Remiss ang. "En ny rennäringspolitik - öppna samebyar och samverkan med andra markanvändare." Betänkande (SOU 2001:101) avgivet av Rennäringspolitiska kommittén 

Bjarne Örnstedt
Jordbruksdepartementet
Same- och utbildningsenheten
103 33 Stockholm

Ulriksdal den 2 december 2002

Remiss ang. "En ny rennäringspolitik - öppna samebyar och samverkan med andra markanvändare. Betänkande (SOU 2001:101) avgivet av Rennäringspolitiska kommittén
Världsnaturfonden WWF anser att rubr. betänkande är ett mycket positivt steg mot klarare ansvarsförhållanden när det gäller markanvändning både i skogslandskapet och på renbetesfjällen. Att renskötselrätten stärks förbättrar och förenklar samverkansmöjligheterna med övriga markägare inom renbetesområdet. Detta får ses som ett första steg mot att etablera en både ekologiskt och ekonomiskt långsiktig rennäring, men juridiskt är vägen fortfarande lång innan renskötselrätten nått samma rättsordning som övriga markägare. WWFs synpunkter nedan berör främst påverkan på renbetesområdets biologiska mångfald och dess långsiktiga nyttjande till följd av rennäringen.

Författningsförslag
Sammanfattning
Sammanfattningen ger en bra översikt av betänkandets huvudförslag, med tonvikt på frågor som gäller hänsyn och samverkan mellan samebyar och andra markanvändare (se vidare Kap. 6).

1 kap. Renskötselrätt
13§ Det är viktigt att skriva in att både jakt och fiske måste ske på ett långsiktigt hållbart sätt för att leva upp till målet med rennäringspolitiken - en ekologiskt långsiktigt hållbar rennäring.

10§ Meningen kan missuppfattas - "för eget behov" bör preciseras.

2 kap. - 7 kap.
Inga synpunkter.

2) Lag om bedrivande av rennäring
1§ Väl formulerad och vägledande för följande förslag om långsiktigt nyttjande av naturresurserna samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. I övrigt har WWF inga synpunkter på författningsförslagen.


Kap. 1. Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande
Inga synpunkter.

Kap. 2. Renskötselrätten
Detta kapitel utgör grunden för att åstadkomma ett förbättrat juridiskt läge för en ansvarsfull markanvändning inom renbetesområdet. Oklarheter om det rättsliga läget för renskötselrätten är grunden för många motsättningar mellan samer och andra markägare, både när det gäller renskötseln i sig och jakt- och fiskefrågorna.

Kap. 3. Renen, renbetet och rennäringen
Renen har, både genom sitt bete och sitt tramp, en stor inverkan på de nordliga ekosystemen, speciellt ovan trädgränsen. WWF drev under ett antal år ett stort tvärvetenskapligt projekt som syftade till att ta fram en metodik för att objektivt bedöma förändringshastigheten i växtligheten i fjällen. Ett av huvudmotiven för projektet var att se hur stor inverkan renhjordarna har på vegetationen, speciellt i områden där hjordarna av olika anledning nyttjar en begränsad markyta. I de mest utsatta områdena, t ex på Långfjället i Dalarna och vid Mittåkläppen/Axhögen i Härjedalen var påverkan på vegetationen så betydande att vegetationstäcket helt höll på att försvinna. Antingen gick utvecklingen snabbt mot vegetationsblottor där allt lätt material snabbt försvann eller också ledde det till jordflytning. Självfallet drabbar ett s k överbete både renen och den biologiska mångfalden. Ett uthålligt nyttjande av fjällens ekosystem genom renskötsel kräver alltså att man tar hänsyn till var risken för överbete och slitage är störst, och över huvud taget sprider hjordarna mer vid flyttningar och bete. WWF anser även att vissa områden helt borde undantas från renbete och därmed utgöra referensområden, t ex som fallet är med Fulufjället i Dalarna.

