Remiss av Kungl Djurgårdens Förvaltnings skötselplan för nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården

Kungliga Djurgårdens Förvaltning
Stora Skuggans väg 22
111 30 Stockholm

Stockholm 2003-12-13

Allmänt
Kungliga Djurgårdens Förvaltning, KDF, har låtit utarbeta ett förslag till skötselplan för natio-nalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården (Ekoparken) inom Lidingö, Solna och Stockholms kommuner. Världsnaturfonden WWF har fått förslaget på remiss till den 15 december 2003. Denna remisstid är tyvärr alltför kort för att hela materialet skall kunna analyseras och kommenteras. I detta skede ger därför WWF endast synpunkter på de generella principerna i del I. Eftersom KDF avser att etablera en långsiktig rullande process avser WWF att återkomma med detaljsynpunkter för de olika delområdena under våren 2004. Detta efter att vi konsulterat WWF:s experter samt även haft syn i fält.

WWF är glada över att KDF som en av huvudintressenterna i nationalstadspar-ken velat ta på sig en så grannlaga uppgift som att ta fram en skötselplan. Behovet är stort när det gäller att styra upp den kort- och långsiktiga skötsel som i flera fall varit utan angivna mål, kunskapsunderlag samt skiftat beroende på ägar- och förvaltaransvar. Resultatet av ett års arbete av Lars-Gunnar Bråvander och Rolf Jacobsons är en imponerande utredning, både till omfång och innehåll. Vi tycker att både upplägg och beskrivning av parken är bra. Den indelning av skötseln i storområden med närmare beskrivning i skötselplaner för mindre delområden, som görs i del II, är också bra.

Nyligen gav miljödepartementet ett uppdrag åt länsstyrelsen i Stockholm rörande nationalstadsparken. Miljödepartementet önskar att arbetet ska samordnas mellan de olika markansvariga och att en gemensam strategi och plan ska antas för förvaltning, skötsel och utveckling av nationalstads-parkens värden. Avsikten är att den ska ligga till grund för det fortsatta skötsel- och utveck-lingsarbetet för parken. Vi anser att skötselplaneförslaget i detta avseende utgör en bra grund.

Begreppet nationalpark, nationalstadspark, Ekoparken (sid 3) Ekoparken är ett egennamn som WWF m fl använt för sina aktiviteter i parken. Enligt lagen om nationalstadsparken (MB 4:7), är nationalstadspark ett institut som stavas med litet "n" i lagtexten. WWF anser att institut och egennamn bör hållas isär. Därför är länsstyrelsens etablering av namnet "Nationalstadsparken" olyckligt. WWF anser att det är enklast att nationalstadspark blir ett institut som i allt väsentligt harmonierar med nationalpark, både språkligt och vad avser organisation och status. Förhoppningsvis ska det ovannämnda regeringsuppdraget kunna reda ut den oklara namnfrågan. I detta remissvar kommer nati-onalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården att förkortas "nsp".

Kompletterande skydd (sid 4) Naturreservat-kulturreservat-byggnadsminne-djurskyddsområde krävs på kort sikt för att täcka upp tomrum i lagen om nationalstadsparken, åtminstone interimistiskt. Generell höjning av hela nsp skyddsnivå som föreslås kan vara både riskfyllt och tidsödande. Länsstyrelsen i Stockholm föreslår i utredningen "Aldrig långt till naturen" tre naturreservat som berör nsp; Södra Djurgården, Norra Djurgården och Igelbäcken. Dessa naturreservat har även förankring i Stockholms och Solnas översiktsplaner. Åtminstone interimistiskt och på kort sikt bör dessa reservat inrättas. Detta för att snabbare kunna fånga upp värdena och skötseln i de värdekärnor som behöver särskilt skydd. Hela parken har inte detta behov, det är stor skillnad på behovet av naturreservat för t ex Bergshamra jämfört med områdena kring Stora Skuggan. En lagförändring för att förändra lagen om nationalstadsparken medför också stora politiska risker. Kritiker finns mot nsp och dessa kan bygga upp en politisk majoritet för en försvagning i stället för en förstärkning av lagen om frågan väcks i riksdagen. Att kungens dispositionsrätt skulle vara ett avgörande hinder mot naturreservat har hävdats, men ingalunda bevisats. Ulriksdalsåsen är ett naturreservat idag (f d naturvårdsområde) och i Tullgarn finns sedan länge naturreservat i samspel med dispositionsrätten. Institutet "statligt byggnadsminne" borde egentligen vara ett större hinder, men är ju etablerat i samklang med dispositionsrätten. Denna fråga måste slutgiltigt lösas, lämpligen i samband med regeringsuppdraget.

