Remiss ang. Förslag av Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet respektive Svenska Rovdjursföreningen om vissa ändringar i jaktlagstiftningen (Jo2004/590, 622, 864)

Jordbruksdepartementet
Same- och utbildningsenheten
Att. Bjarne Örnstedt
103 33 Stockholm

Ulriksdal den 17 maj 2004

Sammanfattning
Världsnaturfonden WWF anser att det är bra om skyddsjaktsparagraferna kan göras bättre och tydligare - utan att riskera att antalet djur som dödas illegalt ökar - och välkomnar därför riksdagens tillkännagivande till regeringen av den 21 april att göra en översyn av skyddsjaktsparagraferna. I avvaktan på denna översyn avstår WWF från att ge detaljerade synpunkter på rubr förslag, men vi anser att det är viktigt att följande punkter särskilt beaktas i översynen:

1. Rovdjurspolitiken måste vara accepterad och förstådd bland människor i rovdjursbygder.

2. Det största problemet med paragraf §28 idag är enligt vår mening att djurägare upplever det stötande att inte få skydda sina djur.

3. En förutsättning för att en ändring av paragraftexten ska ha en positiv effekt är att företrädarna för de näringar som har problem med rovdjuren accepterar paragrafens nya utformning och arbetar för att sprida acceptans för den bland sina medlemmar.

4. Att kunna skjuta det angripande rovdjuret måste vara en sista utväg. Att förebygga angrepp ska alltid vara första prioritet, och vid ett angrepp ska i första hand försök att skrämma bort rovdjuret göras.

5. Varje fall av skyddsjakt ska polisanmälas och utredas. Först och främst är detta viktigt för att kunna fria en skytt som begått en laglig handling, så att den som på lagenligt sätt skyddat sina djur inte i onödan misstänkliggörs. Dessutom är det viktigt för att förebygga missbruk av paragraf 28, att envar blir medveten om en sådan rutin. Det är också viktigt att den som begår en illegal handling blir fälld för brott.

6. Utredningarna ska göras av en miljöåklagare. Rikspolisstyrelsen ska utfärda rutiner för platsundersökningen, och berörda poliser utbildas. Det bör finnas en ansvarig polis för den här typen av händelser på varje polismyndighet. Det dödade rovdjuret ska alltid skickas till Statens Veterinärmedicinska Anstalt för obduktion och analys, bl a av kulans riktning. Om så krävs ska Statens Kriminaltekniska Laboratorium engageras för analys av skjutavstånd etc. Dessa institutioner arbetar nu för att uppnå bättre kunskap och samordning med varandra samt med polis och åklagare.

7. För att på ett effektivt sätt kunna implementera rovdjurspolitiken är det nödvändigt att analysera omfattningen av och representativiteten hos de som driver den högljudda, negativa opinion som dominerar debatten.

8. En uppföljning på kommunnivå av Ericsson/Heberleins attitydundersökning om "Attityder till varg och vargjakt i Sverige", kan ge kunskap som är vägledande för hur rovdjurspolitiken bäst ska implementeras.

Bakgrund
De stora rovdjuren upplevs av flertalet människor som en tillgång och en positiv del av naturen. WWF ser det som mycket positivt att vi i vårt glest befolkade och rika land har möjligheter att hysa livskraftiga populationer av björn, järv, lo och varg. Sverige har en del i ett globalt ansvar att skydda de stora rovdjur som hör hemma i vårt land, precis som andra länder ska skydda andra arter av rovdjur, t ex tiger och snöleopard.

Björn, järv, lo och varg är del av vårt skandinaviska ekosystem, och de har funnits i Skandinavien sedan den senaste istiden, för ca 10 000 år sedan. De har varit en del av vår natur sedan dess, och utvecklats tillsammans med vår flora och övriga fauna i ett integrerat ekosystem. Vårt ekosystem är alltså komplett först när de stora rovdjuren är med.

De stora rovdjuren berikar vår natur genom sin närvaro. Många människor uttrycker att naturupplevelsen är extra stark och positiv när man vet att den mark man vistas i också är hem för en björn, järv, lo eller en vargflock.

Dessa arter är också en naturlig resurs. De stora rovdjuren har ett stort - och ökande - värde som turistmagneter - för både svenskar och besökande i vårt land. De är en hittills outnyttjad resurs för en ny, växande turistnäring. En näring som kan ge ökad sysselsättning och inkomstmöjligheter på landsbygden. I den mån rovdjursstammarna uppnår tillräckligt stora antal kan de nyttjas som jaktbart vilt på samma sätt som annat vilt i landet. Det förutsätter dock livskraftiga populationer som kan ge en "beskattningsbar ränta".

