Remiss avseende "Uthållig användning av torv" (SOU 2002:100)

Näringsdepartementet
Enheten för energi, skog och basindustri
Att. Magnus Blumer
103 33 Stockholm


Ulriksdal den 3 april 2003

Sammanfattande synpunkter på torv, torvbildande våtmarker och de svenska miljömålen

Torvbrytningen i Sverige är en begränsad verksamhet med marginell lönsamhet, som i dag i princip existerar endast tack vare statliga subventioner. Torvbränslet bidrar endast till 0,5% av landets energiförsörjning. Samtidigt sker torvbrytningen på bekostnad av värdefulla våtmarker, vilkas bevarandebehov tydligt påpekats i de nationella miljömålen och i internationella konventioner. Brytningen av torven innebär en utslagning av våtmarkens alla arter av djur och växter, med undantag av de djur som har möjlighet att hinna undan innan exploateringen påbörjas. När torven sedan förbränns bidrar förbränningsgaserna till växthuseffekten. Torvbrytningen står alltså i stark konflikt med klimatmål och naturvårdsmål och sedd ur dessa aspekter anser Världsnaturfonden WWF att den inte är försvarbar med tanke på den marginella nyttan i form av sysselsättning och den energi den bidrar med. Att som torvutredningen föreslår klassa torv som förnybar energikälla och därmed försvara dess roll i ett uthålligt energisystem är, enligt WWFs bedömning, varken förenligt med en hållbar utveckling eller med av riksdagen antagna miljömål.

Det finns alltså starka skäl från naturvårdssynpunkt att begränsa torvbrytningen i Sverige:

- Våtmarkernas värde för "intern" biologisk mångfald (d v s rena våtmarksarter)
- Våtmarkernas värde för "extern" biologisk mångfald ( t ex vilt)
- Våtmarkernas värde för kulturmiljövården, rennäringen och bärplockning
- Våtmarkernas betydelse som flödesutjämnare i vattendrag och klimatutjämnare (ur ett lokalt perspektiv)
- Våtmarkernas betydelse som biologiska reningsverk (renar vatten från närsalter, partiklar och tungmetaller)


Torven som bränsle fick ett visst uppsving från 1980 och framåt, som ett led i oljeersättningspolitiken. Torvbrytningen har hela perioden varit beroende av politiska beslut, först genom bidrag av olika slag och sedan genom att den undantogs från koldioxidskatt när denna skatt infördes 1991. Den är också undantagen från energiskatt.

Torv innehåller mer kväve och svavel än biobränslen. Enl utredningen är torvbrytningen den energikälla som vid utvinning har den mest påtagliga effekten på natur- och kulturmiljön i Sverige.

Förbränning av torv leder till stora utsläpp av koldioxid, ca två procent av Sveriges samlade växthusgasutsläpp. Det är en betydande mängd i förhållande till riksdagens mål, en minskning på fyra procent till 2010. Tovbrytningens ekonomi är helt beroende av att vara undantagen från koldioxid- och energiskatt. Om dessa undantag tas bort blir torvförbränning till stora delar olönsam. Flera internationella organ, bl a den för EU-länderna centrala Europeiska kommissionen, anser att torv ej kan klassas som vare sig förnybar energi eller som biobränsle. Detta förklarar kommissionen i brev som återges i torvutredningens bilaga 4. Här framgår också att de flesta av EU:s medlemsstater betraktar torv som fossilt bränsle.

Det finns således starka skäl för att torven bör beläggas med samma koldioxid- och energiskatt som andra fossila bränslen.

Eftersom torvbrytningsnäringen mer eller mindre "skapats" genom politiska beslut har WWF viss förståelse för att man inte genom politiska beslut plötsligt omöjliggör verksamheten. Detta skulle innebära negativa effekter för sysselsättningen, särskilt i landsbygden, där torvindustrin f n sysselsätter ca 580 årsarbetskrafter. Att fortsätta att stödja, eller t o m bygga ut och upp en teknik och ett system som baseras på en icke hållbar resursanvändning är inte heller rimligt. Enl WWF bör staten i stället satsa på att utveckla och effektivisera biobränsleanvändningen parallellt med en successiv avveckling av torveldningen under en begränsad tid, t ex genom successiv skattehöjning. Brytning av icke förnybara råvaror har alltid sin utmätta tid. Mot bakgrund av Sveriges miljömål och art- och habitatdirektivet anser WWF att all torvexploatering, oavsett ändamål, ska prövas enligt miljöbalken.

