Världen kämpar för 1,5-gradersmålet. I fjällen har målet redan spruckit. Vintertid är det hela tre grader varmare än för fyrtio år sedan. Växter och djurliv som under årmiljoner anpassats till fjällvärldens klimat tvingas stadigt uppåt. Men där fjället tar slut finns ingenstans att ta vägen.
Text: TOM ARNBOM OCH CHARLOTTE PERMELL
DEN VITA SKUGGAN flyger rakt in i solen och jag tappar kontakten. Var är hon? Plötsligt ser jag henne, snett ovanför mig. Handlöst slänger jag kameran och kastar mig mot marken, för vem vill få ett par kraftiga uggleklor i skalpen. Fjällugglan landar ett tiotal meter från oss och hennes knallgula ögon stirrar argt när vi ringmärker hennes ungar. Efter några minuter är vi klara och drar oss snabbt tillbaka och ugglan hoppar fram till sina tre små dunbollar.
Året är 1974, det är mitt första besök i fjällen och ett fantastiskt lämmelår. Strax efter ringmärkningen av fjälluggleungarna vänder jag mig om och räknar in 23 vita vuxna ugglor, på en och samma gång. Helt fantastiskt.
Men jag förstår först långt senare hur unik denna upplevelse var – för det har aldrig skett igen. Jag har återvänt till platsen många gånger men ingen fjälluggla har noterats häcka här sedan 1982. Då var det också lämmelår, men inte lika stort. Efter millenieskiftet har det bara varit några få lämmelår. Inte en enda fjälluggla har häckat.
SÅ VARFÖR MYLLRAR inte fjällhedarna av lämlar längre? Många faktorer kan påverka – men den mest uppenbara handlar om klimatförändringarna. Snön är livsviktig för att lämlar och andra gnagare ska klara sig.
Men snön beter sig inte längre som förr. På senare år har varmare väder med återkommande vinterregn lagt sig som en frusen skorpa över marken. Det gör att lämlarna får svårt att klara vintern. För medan de flesta andra arter antingen flyttar söderut eller lägger sig att sova om vintern är lämlarna fullt aktiva i gångar under snön där det inte fryser. Snön fungerar inte bara som isolering mot kylan utan också som skydd mot vind och rovdjur. Där, i det så kallade ”subnivala rummet”, kan de föda upp flera kullar på en vinter. När snön sedan smälter kan det krylla av dem – vi får ett lämmelår.
De små getingfärgade lämlarna är fjällens själva motor, förutsättningen för en lång rad andra arters existens, allt från fjällugglor och jaktfalkar till fjällrävar. När lämlarna uteblir drabbas dessutom småfåglar, vadare och ripor. Dessa jagas hårdare av större rovdjur som annars skulle ha livnärt sig på gnagare. Utan goda lämmelår utarmas fjällens övriga djurliv sakta men säkert.
DET ÄR INTE BARA SNÖN som förändrats i fjällen. Vädret beter sig överhuvudtaget alltmer extremt. Den torra, heta sommaren 2018 var det så varmt också i fjällvärlden att många vattendrag torkade upp. Svettiga och varma fjällvandrare stod förundrade inför den oväntade bristen på vatten.
Två år senare var det extremvinter men med mycket mer snö än vanligt i norr.
Vid Riksgränsen var snödjupet fortfarande hela fem meter djupt i juni månad. På många ställen dog majoriteten av de nyfödda renkalvarna. Många jaktfalkar misslyckades med häckningen. Abisko drabbades av två somrar i rad av ovanligt kallt och regnigt väder som medförde att många småfåglar misslyckades med häckningen. Mindre fåglar klarar två år i rad utan att häcka, men blir det fler misslyckade år så riskerar många av småfåglarna att dö ut eftersom de vanligtvis endast lever i tre-fyra år.
FJÄLLRIPAN ÄR EN ANNAN ART som riskerar att slås ut av det förändrade klimatet. När vinterregnen fryser marken till ett ispansar kommer de inte åt sin mat. De kan inte gräva ner sig i snön och skydda sig mot oväder.
Också järven är beroende av snö för sin överlevnad. Järvhonor gräver snögrottor högt upp på kalfjället där de föder sina ungar.
Lösningen för många av fjällvärldens djur och växter blir att flytta högre och högre för att hitta den viktiga snön. Fjällviol och fjällsippa vandrar upp på fjällsluttningarna när träden nafsar dem i bakhasorna. Isranunkeln, den skört vackra fjällblomman, har sin naturliga växtplats högst upp på kalfjället där få andra växter klarar sig. Där är vädret brutalt. Det tar flera år för isranunkeln att samla tillräckligt med energi för att klara av att blomma. Men när klimatet nu blir allt varmare har den ingenstans att ta vägen. Den kan inte flytta högre upp. Fjället tar slut och isranunkeln konkurreras ut av andra växter.
Ett öde den kommer att dela med allt fler av fjällvärldens unika växt- och djurliv om vi inte lyckas hejda klimatförändringarna mycket snart.
Samer har sedan urminnes tider levt i samklang med fjällnaturen. Men det allt varmare vädret skakar rennäringen och därmed hela den samiska kulturen.
– Samspelet i naturen är i kraftig gungning, konstaterar renskötare Niila Inga från Laevas sameby utanför Kiruna. ▼
KNAPPAST NÅGRA ANDRA svenskar påverkas lika tydligt av klimatförändringarna som renskötande samer. Niila Inga, ordförande i Laevas sameby, har i flera år kämpat för att få omvärlden att förstå hur fjällvärlden redan påverkats.