Sveriges rovdjurspolitik
Sverige antog i mars 2001 en rovdjurspolitik som vi har anledning att vara stolta över. Politiken är utformad i enlighet med internationella konventioner som t ex Bernkonventionen och EU's Habitatdirektiv och säger att de stora rovdjuren björn, järv, kungsörn, lo & varg ska bevaras långsiktigt i vårt land. Vi har nu i Sverige en ansvarstagande och framsynt politik, framtagen med demokratiska medel, och alla som är berörda av rovdjuren har varit delaktiga i processen.

Rovdjurens status
Just nu fokuserar debatten på hur och när vi ska kunna skjuta rovdjuren trots att den största utmaningen är hur vi ska kunna bevara dem.


Idag är det endast björn som sannolikt uppgår till det minimiantal på 100 föryngringar, dvs cirka 1.000 individer som rovdjurspolitiken satt som mål.
Förra vinterns lodjurinventering - den mest ingående någonsin trots att vissa områden inte inventerats - visade att vi ligger en bra bit under de 300 föryngringar, cirka 1.500 individer, som vi har som minimimål enligt rovdjurspolitiken.
Antalet järvföryngringar fluktuerar, mellan 50 och 60 föryngringar per år, men har långt kvar till de 90 föryngringar som är rovdjurspolitikens etappmål.
Under vinterns (2003) inventeringar av varg kunde endast 6 "helsvenska" föryngringar konstateras, samt 3 föryngringar i gränsreviren Sverige/Norge (+ 2 helnorska föryngringar). Vi har alltså i Sverige fortfarande inte mer än knappt 100 vargar!
Vargforskningsprojektets prognoser inför 2004 säger att antalet föryngringar stagnerat och kommer att ligga på ungefär samma nivå som de senaste åren. En stagnation när vi fortfarande knappt har hälften av det antal vargar som rovdjurspolitiken anger som ett första etappmål!
Dessutom är inavelsgraden i vargstammen hög och ökande - ligger idag i nivå med syskonparning eller högre - ett stort hot mot vargstammen. En snabb populationstillväxt och nya gener från Ryssland/Finland är nödvändigt för att vi ska behålla en livskraftig vargstam i vårt land.
Invandringen från Ryssland/Finland är i praktiken obefintlig. Flera vargar har passerat gränsen och vandrat söderut men de dödas illegalt innan de har lyckats nå kontakt med den sydskandinaviska vargstammen. Den viktigaste förvaltningsåtgärden för varg, både på kort och lång sikt, är att säkra att nya gener kommer in i vargpopulationen.
Rovdjursstammarna är alltså fortfarande små och sårbara. Den stora utmaningen framöver är hur vi ska bete oss för att bevara de stora rovdjuren, inte hur och när vi ska skjuta dem.

Problem med rovdjuren
Det största problemet är oron hos människor i rovdjursbygder att rovdjuren kan var farliga för människor - vilket all erfarenhet visar att de mycket sällan är - samt det faktum att rovdjuren angriper tamdjur, främst ren. Cirka 20-30 000 renar uppskattas skadas eller dödas av rovdjuren varje år. Rennäringen får årligen cirka 45 miljoner i ersättning för detta.

Även ett par hundra får samt enstaka nötkreatur och jakthundar dödas och skadas årligen fr a av lo och varg. Förlusterna är dock små om man jämför med andra dödsorsaker för tamdjuren, t ex sjukdomar, trafikskador och vådaskjutningar.

I linje med den tagna rovdjurspolitiken ersätter staten fullt ut de ekonomiska förluster tamdjursägare har till följd av direkta och besiktigade rovdjursangrepp. Självklart ska vi ändå arbeta för att minimera angrepp av rovdjur på tamdjur, av respekt för den oro och merarbete de orsakar tamdjursnäringen och jägarkåren och dessutom för att upprätthålla och öka acceptansen för rovdjuren.

Hur minimera rovdjursangrepp på tamdjur?
I dagsläget - med små och sårbara rovdjurstammar i Sverige - så måste fokus ligga på skadeförebyggande åtgärder.