WWF anser vidare att det redan idag finns alltför många myrar vilkas ekologiska och kollagrande funktion skadats av dikningar, torvtäkter m m, så att nybildningen av torv redan hämmats. I stället för att fortsätta exploateringen av myrarna bör i stället hydrologiska restaureringar genomföras av så många skadade myrar som möjligt, för att inte bara gynna den biologiska mångfalden utan även för att återställa myrarnas roll som kolfällor. WWF föreslår att statliga medel anvisas för ett myrrestaureringsprojekt med målen att 1) identifiera lämpliga restaureringsobjekt både ur naturvetenskaplig och markägarsynpunkt, 2) utveckla restaureringsmetoder, och 3) stödja initiering av restaureringar. Restaureringsmålen bör omfatta både insatser för biologisk mångfald och återställande av naturlig torvbildning.

Torvutredningens förslag
WWF finner det anmärkningsvärt att en statlig utredning är så vinklad mot ett särintresse trots att det finns så starka motstående allmänna intressen!

I sammanfattningen står att torv produceras för bränsleändamål och för jordförbättring. Detta är ett synnerligen antropocentriskt synsätt. Torv produceras i våtmarker genom naturliga processer. Dessa våtmarker förstörs vid exploatering för att utvinna torv för de nämnda ändamålen.

Vidare anges att "de torvmarksarealer som hittills påverkats av torvutvinning är små". WWF anser att det är anmärkningsvärt att en statlig utredning avstått från att analysera de data om svenska våtmarker som finns tillgängliga i Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas våtmarksinventering (VMI). I denna inventering har samtliga större våtmarker och deras påverkan genom mänskliga ingrepp karterats. Här framgår att ett mycket stort antal myrar, med en sammanlagd yta av över 100 000 hektar påverkats negativt av torvtäkter. En stor del av de skadade myrarna ligger i Jönköpings och Västra Götalands län och exploateringen har haft en avsevärd negativ påverkan på regionens myrar. Utredningen medger att många internationella organ klassificerar torv som fossilt bränsle, men menar helt korrekt att detta inte är riktigt i strikt geologisk mening, eftersom den inte omvandlats genom tryck och inbäddats i jordskorpan. Utredningen skriver vidare att "torvresursen nybildas kontinuerligt" till skillnad från de fossila bränslena. Utredningen anser att torven inte bör inordnas i någon klassificering.

Denna slutsats är mycket märklig. WWF anser att vid bedömning om ett bränsle eller en energikälla är förnybar eller ej, skall en nutidsaspekt tillämpas. Om ett bränsle endast är förnybart i ett mycket långt tidsperspektiv saknar det intresse för dagens energiförsörjning. En definition av nutid i energisammanhang bör ligga i tidsintervallet upp till 100, ev 200 år - inte längre. Ett bränsle som förnyas först efter ett eller ett antal tusen år kan inte betraktas som förnybart i perspektivet hållbar utveckling. Vidare är formuleringen "torvresursen nybildas kontinuerligt" mycket tveksam. I själva verket tar det ofta tusentals år för en våtmark att bilda ett torvlager som är så tjockt att det är brytvärt. En torvtillväxt med mindre än 1 m m/år på landets myrar gör varken till eller från när det gäller att bedöma brytningsmöjligheterna för dagens samhälle. För varje utbruten myr minskar naturligtvis den framtida tillgången på utvinningsbar torv.

WWF anser alltså att torveldning bör jämställas med eldning av fossila bränslen, eftersom torven ur energisynpunkt utgör en icke förnybar energikälla. Inom en tidsperiod på omkring 200 år, d v s den tidsperiod då jordens klimatproblem måste lösas, måste växthusgaspåverkan från torveldning jämföras med fossila bränslen. På längre sikt, med lämplig efterbehandling, anses torvens klimateffekt kunna minska, likaså om torvbrytningen skulle inriktas på utdikade torvmarker eller våtmarker med hög metanproduktion. Hur väl sådana beräkningar stämmer överens med verkligheten i de enskilda myrarna, eller om/hur utdikade våtmarker etc kan nyttjas på lämpligt avstånd från värmeverken - om man överhuvudtaget finner dem lämpliga för omställning från nuvarande markanvändning (skogs/jordbruk) - är dock oklart. I utredningen (sid 32) anförs att det av klimatskäl skulle vara en fördel att öppna torvtäkt och bryta metanflödet från en myr. Kyotoprotokollet och även Bruntlandrapporten (1987) har dock redan definierat att problemet inte beror på naturens emission av exempelvis koldioxid och metan utan att mänsklig påverkan, genom fossilbränning och avskogning, har ändrat atmosfärens sammansättning på ett farligt sätt. Protokollets syfte är att de antropogena utsläppen ska minska. Protokollets syfte är inte att reglera naturliga processer, som t ex koluppbyggnaden och metanavgången i myrar.