Rekreation Precis som med biologisk mångfald bör ett zontänkande råda där vitt skilda intressen av rekreation kan samsas. Detta gäller både lättillgängliga områden, bullerfria områden, och avskilda områden lämpliga för avstressande vistelse och kontemplation för den urbana människan. Friskvården och närgrönområdens betydelse för hälsan måste ges en tyngre roll, och tas upp även i skötselplanen. (s 12)

Det är viktigt att tydliga regler för allmänhetens nyttjande etableras och efterlevs, särskilt beträffande ridning, hundrastning, skräphantering och fri camping. Det kraftiga besökstrycket kräver ett relativt strängt regelverk för att parken och dess besökare ska kunna samexistera. (s 13)

Informationen är eftersatt, och allt som sägs om att förbättra denna välkomnas av WWF, särskilt vad beträffar entréer till parken. Bemanning med guider är en bra målsättning som sannolikt kommer att kräva särskilda resurser. WWF är beredda att tillsammans med andra utveckla Fjärilshuset som en port till nsp och den globala naturen. I samarbetet med Fjärilshuset har WWF en utställning samt pedagogiska stigar i närområdet, främst för skolklasser. Skyltar som beskriver ekologi och ekologiska processer, t ex vid döda träd, ger inte bara kunskap utan förklarar också varför döda träd har lämnats kvar.

Den organisation som föreslås efter Köpenhamnsmodell är lovvärd men kräver i så fall en betydande statlig satsning. KDF:s kontor (f d Naturens Hus vid Stora Skuggan), Bergianska, Fjärilshuset, Kaknäs, Haga Forum och Överjärva Gård är bra exempel på platser där naturpedagogik och parkinformation bör få ett säte. Även utlåning av cyklar och täta reguljärturer med båt kräver stöd utifrån i någon form, t ex av landstinget. (s 15) Vi vill här också påminna om den verksamhet som bedrivs inom Ekoparksfonden WWF i samarbete mellan WWF, Strömma Turism&Sjöfart och Ståthållarämbetet/KDF. Under ledorden "värna-vårda-visa" drivs verksamhet bl a på turistsidan med guidade turer, och årligen produceras den enda periodiska broschyr som behandlar parken som helhet. (s 14)

En särskild logo för nsp är önskvärd men kan stöta på problem att införa om man inte beslutar att etablera parken som en nationell övergripande statlig park, överordnad övriga markägare. I länsstyrelsens samverkansgrupp för nsp har frågan behandlats flera gånger, men de olika markförvaltarna har inte kunnat enas.

Evenemang kan ofta medföra negativ påverkan på nsp och vissa storskaliga evenemang bör över huvud taget inte tillåtas inom nsp. Ladugårdsgärdet, Sportfältet och Kaknäs är t ex olämpliga för evenemang med stora fordon inblandade. Då är t ex Storängsbotten bättre. (s 16)

Lösgående hundar är ofta ett problem och stora oklarheter råder bland både markförvaltare och hundägare om vilka regler som gäller. Man kan också konstatera att vissa ryttare tyvärr inte håller sig till anvisade stigar. Tydliga skyltar behövs och i vissa flagranta fall bör överträdelser beivras. (s 16)

