Remiss ang. Naturvårdsverkets redovisning av regeringsuppdrag om förebyggande av jaktbrott (M2003/3499/Na)

Miljödepartementet
Enheten för naturresurser
Att. Torolf Lönnerholm
103 33 Stockholm


Ulriksdal den 1 april 2004



Världsnaturfonden WWF anser att Naturvårdsverkets utredning på ett utmärkt sätt analyserar problemen kring jaktbrott i landet. Det har under flera år funnits en stor samsyn om att jaktbrotten, speciellt mot de fyra stora rovdjuren (björn, varg, järv och lo), utgör det största enskilda hotet mot dessa arters långsiktiga överlevnad i Sverige.

WWF har därför under många år medverkat till att skapa en öppen debatt kring detta problem och försöka uppnå en samsyn kring lösningar för att minska problemen. Det s k Vargsymposiet i Jämtland (Gillhov och senare Vålådalen) utvecklades för 11 år sedan för att bli ett öppet forum för information och diskussion om alla frågor kring de stora rovdjuren. Den illegala jakten har tillhört de ständigt återkommande temata och har belysts även ur ett internationellt perspektiv. WWF tog också initiativ till ett brett samråd om rovdjursförvaltning (1999), och det 10-punktsprogram som blev resultatet poängterade behovet av att försöka minska den illegala jakt som ansågs som det största enskilda problemet för en fungerande rovdjursförvaltning. Förutom WWF ställde sig också Sv. Jägareförbundet, Sv. Naturskyddsföreningen, Sv. Rovdjursföreningen och representanter för Naturvårdsverket bakom 10-punktsprogrammet. WWF har fortsatt att agera för att minska jaktbrotten, t ex genom medverkan i Rovdjursutredningen, genom att i samarbete med Naturvårdsverket hålla ett seminarium om faunakriminalitet (2002) och genom medverkan i t ex Naturvårdsverkets råd för rovdjursfrågor, Viltförvaltningsrådet och KSLAs viltförvaltningskommitté.

Detaljerade synpunkter på utredningen
Uppdragets genomförande (sid. 3f): Vid det seminarium som WWF och SNV höll 2002-12-05 var samstämmigheten stor om vad som borde krävas för att kunna fälla fler brottslingar för grovt jaktbrott på stora rovdjur. Det gällde bl a att åstadkomma ett brett samarbete mellan alla berörda myndigheter samt att utbilda de myndighetspersoner som på något sätt berörs av frågorna.

Inventerare (sid 5f): De tillfälligt anställda personer, eller frivilliga, som f n engageras av länsstyrelser för att utföra rovdjursinventeringar bör inte enbart utgöras av jaktintresserade. Länsstyrelserna bör även tillfråga medlemmar i t ex Sv. Rovdjursföreningen, Sv. Naturskyddsföreningen, ornitologer, orienterare, Friluftsfrämjandet och andra naturintresserade om att medverka. Det är också viktigt att de personer som utför inventeringar inom renskötselområdet inte inventerar sin egen hembygd, eftersom risken för påtryckningar ökar och därmed risken för jäv. Detta är både en arbetsmiljöfråga och en kvalitetssäkringsfråga!

Jaktpolis (sid. 7ff): Vid Rikskriminalen finns en utredningsgrupp, som bör vara behjälplig vid grova jaktbrott. WWF vill starkt tillstyrka förslaget om utvecklande av en särskild utrustning för naturbevakarna (som är de personer som oftast först upptäcker ev jaktbrott) och att dessa personer utbildas i bevissäkring.

WWF vill dessutom tillstyrka märkningen av skotermattor och bättre märkta skotrar för de personer som har rätt att färdas inom skyddade områden. Detta bör också kompletteras med en enhetlig klädsel för tillsynspersonal.

Höjda straff för jaktbrott (sid. 11): WWF förordar att man kriminaliserar försök och förberedelse till jaktbrott.

Den legala jakten efter rovdjur (sid. 12): WWF välkomnar en översyn av §28 jaktförordningen. Det är viktigt att man lyckas balansera möjligheten för tamdjursägare att skydda sina djur mot risken att illegal jakt på rovdjur kamoufleras av en legal skyddsjakt. Det bör också gå snabbare än i dagsläget att ge tillstånd till jakt på enstaka problemdjur.

Behov av organisationsöversyn (sid. 13f): WWF anser även att det behövs en resursförstärkning för naturvårdstillsynen, liksom till tull och polis. WWF anser att Svenska Jägareförbundets allmänna uppdrag bör specificeras till att fr a gälla jaktbart vilt och inte hotade arter, vilka Naturvårdsverket bör ha ansvaret för. I likhet med vad som sagts ovan anser WWF att det är mycket viktigt att miljöåklagarna får en fördjupad utbildning i handläggande av grova jaktbrott.