Elstängsel - rätt uppsatta och underhållna, fungerar bra.
Vargtelefonen uppskattades mycket av jägarkåren men fungerar nu dåligt när vargprojektet tvingats byta teknik i sändarna för att undvika missbruk och illegal jakt.
Träna jakthundar till att undvika att de följer vargspår - projekt pågår vid Viltskadecenter med stöd från WWF.
Pilotundersökningar av "boskapshundars" effektivitet pågår vid Viltskadecenter - med stöd av WWF.
Förvaltningsmärkning - är väl värt att diskutera.
Säkert kan vi utveckla fler metoder, t ex skrämmor av olika slag.
WWF anser att mycket större resurser borde läggas på att förbättra och utveckla metoderna att hindra rovdjuren från att ge sig på tamdjuren. De flesta rovdjursangrepp på tamdjur sker när människor inte är närvarande - jakthundar undantagna. Skadeförebyggande åtgärder är med andra ord det effektivaste sättet att minska skadeproblemet.

Jakt på rovdjur
När ingenting annat hjälper så medger rovdjurspolitiken, med hjälp av skyddsjaktsparagraferna 27 och 28, att rovdjursindivider som ställer till stora problem och där ingen annan lämplig lösning finns, får "tas bort". Skyddsjaktsparagraferna har under senare tid kritiserats. De hävdas vara svåra att förstå, acceptera och använda. Framför allt gäller detta § 28 och speciellt när det gäller angrepp av varg.

I rovdjursutredningen diskuterades ingående hur lagtexterna skulle formuleras, och till slut beslutade riksdagen om en formulering som innebär att §28 kan användas på alla de stora rovdjuren, även varg trots dess sårbarhet, men endast mycket begränsat och endast så länge vargstammens tillväxt är hög! I enlighet med riksdagsbeslutet borde man nu överväga om vargen ska tas bort ur §28, eftersom vargstammens tillväxt stagnerat. Den senaste tidens utveckling av debatten gör emellertid att detta inte är lämpligt. WWF anser att det största hotet mot vargen är en del människors ovilja att dela livsrum med den. Att ta bort vargen ur §28 skulle troligen öka denna ovilja.

Skrivningarna i skyddsjaktsparagraferna syftar till att förhindra missbruk och kamouflage av illegal jakt - av människor som inte accepterar vare sig rovdjur, rovdjurspolitiken eller de demokratiska spelreglerna i vårt samhälle.

Baserat på rovdjursforskningens uppgifter uppskattar Naturvårdsverket att den illegala jakten uppgår till mellan 10 och 25% av den totala dödligheten för stora rovdjur och utgör ett hot mot livskraftiga rovdjursstammar. Mest omfattande är den illegala jakten på varg. Regelverket måste så långt möjligt hindra dem som tar lagen i egna händer och vill döda rovdjuren på olaglig väg.

Översyn av skyddsjaktparagraferna WWF välkomnar alltså riksdagens tillkännagivande till regeringen av den 21 april att göra en översyn av skyddsjaktsparagraferna. I avvaktan på denna översyn avstår WWF från att göra detaljerade analyser av rubr förslag, men vi vill dock framhålla följande:

WWF anser att det är bra om skyddsjaktsparagraferna kan göras bättre och tydligare - utan att riskera att antalet djur som dödas illegalt ökar.

1. Ju bättre accepterad och förstådd rovdjurspolitiken är bland människor i rovdjursbygder - desto bättre för rovdjuren. Det finns därför skäl att grundligt analysera möjligheten att göra paragraftexterna mer lättförståeliga och att ta bort kravet på ett skadat eller dött djur innan man får utöva skyddsjakt.

2. Det största problemet med paragraf §28 idag är enligt WWFs mening att djurägare upplever det stötande att inte få skydda sina djur. Utanför renskötselområdet är det i praktiken få fall där användning av paragrafen är aktuell. Tyvärr används paragraferna av rovdjursmotståndare till att reta upp och oroa människor. WWF anser att det är nödvändigt att ta bort denna möjlighet att skapa en negativ attityd till rovdjur, åberopande §28. För att lyckas med detta måste företrädarna för de näringar som har problem med rovdjuren acceptera paragrafens utformning, och arbeta för att sprida acceptansen i sina led. Därför är det av största vikt att en ändring av lagtexten förankras hos de organisationer som idag klagar över paragrafernas svårigheter. LRF, jägarförbunden, jakthundklubbar och rennäringen måste framöver ta större ansvar och öppet och tydligt hjälpa till att förankra rovdjurspolitiken bland sina medlemmar.

3. Att skjuta det angripande rovdjuret måste i dagsläget, med små och sårbara populationer av främst varg och järv, vara en sista utväg. Att förebygga angrepp ska alltid vara första prioritet, och vid ett angrepp ska i första hand försök att skrämma bort rovdjuret göras. WWF anser därför att krav på att först försöka skrämma djuret ska ställas i §28.

