Remiss ang. Implementeringen av den svenska jordbrukspolitiken

Ulriksdal den 17 december 2003

Sammanfattning
WWF förordar en regional hybridmodell som bygger på frikoppling av handjursstödet med 25% och övriga stöd till 100%. Samtidigt används moduleringsmedel och/eller nationella kuvert för riktade stöd som gynnar kultur- och naturbete överhuvudtaget men framförallt LFA-områden där de största naturvärdena återfinns. Denna modell kan ge optimal naturvårdsnytta eftersom alla betesdjur (dikor, kvigor, stutar, tackor och hästar) då gynnas, samtidigt som nötköttsproduktionen får ett ekonomiskt extra tillskott.

Bakgrund
Jordbrukssektorn är ett av de mest naturpåverkande mänskliga aktiviteterna på jorden - detta är både positivt och negativt.
Europa har idag en jordbrukspolitik som till stor del genererar problem, inte bara för Europas natur utan också globalt i form av ohelig konkurrans (dumpad marknad och höga skyddstullar).
Ca 48% av EU:s budget går till detta system, varav 90% är subsidier som delvis resulterar i både överproduktion, onödig kemikalieanvändning och förstörda naturresurser (arter, jordar, vatten).
WWF i Europa arbetar för att göra den gemensamma jordbrukspolitiken grönare dvs minska jordbruksbudgeten och flytta medel från den s.k. första till den andra pelaren. I en kommande kampanj lyfter WWF fram fyra mål med sitt arbete att revidera den gemensamma jordbrukspolitiken.
  • Biologisk mångfald, bevarandet och skötseln av viktiga biotoper och element ffa ängs- och naturbetesmark.
  • Vatten, rätt användning av vatten, anpassning till ramdirektiv för vatten, anläggning och skötsel av våtmarker.
  • Landsbygdsutveckling, möjligheter för människor att bo leva och verka på landsbygden.
  • Bra mat, det vill säga hälsosam, rättvis (ej exportsubsidier och höga skyddstullar) och gärna mat med gröna tilläggsvärden.
Världsnaturfonden WWF arbetar med jordbruk genom att dels utveckla och arbeta med modellprojekt i fält, dels med påverkansarbete där erfarenheterna från modellprojekten kan omsättas i jordbrukspolitik — både i Sverige och i Europa genom WWFs policykontor i Bryssel.
Svenska WWF har fokuserat sitt jordbruksarbete på de naturliga fodermarkerna, speciellt naturbetesmarkerna därför att här återfinns jordbrukslandskapets stora naturvärden. En bra hävd av de naturliga fodermarkerna är dessutom en nödvändighet för att nå flera av våra miljömål Det är främst de sk LFA-områdena - de minst gynnade områdena - som hyser de största naturvärdena och som därför kräver speciell omtanke.
När Jordbrukskommissionären Frans Fischler tidigare i år presenterade en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken togs många på sängen på grund av att förslaget var så genomgripande: en frikoppling av jordbruksstöden från produktion och en stor självbestämmandegrad för de enskilda medlemsstaterna.

WWFs grundinställning - Den svenska jordbrukspolitiken bör ha som nationella mål:
  • att jordbruk kan utvecklas i hela Sverige, utan att de minst gynnade områdena (LFA) förlorar i framtiden. Utvecklingen i norra Sverige är mycket oroande.
  • jordbruket skall fokusera på produktion av nyttigheter i form av mat, energi, och artrika landskap och inte enbart ett passivt öppethållande.
  • att en balans mellan djurproduktion och växtodling uppnås.
  • att de svenska miljömålen nås, framförallt ett rikt odlingslandskap, myllrande våtmarker, levande kust och skärgård men också miljömål gällande övergödning och kemikalier.
  • att Världshandelsorganisationens (WTO) regler efterlevs. Det betyder att ersättningar fokuseras till den sk gröna sektorn.