De stora sopstationerna är bra vid populära picnic-områden, men de räcker inte. De små spridda papperskorgarna har tyvärr tagits bort i stor utsträckning av KDF och andra förvaltare. Detta anser WWF vara ett misstag. Dels "avprogrammerar" man folk att ta vara på sitt och andras skräp, dels ökar småskräpigheten i nsp. Särskilt allvarligt är borttagandet av papperskorgar vid anlagda utsiktsplatser. Här kan man se hur ihåliga träd och hål i marken fått ersätta de forna papperskorgarna. Det är optimistiskt av markförvaltaren att tro att folk går längre sträckor med en hundpåse eller en klibbig aväten picnic-skräppåse. Återinför snarast de spridda papperskorgarna. Risken i framtiden är att man får ett oöverstigligt skräpproblem, eftersom man försvårar för allmänheten att leva upp till ett "Håll Sverige Rent-beteende". (s 17)

Alla markförvaltare bör samordna sina insatser för att bekämpa vandalisering, klotter och nedskräpning som är ett växande problem och som direkt sänker rekreationsvärdet på nsp. Nsp har tyvärr ganska stora problem med uteliggare, husockupanter, kopparbränning, prostitution och allmän laglöshet. Särskilda parkvakter/parkvärdar bör tillsättas. Dessa kan säkert vara frivilliga, men ges vissa befogenheter och utbildning. De parkvärdar som Ekoparksfonden WWF organiserat under några års tid redovisar stora ordningsproblem i sina rapporter som löpande distribueras till KDF.

Trafik I förslaget påstås att det råder relativ "frihet från trafik- och bullerstörningar" (s 13). Detta kan inte WWF instämma i. Tvärtom genomkorsas större delen av mellersta och norra nsp av stora vägar med hög trafikintensitet och buller. En bullerkarta kring Brunnsviken visar hur stora områden kring Roslagsvägen-Bergshamraleden-E4 som idag är kraftigt bullerstörda (över 70 dbA). Det snabbaste sättet att öka tillgänglig grönyta för rekreation är att bygga effektiva bullerskydd kring nämnda vägar.

Barriärerna från motorvägarna inom nsp måste brytas. Mycket bottnar i vägverkets låga anslagstilldelning för bullerskydd. Med en bättre bullerbekämpning f f a kring Lidingövägen, Roslagsvägen, Bergshamraleden och E4 frigörs en större grönyta som är möjlig att nyttja för rekreation. Här måste en attitydförändring till, d v s att även närgrönområden ska kunna bullerskyddas - inte bara bostäder. Norra länkens bygge måste noggrant styras ur miljösynpunkt, liksom den nya Värtabanans järnvägsbankar. Österleden är det allvarligaste av alla projekt som inkräktar på nsp och bör ovillkorligen stoppas.

Både Stora Skuggans väg, Laduviksvägen och Björnnäsvägen bör vara avstängda större delen av dygnet för biltrafik, särskilt morgon och kväll. Det är orimligt att Björnnäsvägen som "smitväg" ska bära ett tryck på över 24 000 fordon/dygn. Detta gör den nämligen till en av landets mest trafikerade småvägar! Förbered en avstängning av trafiken redan nu, innan Norra Länken är färdig. (s 16)

Nya parkeringsplatser bör generellt hanteras restriktivt. De som har få, t ex Skansen, "vänjer" sina besökare vid kollektiv trafik (som är tillfredsställande inom parken). Börjar man inbjuda till tillgänglighet med privatbilar hamnar man ofta i problemet att tillfredsställa ett ständigt ökande antal bilar. Olaglig parkering uppstår till slut vid platsbrist, vilket kan leda till att tillfälliga p-platser iordningställs. Dessa tenderar att "bli hårdgjorda" och marken betraktas plötsligt som möjlig för ytterligare exploatering. Tillfälliga p-platser kan alltså bana väg för exploatering när de fått några år på nacken. Av samma skäl är det viktigt att återskapa grönska inom "skräp-områden" som Husarviken, Bergiusvägen, Storängsbotten m fl. (s 15)