4. Ändringar i ordalydelsen i §28 är en svår balansgång mellan att göra det bättre för hederliga tamdjursägare som vill kunna skydda sina djur - och att hindra de ohederliga människor vars främsta målsättning är att bli av med vargen! Man bör vara medveten om att om man tar bort kravet att ett tamdjur skadats eller dödats innan rovdjuret får dödas, så ökar visserligen antalet situationer då paragrafen kan lagligt tillämpas, samtidigt som det i högre grad blir möjligt att hänvisa till paragrafen trots att inget rovdjursangrepp har skett. Det finns risk för att missbruk av paragrafen ökar.

5. WWF anser därför att det är av yttersta vikt, att regelverket sätter krav på att varje fall av skyddsjakt ska polisanmälas, och utredas. Först och främst är detta viktigt för att kunna fria en skytt som begått en laglig handling, så att den som på lagenligt sätt skyddat sina djur inte i onödan misstänkliggörs. Dessutom är det viktigt för att förebygga missbruk av paragraf 28, att envar är medveten om en sådan rutin. Det är också viktigt att den som begår en illegal handling blir fälld för brottet.

6. Alla utredningar ska ledas av en miljöåklagare. Rikspolisstyrelsen ska utfärda rutiner för platsundersökningen, och berörda poliser utbildas. Det bör finnas en ansvarig polis för den här typen av händelser på varje polismyndighet. Det dödade rovdjuret ska alltid skickas till Statens Veterinärmedicinska Anstalt för obduktion och analys, bl a av kulans riktning. Om så krävs ska Statens Kriminaltekniska Laboratorium engageras för analys av skjutavstånd etc. Dessa institutioner arbetar nu för att uppnå bättre kunskap och samordning med varandra samt med polis och åklagare.

Nödvändigt att analysera omfattningen av protesterna
Avslutningsvis vill WWF betona vikten av att man analyserar omfattningen av de protester mot rovdjuren och rovdjurspolitiken som ges så stor uppmärksamhet. En högljudd grupp människor propagerar för att rovdjuren inte har plats i vårt land, att de medför en mängd problem, att skyddsjaktsparagraferna är oacceptabla etc. Media hakar på de högljudda, konfliktsökande debatterna. Mediavinklingen har stark slagsida idag, till rovdjurens nackdel.

Hur representativ är den negativa propagandan? Vi som företräder naturvården har dagligen kontakt med människor i berörda områden som inte har svårigheter med regelsystemet som det ser ut idag, och som är upprörda över den uppmärksamhet som ges till dem som ropar högst. 2002 utfördes en attitydundersökning av Göran Ericsson och Thomas A. Heberlein - "Attityder till varg och vargjakt i Sverige". Till skillnad från det intryck man får vid rovdjursdebatter och från media så visade den undersökningen att åsikterna om varg är positiva, eller neutrala hos svenskarna. På frågan om man gillar varg i Sverige svarade 61% av allmänheten i Sverige att de gillar vargar, 31% var neutrala. För allmänheten i vargområden var motsvarande siffror 49% och 30%. Dessa människor är dock inte lika högljudda som de som kritiserar systemet. Nöjda människor hörs inte lika mycket - även om de till äventyrs är i majoritet. Författarna till rapporten uttalade en farhåga att de människor som är neutrala idag lätt kan skifta inställning. Det finns alltså en risk för att såväl den neutrala allmänheten, som de demokratiskt förtroendevalda påverkas på ett icke representativt sätt, till rovdjurens nackdel, av de högröstade negativa människor som hörs mest men hittills inte visat sig vara i majoritet.

WWF anser att Ericsson/Heberleins attitydundersökning bör följas upp av en undersökning liknande den Ericsson just nu utför i alla fjällkommuner för FjällMistras räkning. En undersökning i alla kommuner med stationär rovdjursförekomst angående människors positiva och negativa upplevelser av rovdjurens närvaro. Hur omfattande är oron för egen och tamdjurens säkerhet? Hur stort är det faktiska antalet problem satt i relation till omfattningen av oron? Vilka lösningar på existerande problem vill människor ha? Är det så att de som just nu högröstat propagerar mot rovdjuren och rovdjurspolitiken är i majoritet - eller hörs de helt enkelt mest?

En sådan undersökning bör sedan vara vägledande för Länsstyrelser och Naturvårdsverket i arbetet med att implementera den tagna rovdjurspolitiken.

Lars Kristoferson
generalsekreterare

Lennart Nyman
naturvårdsdirektör

Lotta Samuelson
projektkoordinator skogs- och rovdjursfrågor
Senast uppdaterad 2007-10-04