Yttrande angående "Begäran att Naturvårdsverket avlägsnar vargar från det södra renskötselområdet", NV dnr 411-6215.03.

Naturvårdsverket
Att Johan Bodegård, Robert Franzén, Klas Allander
106 48 Stockholm

Ulriksdal den 15 oktober 2002

Med anledning av begäran från Tossåsens, Handölsdalens, Mittådalens och Idre nya sameby om att Naturvårdsverket avlägsnar vargarna från det södra renskötselområdet, i november 2003, vill WWF anföra följande:

WWF anser att det är av yttersta vikt för den sydskandinaviska vargstammen att säkra den genetiska variationen. Om någon av de avsedda vargarna skulle visa sig vara en invandrare från den finsk/ryska populationen är därför skyddsjakt utesluten. Vad gäller övriga vargar, så anser WWF att man så långt som möjligt bör försöka behålla paret i Henvålen. Tiken kommer enligt Skandulv från Furudalsreviret, dvs från en vargfamilj som tillsammans med Ockelbofamiljen f.n. har den lägsta inavelsnivån i populationen, och bär på flera för populationen unika gener. Avkommor från dessa vargfamiljer har enligt Skandulv ett större genetiskt värde än genomsnittet vargar i den sydskandinaviska populationen. I övrigt anser WWF i enlighet med Sveriges rovdjurspolitik att skyddsjakt på enstaka vargar kan tillåtas i det fall allvarliga skadeproblem inte rimligen kan lösas på annat sätt. Dock bör beaktas att vargar i vinterbetesområdet kan vara viktiga länkar mellan den sydskandinaviska vargstammen och den finsk/ryska stammen. Skäl för WWFs ställningstagande Den skandinaviska vargstammen bestod före årets reproduktion av drygt 80 vargar. Skandulv anger att 11 föryngringar med rimlig säkerhet har registrerats i år. Populationen är fortfarande liten och geografiskt isolerad. Stammen är enligt genetiska studier vid Evolutionsbiologiskt Centrum, Uppsala Universitet, grundad av ett fåtal individer; ett ursprungspar och en senare invandrare, alla med ursprung österifrån. Populationen är klassificerad av Artdatabanken som akut hotad i Sverige.

Den genetiska variationen i Skandinaviens vargpopulation är relativt låg och hos djurparksvargar med motsvarande genetiska variationsnivå har negativa inavelseffekter framkommit. Sådana effekter har ännu inte undersökts hos den vilda Skandinaviska vargpopulationen.

Den skandinaviska vargpopulationen hade en långsam tillväxt fram till att en varg från Finland invandrade till Sverige och reproducerade sig 1991. Därefter har tillväxten ökat, men varierar kraftigt mellan olika år.

WWFs förslag till åtgärder Till följd av den svenska vargstammens låga genetiska variation bör alla åtgärder vidtas för att skydda invandrande vargar från den finsk/ryska populationen.

Mot bakgrund av att tiken i paret i Henvålen är genetiskt värdefull för den skandinaviska vargstammen, anser WWF alltså att man så långt som möjligt bör försöka behålla paret. Statlig ersättning bör utgå för det merarbete och övriga merkostnader som detta innebär för renskötseln. Länsstyrelsen bör initiera diskussioner med berörda samebyar om förutsägbara problem och nödvändiga förvaltningsåtgärder för att lösa och mildra problemen.

Om vargparets etablering visar sig medföra sådana skador för renskötseln att renskötselarbetet omöjliggörs eller allvarligt försvåras, bör paret ges chansen att reproducera sig åtminstone en gång innan de avlivas.

För övriga vargar, inom berörda samebyars vinterbetesmarker, bör rovdjurspolitikens restriktiva hållning till skyddsjakt gälla. För att ett genetiskt utbyte ska kunna äga rum mellan den skandinaviska och den finsk-ryska vargstammen, måste vargar kunna röra sig från gränsen till Finland och till det område där huvuddelen av den skandinaviska vargstammen finns. Dock medger rovdjurspolitiken skyddsjakt på enstaka individer i situationer med allvarliga skadeproblem, som inte rimligen kan lösas på annat sätt. En sådan bedömning måste göras för varje enskild varg.

Lars Kristoferson
generalsekreterare

Lennart Nyman
naturvårdsdirektör

Lotta Samuelson
handläggare skog och rovdjur
Senast uppdaterad 2007-10-04