När det gäller de två avsnitten om betet (3.2.1 och 3.2.2) finns några tveksamma formuleringar. Speciellt den sista meningen på sid. 127 om att marklavar konkurreras ut av kärlväxter etc. Utifrån de detaljerade vegetationsstudier som skedde inom det av WWF ledda Fjällvegetationsprojektet kan följande generaliseringar tjäna som en sammanfattning: Under barmarkstid bör betet innehålla vegetationstyper med stort inslag av löv, gräs, halvgräs och örter (i så tidiga utvecklingsstadier som möjligt). Under senhösten övergår renen gradvis till en diet av lavar och bärris, medan busklavar är den dominerande födan under själva vinterperioden. Bortsett från de energimässiga fördelarna med denna över året varierande diet ger betet också fördelar för den biologiska mångfalden, så länge det inte sker ett överbete eller uppkommer trampskador p g a alltför hög koncentration av renar.

Kap. 4. Mål för en ny rennäringspolitik
Målen är konkreta och relevanta: "förslaget avser kulturella, ekonomiska och miljömässiga aspekter. De är ömsesidigt beroende av varandra." WWF anser att det miljömässiga/biologiska målet är överordnat de två andra, genom att det dimensionerar förutsättningarna för renskötseln, och skulle därmed ha nämnts först.

4.1.4 Miljömål: Här betonas näringens sektorsansvar. Det betyder att renskötseln ska bedrivas med hänsyn till 1) naturresursernas långsiktiga produktionsförmåga, 2) den biologiska mångfalden, 3) natur- och kulturmiljövärden och 4) värden för friluftslivet. WWF instämmer i dessa mål liksom i övervägandena (4.2.3).

4.4 Miljömål: Detta avsnitt redogör kortfattat men konkret för de sektorsansvar och övergripande miljömål och andra nationella miljökvalitetsmål som regeringen fastlagt. WWF har inget att anmärka på denna redovisning, men vill lägga särskild vikt vid redovisningen av den sammanhållna rovdjurspolitiken med målet att säkerställa förekomsten av de fyra stora rovdjuren (samt kungsörn). Denna politik, som WWF starkt stödjer, torde vara den svåraste stötostenen att förankra hos de renskötande samerna. Problemet påminner om motståndet från många jägare mot att växande rovdjursstammar, främst av varg, gör konkurrensen om klövviltet hårdare. Under årtionden har samerna kunnat "vänja sig" vid närvaro av endast fyra av de fem rovdjur som rovdjurspolitiken omfattar. Enstaka vargars närvaro innebär tydligen droppen som får bägaren att rinna över. WWF vill påminna om de starka reaktionerna de senaste dagarna när ytterligare en varg (från Finland) observerats i Tornedalen. Nu finns alltså bevisligen två vargar inom renbetesområdet (som alltså omfattar ca 40% av Sveriges yta). Detta uppfattas som för många! Det är å andra sidan viktigt att balansera det totala rovdjurstrycket i enlighet med gällande ersättningssystem. Det bör då kunna innebära att närvaron av varg kompenseras genom ökad skyddsjakt, t ex på lo.

4.4.2 Dagens miljömål för rennäringen: Detta miljömål innebär att rennäringen skall "bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga". Detta gäller alltså dimensioneringen av samebyarnas betesuttag, renantal och hjordsammansättning. WWF vill påpeka om den metodutveckling som skett inom Fjällvegetationsprojektet. Med hjälp av denna metod kan inventeringen av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga och den biologiska mångfalden underlättas. Det kan påpekas att i styrgruppen för detta projekt ingick representanter för bl a rennäringen, länsstyrelserna, Naturvårdsverket och ett antal forskningsinstitutioner.

4.4.3 Överväganden: Vi återkommer senare i yttrandet till vissa faktorer som tas upp angående skogsbruk, jakt och fiske, men i huvudsak instämmer WWF i bedömningarna.

Kap. 6. Förhållandet mellan samebyarnas och andras markanvändning
En naturbetesanpassad renskötsel baseras på tillgång till olika betesområden under olika årstider och fungerande flyttleder mellan dessa områden. Den mark (och de vatten) som nyttjas för denna verksamhet används också av andra än samer för t ex jordbruk, vattenkraft, torvtäkt, gruvdrift, skogsbruk, jakt och fiske. Detta leder till potentiella konflikter, mycket som en följd av renskötselns svaga juridiska förankring när det gäller befogenheter. WWF vill speciellt trycka på förhållandena till skogsbruket (se nedan).