WWF instämmer i förslaget att förbjuda alla former av motorsport i nsp. Detta bör även innefatta sjöskotrar och motorbåtstävlingar. (s 13)

Ekologi Övergripande synpunkter Synsättet att skötselplanen ska ta vara på det historiska landskapets kvalitéer är en viktig utgångspunkt för WWF. Vi delar uppfattningen att detta är bättre än att skapa nya ideal för markutnyttjandet. Då området är relativt stort kan olika historiska skeenden och landskapstyper samsas utan konflikt. (s 8)

Den biologiska mångfaldens värde är underskattat och även naturhistorien har ett betydande värde, vilket bl a finns dokumenterat genom data med lång kontinuitet. WWF stöder målsättningen att samtliga bofasta rödlistade arter/rasers populationer inom nsp långsiktigt måste säkerställas, men det kan vara ett mål svårt att uppnå. En artlista med bevarandestrategier bör snarast upprättas för att skapa en utgångspunkt för arbetet.

WWF anser att det är viktigt att utveckla, hävda och i vissa fall återinplantera botaniska värden och bekämpa de miljöproblem som hotar floran. De kulturhistoriskt intressanta växterna inom parken har ett stort värde som bör uppmärksammas. I flera områden särskilt kring Frescati-Bergianska, hamnar, järnvägar m m finns växtlokaler med ovanliga ruderatväxter. Beckholmen inom nsp anses av botanisten Per Sigurd Lindberg vara Sveriges bästa lokal för ruderatväxter. WWF avser att tillsammans med intressenter på Beckholmen, KDF, Miljöförvaltningen, Skansen m fl skapa en bra räddningsplan för Beckholmens unika flora.

WWF delar uppfattningen att ekarna jämte de äldre barrskogarna utgör en viktig miljö för faunan och floran särskilt i kombination med en stor mängd våtmarker i olika historiska skeden. Det är av yttersta vikt att dessa miljöer får utgöra en utgångspunkt för bevarandet av biologisk mångfald i skötselplanen.

WWF stöder de fem grundregler som anges för att utveckla och bibehålla biologisk mångfald i nsp. (sid 11)

Målsättningen att hävda ett strandskydd på 300 m har visat sig mycket svårt att tillämpa i praktiken, men WWF stödjer målsättningen. (s 13)

Ekologiskt känsliga områden Problem uppstår när skötselåtgärder pågår under häckningstid för t ex kattuggla och duvhök. Därför bör skötselarbeten säsongsmässigt inplaneras under höst och vinter (aug-dec). Kattugglan finns i hela området och är känslig under häckningsperioden som kan börja redan i januari. Att hemlighålla häckplatser för känsliga arter bör inte inkludera markskötselansvarig, miljöförvaltningens artdatabank och länsstyrelsen. (s 17)

Bete Det är viktigt att betesområden är sammanhängande så att en rationell betesdrift kan bedrivas. Området från Fisksjöäng via Laduviken till Torphagen vid Riksmuseet är ett sådant. Här finns en hjord på ett tjugotal highland cattle inom Ekoparksfonden WWF:s betesprojekt. Projektet drivs i samarbete med KDF och Statens Fastighetsverk med Morgan Eriksson som djurhållare. Basen är den flyttbara ladan vid Fisksjöäng. Flocken uppfattas positivt av allmänheten och djuren är fredliga mot människor, vilket möjliggör passager genom hagarna. För att undvika skador vintertid på ex yngre ekar i hagen, har mineralsten provats med goda resultat.