Naturvårdsverkets förslag (sid. 15f):
Åtgärder som bör övervägas av regeringen: WWF tillstyrker förslagen, men vill betona vikten av a) en översyn av jakttillsynens organisation, b) att sekretesslagens 10 kap. kompletteras (med förtydligande i sekretessförordningen), c) att tullens och polisens resurser förstärks med en tjänst per län i de län där stora rovdjur förekommer, d) att budgeten förstärks när det gäller ersättning för förebyggande arbete (t ex för uppsättning av rovdjurssäkra stängsel) och att man utreder möjligheten att utnyttja miljöersättningar för detta ändamål, och e) att kraven på skotertrafiken skärps, för att minska skotrarnas användbarhet vid illegal jakt. Åtgärder som Naturvårdsverket avser vidta: WWF instämmer i verkets analys och förslag, men vill dessutom betona vikten av förstärkta informationsinsatser om rovdjur i allmänhet och grova jaktbrott i synnerhet. WWF anser det mycket viktigt att dialogen mellan verket och allmänheten utvecklas ytterligare för att stärka förtroendet för verket.

Förslag som bör övervägas av länsstyrelserna: WWF instämmer med utredningen men vill betona att en tjänst vid varje berörd länsstyrelse får ett uttalat ansvar för tillsynsverksamheten och för att särskilt arbeta med att bekämpa jaktbrott och annan faunakriminalitet. Även dialogen mellan länsstyrelsen och allmänheten måste förbättras för att stärka förtroendet för länsstyrelsen hos lokalbefolkningen, speciellt när det gäller länsstyrelsens roll som en resurs för att arbeta för samexistens mellan människor och rovdjur. WWF ser det som angeläget att dokumentation om säker bevishantering (t ex med "Jämtlandskittet" som förlaga) bör finnas på varje länsstyrelse och hos varje naturbevakare.

Förslag som bör övervägas av polis och åklagarmyndigheter: WWF tillstyrker verkets förslag men vill också betona följande: a) behovet av gemensam utbildning av miljöåklagare, polis och fältpersonal, b) förstärkt samarbete med SVA, SKL och t ex Uppsala universitet (DNA-analyser), c) regelmässig uppföljning av förundersökningar som inte leder till åtal och fällande domar (för att förbättra kunskapen om hur man bör arbeta med jaktbrott), d) förbättring av statistiken över jaktbrott (t ex genom att "brottskoda" de grova jaktbrotten så att de kan särredovisas).

WWF anser också att förberedelse för grovt jaktbrott ska kriminaliseras. De flesta jaktbrott mot stora rovdjur saknar ofta både brottsplats och brottsoffer. Kriminalunderrättelseenheten vid Rikskriminalpolisens kriminalspaningsrotel bör därför även arbeta med grova jaktbrott på stora rovdjur. Detta kan t ex gälla informationsinhämtning och förmedling av hjälp från informatörer samt teknisk bevakning vid lyor, örnbon etc. Den förlängda straffpåföljden för grovt jaktbrott medger faktiskt detta. Transporten av fällt vilt till SVA måste påskyndas och förbättras så att djuren är i bra skick vid obduktionen. Information om detta måste spridas till t ex Länspolismästaren, Länsstyrelsen och de enskilda jaktlagen. Rädslan för att vittna är ett mycket stort problem vid grova jaktbrott. För att komma till rätta med problemet krävs både att acceptansen för rovdjur förbättras samt att grova jaktbrott verkligen blir accepterade som just grova brott. Här finns en viktig uppgift för både myndigheter och intresseorganisationer.

WWF anser att en utredningsgrupp (av liknande typ som Riksmordkommissionen) skulle vara till stor hjälp för att kunna lösa misstänkta fall av grova jaktbrott. Återrapportering av såväl domar som utredningar vore värdefullt för erfarenhetsutbytet mellan poliser och de åklagare som utreder dessa brott. Det är t ex viktigt att kunna analysera var bevisningen fallerar eller var utredningen går fel. Den som är fälld eller misstänkt för grovt jaktbrott får idag automatiskt en kopia på domen/utredningen, men inte nödvändigtvis den som anmält brottet! Det bör också finnas en manual med rutiner för hur man arbetar med grova jaktbrott hos varje vakthavande polisbefäl.

Förslag som bör övervägas av forskningsprojekten: WWF tillstyrker verkets förslag att den nya telemetritekniken bör inkludera utveckling av larmsändare, som larmar när det märkta rovdjuret dör, i syfte att snabbare kunna uppdaga jaktbrott och därmed enklare kunna binda en förövare till brottet.

Lars Kristoferson
Generalsekreterare, WWF

Lennart Nyman
Naturvårdsdirektör, WWF

Lotta Samuelson
Projektkoordinator, WWF
Senast uppdaterad 2007-10-04