6.4 Hänsyn till rennäringen i samband med skogsbruk: WWF instämmer i bedömningen och förslagen. Förslagen till skogsbrukets hänsyn till rennäringen torde ha positiva effekter också på den biologiska mångfalden. Det är också positivt att kommittén föreslår en ökad samordning med naturvårds- och kulturmiljömålen, t ex kopplingen till reservatbildningsarbetet. Det är också positivt att utredningen lyfter fram de tydliga regler för samråd och hänsyn som redan tillämpas inom ramen för FSC-certifiering i Sverige. De förtydliganden och skärpningar som föreslås skulle antagligen bidra till att förenkla certifieringsprocessen eftersom skogsbrukets hänsyn till rennäringen varit ett av de största problemen vid försöken till samordning av de olika certifieringssystemen (FSC och PEFC).

Utredningen föreslår även ett ökat inflytande för rennäringen i beslut om markanvändningen ovan odlingsgränsen. Detta är troligen positivt även ur naturvårdssynpunkt. WWF uttrycker dock viss tveksamhet till om Statens Fastighetsverk kan fortsätta att bedriva skogsbruk med den inriktning och det avkastningskrav som finns idag (se även 6.6.1 om statlig mark inom renskötselområdet).

6.4.5 Samråd i hela renskötselområdet: WWF instämmer i förslagen men vill poängtera att samråd på fastighetsnivå kan vara praktiskt svårt att genomföra.

6.4.10 Samordning av hänsyn till natur- och kulturmiljövården med hänsyn till rennäringens intressen: Den inledande portalparagrafen är mycket väl formulerad och WWF instämmer till fullo i kommitténs synpunkter. De positiva samverkanseffekterna av ett miljöanpassat skogsbruk och en likaledes miljöanpassad renskötsel på naturvården i fjällen och de fjällnära skogarna förtjänar att lyftas fram.

6.6.1 Våra överväganden/statlig mark inom renskötselområdet: WWF instämmer i att staten skall vara ett föredöme i förvaltningen av mark inom renskötselområdet. 6.9 Jakt och fiske inom renskötselområdet: WWF anser att basen för jakt (speciellt småviltjakt) och fiske måste baseras på inventeringar av resursens uthålliga avkastningsmöjligheter. För småviltjakten anser vi dessutom att den snarast behöver underställas en miljökonsekvensanalys. Både jakt- och fiskeresurserna varierar starkt i ett lokalt perspektiv, vilket talar för att lokala regler bör utformas. Detta i sin tur torde medföra att upplåtelser av både jakt och fiske bäst torde regleras av respektive sameby ( t ex efter Tåssåsenmodellen). I likhet med många andra resonemang om vad och var renskötselrätten omfattar och hur den förhåller sig till äganderätten gäller även för jakt och fiske oklarheter, som måste utredas och fastställas på ett juridiskt tillfredsställande sätt. Bra fungerande samråd mellan olika intressenter kan inte ersätta en fast laglig bas.

Kap. 7. Rennäringen
7.3.5 Våra överväganden: Kommittén föreslår att varje sameby skall redovisa tillståndet för sina betesmarker. Det är mycket tveksamt om det finns tillräcklig lokal kompetens för detta arbete, som skulle möjliggöra objektiva jämförelser mellan förhållandena inom olika byar. Det rimliga vore att de länsstyrelser som har renskötsel inom sina områden samordnar utbildning av speciella inventerare som i samverkan med representanter för samebyarna gör dessa inventeringar. På sikt torde detta ansvar kunna läggas på Sametinget. WWF vill hänvisa till ett liknande upplägg när det gäller rovdjursinventeringarna inom renskötselområdet. I övrigt har WWF inga synpunkter på betänkandet.

Lars Kristoferson
generalsekreterare

Lennart Nyman
naturvårdsdirektör
Senast uppdaterad 2007-10-04