Kap. 2.4, sid 35-36, och Kap. 6.1, sid 112.
Utredningen föreslår att SGU ska inventera torvmarker som ett underlag för att föreslå s k torvförsörjningsområden. Utredningen anser att ett sådant uppdrag kan minska de konflikter som i dag finns mellan produktions- och bevarandeintressen. Utredningen skriver: "För att uppnå detta syfte krävs att torvförsörjningsområdena inte omfattar områden där det finns starka motstående intressen t.ex. sådana med höga naturvärden." Som sådana områden nämner utredningen nationalparker, natur- och kulturreservat och s.k. Natura 2000-områden samt torvmarker som ingår i myrskyddsplanen (MSP). Utredningen nämner dock inte våtmarker som redan tidigare är utpekade som riksintresse för naturvård och friluftsliv. Utredningen nämner inte heller våtmarker som i den nationella våtmarksinventeringen (VMI) har utpekats som klass 1- och klass 2-områden, alltså våtmarker med höga eller mycket höga naturvärden.

WWF anser att de våtmarker som är utpekade som riksintresse för naturvård och friluftsliv ej ska utpekas som torvförsörjningsområden. En översyn och revidering av riksintressena för naturvård har nyligen gjorts och beslutades i februari 2000. Det underlag som användes vid översynen av våtmarksobjekten var bl a de aktuella och uppdaterade resultaten från senare års våtmarksinventeringar (VMI, m fl).

Områden som i VMI har utpekats som klass 1- och klass 2-områden skall heller inte föreslås som torvförsörjningsområden. Klass 1- och klass 2-områden i VMI är våtmarker som hyser höga eller mycket höga naturvetenskapliga värden och skall så långt möjligt undantas från all exploatering.

Både riksintressen för naturvård, friluftsliv och klass 1- och klass 2-områden i VMI är således ytterligare exempel på motstående intressen till torvförsörjningsområden. Detta borde ha påpekats i utredningen!

En eventuell inventering av torvförsörjningsområden ska ej styras av torvexploateringsintressen utan den måste ske i samråd med naturvårdande myndigheter och ideella miljö- och naturvårdsorganisationer.

Kap. 5.2.4., sista stycket, sid 101

Inte heller här nämns VMI, som är den största inventering som har genomförts av Sveriges våtmarker och deras naturvärden. VMI har tydligt pekat ut vilka områden som är mest skyddsvärda från naturvårdssynpunkt. Våtmarkerna har i inventeringen indelats i fyra olika naturvärdesklasser. De objekt som har placerats i naturvärdesklass 1 och 2 ska av naturvårdsskäl lämnas orörda, utan mänskliga ingrepp. Därför ingår VMI som ett instrument för att bevara den biologiska mångfalden i våtmarker! VMI nämns också i Regeringens prop. 1996/97:75.

Kap. 6.6.2.

På sid 128 står att sammanlagt 3,3 miljoner hektar våtmarker är klassade i VMI:s högsta klass (klass 1). I den senaste sammanställningen av VMI (Swedish plant geography etc, 1999) redovisas att VMI inventerat 29 000 våtmarksobjekt med en total areal av 2 030 000 ha, varav 1 700 000 ha är myrar. Av dessa är 3 069 objekt klass 1, 6 546 objekt klass 2, 13 816 klass 3, 4 279 klass 4 och 2 159 ännu oklassade. Utredningens ytangivelse för klass 1-objekten överstiger således hela den inventerade ytan!

På sid 130 redovisas åsikter om VMI från den förening som tagit sig namnet "Svenska Torvproducentföreningen". Föreningen menar att VMI-klassificeringen (utöver de våtmarker som är med i myrskyddsplanen) överlag inte bygger på lika noggranna undersökningar. Däremot har utredningen inte redovisat Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas uppfattning om vilken noggrannhet som ligger bakom VMI-klassificeringen.

Lars Kristoferson Generalsekreterare

Lennart Nyman Naturvårdsdirektör

Michael Löfroth Programchef, våtmarker & sötvatten
Senast uppdaterad 2007-10-04