I skötselplaneringen är det viktigt att även reservera mark för betesdriftens behov. På nsp södra del är Kaknäsområdet intressant som ny betesmark för flocken vid Fisksjöäng. WWF stöder en kontrollerad men ökad betesdrift av får, häst och nöt. (s 17)

Problemdjur Vissa arter kommer i konflikt med rekreation på vissa ställen. På Södra Djurgårdens populära flanörstråk finns konflikt med vitkindad gås. I första hand bör åtgärder i terrängen prövas enligt förslag; i andra hand begränsad skyddsjakt. (s 18)

Gamla träd WWF stöder det mesta som sägs under detta avsnitt, dock ej vad beträffar träd som riskfaktorer. Det är viktigt att man ger de gamla och stora träden deras rättmätiga betydelse. Det innebär att en skötselgrupp noga bör väga riskerna för personskador mot dessa träds betydande ekologiska värde. I en storstad överdrivs ofta riskerna för personskador p g a fallande träd och grenar visavi storstadens normala risker i form av t ex trafik och kriminalitet. Jämförelsen av olycksstatistik mellan fallande träd och övriga olycksrisker i ett storstadsområde visar att jakten på farliga träd är överdriven. I alléer är successiv alléföryngring att föredra, t ex i Ulriksdal.

Fornminnen När fornminnen täckts av t ex skog med stora biologiska värden bör, som föreslås, den biologiska mångfalden bevaras, medan den historiska markanvändningen redovisas på karta.

Generella riktlinjer för skötsel och särskilda skötselproblem WWF har inget att invända mot detta avsnitt. Det är bra att utredningen uppmärksammat problemen med föryngring av gran, men detta gäller lokalt även tall. Granen har en stor ekologisk funktion och är i en storstad den största "producenten av riktig natur" och avskärmande vintergrönska. De specifika åtgärder som föreslås för granföryngring kommer att kommenteras i skede 2, men målsättningen är angelägen. De procentsatser som anges i planförslaget bör kompletteras med fakta om utgångsläge och målbild för en viss vegetationstyp. Ex: "Granen ska öka med 10% till 60% inom område x."

Det är av yttersta vikt att inte ytterligare avverkning sker i den äldre barrskogen, utan att föryngringen i första hand sker i områden med yngre granskog eller triviallövskog. Ekbeståndets värde är väl känt och Ekoparksfonden WWF har tagit fram en särskild skrift - Ekarna i Ekoparken - som särskilt belyser Djurgårdsekarnas problem. Som konstateras är nsp tillräckligt stor för att gynna en mosaik av olika vegetationstyper, utan att dessa ska behöva konkurrera med varandra. En konflikt som bör undvikas är frihuggning av skogsek, som drabbar äldre granskog. I denna del återkommer WWF när del 2 kommenteras.

Spridningsvägar För den biologiska mångfalden är spridningsvägarna mellan nsp:s tre kärnom-råden viktiga (Ulriksdal, Norra och Södra Djurgården). Sprid-ningsvägarna från Norra till Södra Djurgården går över Storängsbotten och Hjorthagensparken (ref: Nationalstadsparkens ekologiska infrastruktur, Stadsbyggnadskontoret, 1997). Denna svaga spridningsväg behöver förstärkas. Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har också under tre år deltagit i Boverkets och Naturvårdsverkets projekt Samhällsplanering med miljömål i Sverige, SAMS, som medfinansierats av bl a EU:s miljöfond LIFE. I rapporten från år 2000 ingår en fallstudie för hur man ska behandla biologisk mångfald i fysisk planering i Stockholm och nsp. Där redovisas hur viktigt det är för parken att nuvarande planerings-inriktning ändras, d v s att barriärområden bryts och att spridningsvägar och buffertzoner i stället aktivt måste förstärkas vid framtida planering.

