Remiss av Naturvårdsverkets rapport "Fosforutsläpp till vatten år 2010 - delmål, åtgärder och styrmedel"(M2004/584/Na)

Miljödepartementet
Enheten för naturresurser
Att. Helena Wickström
103 33 Stockholm


Ulriksdal den 2 juni 2004

Allmänt
Rubr utredning redovisar Naturvårdsverkets förslag till precisering av delmål 2 om fosforutsläpp till vatten inom miljökvalitetsmålet "Ingen övergödning". Världsnaturfonden WWF anser att detta regeringsuppdrag till verket ger en mycket bra översikt av miljötillstånd, effekter och utsläpp, där bakgrundsdata redovisas och värderas. Analysen är mycket välbalanserad, och WWF värdesätter speciellt att verket redovisar vilka osäkerheter som finns i bedömningarna.

WWF gör ingen detaljredovisning av synen på den digra rapporten utan vi nöjer oss med ett antal kommentarer.
 
  • WWF anser att en av de viktigaste åtgärderna är att öka kunskapen och motivationen hos lantbrukare och föreslår därför en ännu större satsning på "Rådgivning och utbildning inom Greppa Näringen". Utan ett engagemang från enskilda markägare kan man inte förvänta sig några större insatser för att minska fosforutsläppen. Denna åtgärd ligger också helt i linje med tankegångarna i EU:s ramdirektiv för vatten.

  • Utredningen påpekar (sid. 72) att vattendirektivet kan innebära krav på ytterligare åtgärder mot fosforutsläpp i vissa områden. Det är därför av synnerlig vikt att miljöersättningssystemet inom jordbruket används på ett effektivt sätt, bl a för att uppnå vattendirektivets mål. WWF har med förvåning noterat att varken Jordbruksverket eller Skogsstyrelsen är engagerade i den svenska implementeringen av vattendirektivet!

  • WWF stödjer förslaget till ett "Samordnat forskningsprogram om fosforförluster från jordbruksmark". Utredningen påpekar (sid. 57) att det saknas kunskapsunderlag för utformning av åtgärder inom skogsbruket. WWF anser därför att forskningsprogrammet bör utvidgas till att också gälla skogsmark (även om utsläppen därifrån är små jämfört med från jordbruksmark).

  • Även om uppdraget primärt gäller att utreda möjligheter att minska fosforutsläppen, borde ett vidare synsätt anlagts på problemet. Detta förhållande gäller inte bara den här aktuella frågan, utan är tyvärr alltför vanligt. När det gäller att utnyttja olika styrmedel, t ex LBU-programmets miljöersättningar till jordbruket, måste största möjliga miljö-/naturvårdsnytta eftersträvas.

  • Utformningen av skyddszoner skulle kunna göras mer effektiv trots att de tycks ha relativt liten effekt på fosfortillförseln till vattendragen. Man bör dock tänka på att dessa oplöjda och gräsbevuxna ytor kan vara värdefulla för olika arter, både som habitat och som spridningskorridor. I idealfallet skulle skyddszonen vara träd- eller buskbevuxen närmast vattendraget för att skugga det. På så sätt anläggs en mer naturlig kantzon, vilket gynnar vattenlevande arter och dessutom minskar igenväxningen i vattnet. Dessutom skapas strukturer i odlingslandskapet som gynnar fågelfaunan. Träd skuggar dock marken så att grässkiktet kan bli för glest för att fastläggningen av partiklar ska bli tillräckligt effektiv. Lösningen på detta är att göra bredare zoner där delen närmast åkermarken är gräsbevuxen och delen närmast vattnet trädbevuxen.

  • Ett återskapande av våtmarker, dvs. på platser där våtmarken tidigare dränerats bort, är ett exempel på en annan åtgärd som kan ge stor naturvårdsnytta, samtidigt som en fosforretention erhålles.

  • WWF föreslår att frågan om hur specifika åtgärder mot fosforläckage från jordbruksmark kan kombineras med naturvårdande insatser utreds och testas i ett antal modellprojekt.
    Lars Kristoferson
    generalsekreterare

    Lennart Nyman
    naturvårdsdirektör

    Lennart Henrikson
    handläggare Våtmarker/sötvatten
Senast uppdaterad 2007-10-04