Remiss ang. Naturvårdsverkets redovisning av uppdrag om fiskeförbud i ett skyddat marint område (M2004/647/Na)

Miljödepartementet
Enheten för naturresurser
Att. Nilla Thomson
103 33 Stockholm

Ulriksdal den 2 juni 2004

Sammanfattande synpunkter
Världsnaturfonden WWF välkomnar utredningen om skyddsinstrumenten, och kan inte nog poängtera vikten av att förändra arbetet med skyddade områden efter de riktlinjer som rekommenderas av de som är aktiva inom branschen. Med anledning av miljömålsrådets utvärdering av arbetet hittills är det klart att det är en lång väg kvar innan såväl mål som delmål inom miljökvalitetsmålsarbetet om "Levande skogar" kan uppnås. Nedan gör WWF en översikt av fem frågeställningar som vi anser att myndigheterna behöver ta hänsyn till för att förbättra förutsättningarna att nå målen.

1) Det behövs en nationell skogsskyddsstrategi att arbeta efter. Det är minst sagt märkligt att en sådan inte redan finns, men det är trots allt positivt att ett förslag ska föreligga innan nästa årsskifte. Det finns dock en risk med denna plötsliga tidspress, nämligen att det långsiktigt strategiska samt förankrandet av processen blir lidande. Lika viktigt som att processen påskyndas är att kunskapsunderlaget byggs upp. Av den anledningen kan det behövas en interimistisk strategi samtidigt som man inom ca ett år bygger upp kunskapsbasen för en mer långsiktig strategi.

2) Det behövs också en strategi för det operativa arbetet. Myndigheterna påpekar själva bristen på samordning. Det får helt enkelt inte förekomma olika riktlinjer och arbetssätt från olika myndigheter som arbetar med samma frågeställningar. Antingen måste myndigheterna få gemensamma mål, med skilda ansvarsområden eller också bör hela ansvaret för skyddsarbetet läggas på länsstyrelserna. I det senare fallet måste de statliga medlen omfördelas. Skogsvårdsorganisationen är naturligtvis bäst skickad att t ex göra bedömningar av skogstillstånd, men eftersom skyddsarbetet inte är inskränkt till skogar, utan omfattar nästan samtliga habitattyper, är rimligen länsstyrelsen den myndighet som totalt sett torde vara bäst lämpad för uppgifterna. I så fall bör strukturerna ändras så att inte kompetensen förloras.

3) Strategin för det fortsatta arbetet med skogsskydd/generellt naturskydd måste stadfästas. För att uppnå detta syfte måste standarder för namngivning och klassificering införas. En strategi måste byggas på ett sådant sätt att man kan mäta och därmed utvärdera vad som uppnåtts och vad som finns, utifrån gemensamt överenskomna termer. Den namnförbistring som fortfarande existerar har medfört att det saknats en gemensam nomenklatur inom naturvårdsarbetet, vilket t ex drabbat arbetet med Natura 2000. WWF anser att det existerande systemet inte är vetenskapligt uppbyggt, vilket givetvis ökat förvirringen. Det behövs översättningsnycklar mellan detta system, skogsbrukets namngivning och naturvårdens språkbruk, och landets skyddade områden måste inventeras med detta system som bas.

4) Medlen för att uppnå miljökvalitetsmålet är inadekvata. Behoven är oerhört stora under den tid när mark måste köpas in. Personal måste finnas på myndigheterna för att genomföra uppdraget att införa skydd, genomföra restaureringar samt inleda den löpande skötseln av de skyddade områdena. Lösandet av denna resursfråga kräver naturligtvis politiska beslut, vilka WWF hoppas staten både är medveten om och beredd att fullfölja.

5) Ovanstående frågeställningar måste lösas innan detaljarbetet vidtar, men WWF vill ändå nämna några sådana som vi anser bör beaktas: I praktiken har det uppstått ett glapp i skyddsarbetet för områden i storleksordningen 5-20 hektar. De två myndigheterna måste bestämma vilken som har ansvaret för att detta åtgärdas. Detta bör rimligen visa sig när man bestämt vilka skyddsinstrument som ska användas, och fr a i södra Sverige är det viktigt att följa upp arbetet. Detta problem gränsar också till frågan om skyddszoner och utvecklingsmark, vilket alltså också måste hanteras inom strategiarbetet. Medelsanvändningen för avsättande av skyddszoner måste anpassas till hotbilden, baserad både på den lokala och den nationella bristbedömningen. WWF anser det positivt att möjligheten förbättrats att få tillgång till bytesmark från statliga förvaltare. Däremot är det fortfarande otillfredsställande att staten inte i större utsträckning kan använda sin egen mark för detta behov, trots att det lokala behover är stort.

Lars Kristoferson generalsekreterare

Lennart Nyman naturvårdsdirektör

Hans Berglund programchef/Skog
Senast uppdaterad 2007-10-04