Miljöövervakning En fortlöpande miljöövervakning, datainsamling och populariserad information är viktigt. I detta arbete deltar WWF gärna i samarbete med Naturhistoriska riksmuseet, miljöförvaltningen, länsstyrelsen m fl. Det som känns särskilt angeläget på kort sikt är ekarnas situation och vattenkvalitén i nsp:s sjöar. Övergödning är ett stort problem. Tidigare drev Världsnaturfonden Projekt Ekovatten som sedermera ersattes av betesprojektet. WWF vill uppmärksamma KDF på att vattenkvalitén löpande måste kontrolleras i samarbete med Stockholm Vatten. Restaureringsåtgärder är nödvändiga i nsp:s våtmarker och sjöar, särskilt i Isbladskärret.

Förutsättningar för nsp:s förvaltning, skötsel, utveckling, framtidsvisioner och utvecklingsprojekt Utredningen tror på ett gemensamt verkställande organ med egen budget och styrelse och diverse åtgärder som jämställer nsp med nationalpark. Denna syn delar WWF. Att statliga medel måste komma till för skötsel av en statlig park är självklart. Länsstyrelsens samverkansgrupp (bestående av kommuner, markägare och ideella) för nsp har inte haft mandat, budget eller befogenheter och är därmed en alltför svag organisation.

De utvecklingsprojekt som listas är lovvärda, men kräver en närmare analys ( återkommer i del 2). Preliminärt kan dock sägas att WWF är tveksamma till hjortbete i den omfattning som skissas.

De framtidsvisioner som nämns är enligt WWF lovvärda och upplyftande även om man i föreliggande förslag inte riktigt får belyst de stora problem som Stockholms befolkningstillväxt och därmed följande bostads- och trafikinvesteringar kommer att innebära för nsp.

Områden som saknas Det är första gången en enhetlig och djuplodande beskrivning av nsp görs för de ingående kommunerna, sedan lagen om parken tillkom. Även om man anger att hela nsp ingår i utredningen så saknas ett par viktiga områden i karta och beskrivning. Dessa finns inom och i anslutning till både Norra och Södra Djurgården och Ladugårdsgärdet. Till viss del sammanfaller dessa uteblivna områden med de exploateringsintressen, som fram-förts från markägarna i parken. Länsstyrelsen kommer därför att närmare utreda den exakta gräns-dragningen för parken inom ramen för Samverkansgruppen för Nationalstadsparken. Områden av större vikt som saknar beskrivning är t ex Ladugårdsgärdet norr om Fågelberget längs Värtavägen, Lidingö-bro samt Louddens vattenverks område, Sveriges Radio och TVs område intill den stora eken i Oxenstiernsgatan. På Södra Djurgården saknas skötselbeskrivning för området längs stranden sydöst om Frisens park samt området kring Täcka udden. Med dessa tillägg med närmare beskrivning av de utelämnade områdena anser WWF att utredningen blir än bättre.

Skötselgrupp Under tiden skötselplanen utformas bör ovillkorligen ett moratorium råda för åtgärder som påverkar den föreslagna skötselplanen och parkens värden. Det är av yttersta vikt att en skötselgrupp bildas som i fält kan granska föreslagna åtgärder, särskilt innan skötselplanen är antagen. Många åtgärder i fält kräver syn på plats. Detta är något positivt och tillför hela tiden kunskap från olika håll vad beträffar natur- och kulturinriktade åtgärder. En skötselgrupp bör ha en viss budgetpost för att vid behov kunna kalla in specialexpertis, t ex för att bekosta viss reseersättning och förlorad arbetsförtjänst. WWF är angeläget om att medverka i en sådan skötselgrupp. Sannolikt har en skötselgrupp en viktig funktion även efter att skötselplanen är antagen, kommunicerad och accepterad.

WWF har varit aktivt i området sedan det första projektet - Projekt Ekoparken - sjösattes 1991 och WWF avser att med ökad styrka värna-vårda och visa världens första nationalstadspark.

Lars Kristoferson
generalsekreterare

Ola Jennersten
programchef Kulturlandskapet

Henrik Waldenström
projektledare Ekoparken
Senast uppdaterad 2007-10-04