WWF anser att frikopplingen är positiv och är ett steg i rätt riktning. Vi anser att frikopplingen av växtodlingen t o m kan vara positiv ur naturvårdssynpunkt därför att det i många fall kan leda till ett extensivare brukande. Meningen med frikopplingen ska ju leda till ett miljövänligare jordbruk utan överproduktion och med ett starkare konsumentperspektiv.
Vi ser dock att en frikoppling som baseras på en historisk referensperiod kan leda till problem för jordbrukare som investerat och utökat under de senaste åren. Det är viktigt att notera att flera av dagens bästa naturvårdare har ökat sin verksamhet de senaste åren och de bör naturligtvis inte straffas för det. WWFs projekt naturbetesmarker samarbetar med ca 200 djurhållare och så gott som samtliga nysatsar och ökar för närvarande både sin areal, sitt djurantal med tillhörande investeringar i byggnader och liknande.
Om djurstöden frikopplas helt, bör de omvandlas till en ersättning per hektar som omfattar all ängs-, naturbetes- betes- och åkermark, med en betydligt högre ersättningsnivå för ängs- och naturbetesmarker. Vallodling i Norrland kan stödjas med åtgärder från nationella kuvert eller moduleringsmedel.

WWF föredrar en regionalisering före en s k gårdsmodell som baseras på stödnivåer under åren 2000-2002.
En regionalisering gynnar de som är aktiva idag och i framtiden, och är lättare att förstå för både allmänhet och brukare. Ett regionalt stöd gynnar också de mindre fastigheterna vilket är positivt för biologisk mångfald då många betesdjurgårdar är små eller medelstora. Det gynnar också hästhållande gårdar vilket är positivt för betesmarkerna. En gårdsmodell kommer att skapa ett mycket trögt förfaringsätt mellan markägare, tidigare arrendatorer och nya arrendatorer som i de flesta fall endast blir en källa till obehag mellan parterna och knappast leder till ett vettigare brukande av jordbruksmarken.
Varje medlemsstat kan också välja att undanta delar av direktstödspengarna från frikoppling. För nötdjurstöden (handjurs-, diko-, exstensifierings- och slaktpremier) gäller tre olika alternativ.

1) 100% slaktbidrag och frikoppling av handjurs-, diko- och extensifieringsstöd
Kommentar: Effekten är relativt neutral och påverkar inte val av driftform. Reducerar inledande problem lite grand i förhållande till fullständig frikoppling, men påverkar knappast en brukare att välja nötköttsproduktion.

2) 100% dikor, 40% slakt (dvs frikoppling av 60% av slaktbidragen och 100% av handjursbidraget
Kommentar: Dikorna är viktiga betesdjur för naturvården men eftersom antalet dikorätter idag är begränsade kan vi inte räkna med ökat antal betande djur.

3) 75% handjur och frikoppling av övriga
Kommentar: Gynnar framförallt tjuruppfödning på stall vilket WWF inte ser som positivt eftersom det inte genererar naturvårdsnytta (om inte tjuren är född av diko som gått på bete) och dessutom förmodligen ökar näringsläckaget p g a intensivare uppfödning. Denna modell kräver uppbackning från nationellt kuvert, modulering och/eller korsvillkor för att gynna stutuppfödning och därmed de värdefulla naturbetesmarkerna. Studier från Jordbruksverket visar nämligen att höjda ersättningar av den här modellen snarare gynnar intensivuppfödning på stall framför extensiv betesuppfödning. En möjlighet att enbart gynna stutproduktionen hade varit mycket gynnsamt för naturvården och skulle till stor del kunnat hjälpt till med att klara huvuddelen av våra naturbetesmarker.

