrence i västra Alaska har under minst tusen år försörjt sig på vad den omgivande naturen ger. Som många andra urfolk lever de av varierande föda på sommaren, som fågelägg och fisk, men för att överleva vintern är de helt beroende av valross.

Årligen kan varje familj fånga upp emot 20 valrossar. Köttet fördelas inom samhället. På ön finns inte många möjligheter till löneinbringade jobb. Valrossen är därför inte bara viktig som mat, utan användning av skinnet och försäljning av betarna bidrar till ekonomin. Grundregeln är att hela bytesdjuret ska tas till vara. Om man dödar för många individer så minskar man framtida försörjningsmöjligheter.

 


Valrossen är central i yupiks kultur och hyllas på många vis, exempelvis med jaktriter som tackar valrossarna och med en valrossfestival. Valrossen förekommer även i de traditionella danserna och musiken som imiterar valrossens ljud.

 

”En valross är inte bara mat, utan en del i mitt liv och den kultur jag lever i. Om valrossen försvinner så dör min kultur och även mitt inre.”

Vera Metcalf, uppvuxen
på Saint Lawrence och ansvarig
för Eskimo Walrus Commission.


Under det senaste årtiondet har klimatförändringarna påverkat livet vid ön Saint Lawrence. Nu saknas havsisen nästan helt under vår och höst, Valrossarna, som inte längre ligger och vilar på isflaken, blir svårare att jaga. Nu måste jakten ske på öppet hav, där risken för båtolyckor och skadeskjutna valrossar ökar drastiskt. Det isfria havet är ofta är för blåsigt för jakt och många jaktturer måste ställas in.

 


År 2013 lyckades yupikjägarna endast fånga ett fåtal valrossar, vilket medförde både matbrist och uteblivna inkomster. Myndigheter i Alaska fraktade ut fisk för att klara av situationen och är hädanefter förberedda på att stötta yupiks.

Att valrossarna inte längre går att jaga innebär en chock för samhället, eftersom djuret är så tätt sammanlänkad med hela yupiks kultur. Utan valrossen dör kulturen bit för bit.