Generell kommentar till nötköttsalternativen
Inget av alternativen är speciellt bra för naturvården. Vi behöver fler betesdjur i markerna och vi kommer behöva fler dikor i framtiden, framför allt för att antalet mjölkkor som ger nya kalvar hela tiden minskar. Det absolut snabbaste sättet att få fler betesdjur till markerna är att fler tjurkalvar kastreras till stutar. Alltså, allt vi kan göra för att stimulera diko- och stutproduktion är positivt för betesmarkerna. För att klara betesmarkerna och betesdjuren på sikt och speciellt naturbetesmarkerna måste också medel komma från moduleringspengarna och ur det nationella kuvertet.
Mjölksektorn svarar för ungefär 75% av nötköttsproduktionen i Sverige samtidigt som sinkor, rekryteringskvigor och stutar betar huvuddelen av naturbetesmarkerna i framförallt de mindre gynnade områdena. Det är således nödvändigt för naturvärdena att mjölkgårdarna i dessa områden är aktiva också i framtiden.
Frikopplingen av mjölksektorn antingen år 2005 eller år 2007 verkar just nu inte innebära så stora skillnader för mjölkproducenterna. En frikoppling år 2007 tycks dock stimulera produktionen och anpassningen bättre vilket också i så fall borde vara mer positivt för naturvärdena i landskapet.
När det gäller frikopplingen av tackbidrag har WWF inga starka åsikter.
Varje land kan använda s k moduleringspengar till miljö- och landskapsutveckling (stigande till 5% av de frikopplade stöden år 2007). Varje land kan dessutom välja att dra in ytterligare 10% av alla stöd för satsningar på miljöområdet genom det s k nationella kuvertet. Dessa medel kan användas aktivt för att klara problem som uppstår i samband med frikoppling.
Vid frikoppling krävs också speciella vilkor, s k korsvillkor, för att de frikopplade medlen skall betalas ut. WWF anser att korsvillkoren vid frikoppling av växtodling kan användas progressivt ur ett naturvårdande perspektiv. Marker i träda och kantzoner kan exempelvis användas aktivt för att gynna biologisk mångfald genom att dels placera dem utspritt i ett landskap, dels aktivt så in frörika arter som föda till exempelvis marklevande fåglar, nektarrika arter som föda till pollinerade insekter eller sådd av specialblandningar för exempelvis tranor och gäss för att minska skador på kommersiell odling.
Sverige har speciellt europeiskt ansvar för migrerande arter som exempelvis tranor och sädgäss där en stor del av den totala europeiska populationen flyttar genom landet.
WWF anser att det är viktigt att reformförslagen speciellt det nationella kuvertet, modulering och korsvillkor samordnas med den pågående utvärderingen av miljö- och landsbygdsutvecklingsprogrammet (den Wramnerska utredningen). Det snabba arbetet med jordbruksreformen (15 januari) kan göra denna samordning svår.

Slutligen kan vi konstatera att möjligheterna finns att bevara och förstärka jordbrukslandskapets natur- och miljövärden, om omfördelningen av direktstöden används på rätt sätt i framtiden. Några nyckelfaktorer för detta är:
  • rejäla ersättningar för restaurering och hävd av naturliga fodermarker inte minst områden i Sverige med speciellt höga naturvärden (med WWF terminologi High Value Nature Areas) och områden som utsetts till det europeiska nätverket av Natura 2000-områden.
  • stöd till nysatsande lantbrukare i framförallt mindre gynnade områden för exempelvis restaurering, betesdjur, och rationella djurstallar.
WWF beskriver ofta bondes dubbla uppdrag: produktion av mat, gärna med "gröna" tilläggsvärden, och produktion av landskap med höga natur- och kulturvärden. Vi anser att det är viktigt med detta dubbla åtagande, i det här fallet köttproduktion och biologisk mångfald av god kvalité, därför att det:

1. ger brukaren en större säkerhet med inkomster från två håll och därmed en långsiktig hävd av naturvärden,
2. ger konsumenten och skattebetalaren valuta för pengarna, och
3. förhoppningsvis ger det också rättvisare möjligheter för kollegor i tredje världen.


För Världsnaturfonden WWF,

Lars Kristoferson
Generalsekreterare

Ola Jennersten
Programchef / Jordbrukslandskapet

Stefan Thorssell
Projektledare, Naturbetesmarker
Senast uppdaterad 2007-10-04