– Vi har ju märkt de senaste tio, femton åren att vädret ändrats extremt mycket. Höstarna är varmare och fuktigare, det fryser inte som förr och när snön faller på varm backe blir det isbark, berättar Niila Inga.
– Speciellt de sista åren har det också kommit fruktansvärda snödumpar. Eftersom det ofta är varmt i luften blir snön som betong.
Renar luktar sig fram till maten vintertid. De sticker nosen i snön och börjar gräva när de får vittring. Med den tunga snön och isskorpan på marken gör att de inte hittar laven. Förr i tiden kunde renägare flytta hjorden när betet fallerade i ett område. Men numera finns ingenstans att flytta.
– Människan har gått för hårt åt naturen, skogsbruket har tagit betesmark och fjällskogar som renen är beroende av. Lägg till det vindkraft och gruvor. Anpassningsmånen finns inte längre, säger Niila Inga och fortsätter:
– Då återstår bara stödutfodring. Men renar är inte gjorda för att fodras och stå tätt ihop, de får sjukdomar.
ÄVEN SOMRARNA ÄR FÖRÄNDRADE.
– Vi brukar ha 6–10 grader, nu har vi haft 25–30 grader flera somrar. Det är inte normalt med sådan hetta häruppe. Den grönska som renen behöver för att producera di till kalvarna torkar ut, det blir alldeles brunt. Snöfälten och glaciärerna där renarna kan komma undan insekter minskar eller försvinner. Det går så fort så vi ser skillnaden år för år.
På sikt hotar klimatförändringarna hela rennäringen – och därmed också den samiska kulturen. Men renarna är inte bara viktiga för samebyarna, renar har också en avgörande betydelse för fjällvärldens ekosystem.
– Det är en symbios mellan olika arter som man ser hela tiden. När renen grävt sin betesgrop i snön kommer harar och ripor dit och äter. Sedan följer sorkar och möss som vill beta. Det lockar räven. Om renen inte klarar sig kommer klimatförändringarna slå hårdare mot hela ekologin på fjället, säger Niila Inga.
Sedan flera år tillbaka ingår Laevas sameby i ett forskningssamarbete med Stockholms universitet för att kartlägga väder och klimat och hur det påverkar renarna och fjällvärlden.
Tillsammans med SMHI försöker samebyn också hitta nya klimatmodelleringsverktyg på lokal nivå. Niila Inga har dessutom länge kämpat för att sprida samernas insikt om hur snabbt klimatet förändras längst i norr. Han har intervjuats i alla stora svenska media, liksom av brittiska BBC och amerikanska NBC.
– VI FÖRSÖKER INFORMERA om vad vi märker håller på att hända. Vi försöker också visa hur vi urfolk lever i samklang med naturen och hur vi vårdar den med den respekt vi har.
Niila Inga samarbetar sedan flera år med WWF.
–Vi värnar om naturen och djurens bästa och vill jobba tillsammans med organisationer som också gör det. Tillsammans måste vi försöka driva fram en förändring i politiken. Vi lånar ju bara jorden av kommande generationer.
Läs mer på: www.framtidsfjall.se.
Redan för drygt hundra år sedan gjordes en studie av växtligheten i Abisko. Den genomsnittliga växtsäsongen har förlängts med över en månad sedan dess och antalet isfria dagar på Torneträsk är över 40 dagar fler. Dessutom har permafrosten i området börjat tina och släppa ut metan och koldioxid.
Forskare från Umeå universitet, som följer utvecklingen i Abisko, kan konstatera att trädgränsen stadigt flyttas uppåt. Kalfjället krymper och den typiska nordiska fjällbjörkskogen förlorar mark till förmån för gran och tall, som klarar sig bättre i ett varmare och torrare klimat. Vissa växter som mossor och lågvuxna örter är anpassade till en kort växtperiod efter snösmältningen. När snön smälter allt tidigare har dessa växter i stället ersatts av ris- och gräshedar, vilket gör att fjällsluttningarna får ett stäppliknande utseende.
Längre söderut i fjällkedjan torkar fjällmyrarna med följden att starr- och gräsvegetationen tätnar. På riktigt höga nivåer, där det tidigare var sterila grus- och blockmarker, bildas nu myrmarker. Växter som mjölkört och rönn har slagit rot i gruset uppe på smältande glaciärer.
WWF arbetar på många plan för att hejda klimatförändringarna. WWF driver klimatfrågan i politiken, i nationella och internationella överenskommelser. Opinionsbildning, inspiration till privatpersoner, samarbete med företag, investerare, innovatörer och städer som vill bidra till en hållbar framtid är några andra exempel på hur WWF försöker påverka.
I fjällen har WWF i decennier arbetat med hotade arter och bättre skydd för viktiga naturområden. WWF vill att fjällnära skogar ska bevaras. WWF arbetar också för minskad miljöpåverkan från vattenkraften och ökat inflytande för rennäringen på markanvändningen. WWF restaurerar våtmarker som är viktiga för den biologiska mångfalden och som också minskar utsläppen av växthusgaser.
JAKTFALKEN är världens största falk som minskat med 30 procent i Norrbotten de senaste 15 åren.
WWF finansierar årligen inventeringen i Norrbotten. Klimatförändringar och för stort jakttryck på ripor hotar jaktfalkens överlevnad.
MYRSPOVEN och många andra arktiska vadarfåglar minskar i antal. WWF startar nu ett nytt stort fågelprojekt i Lappland tillsammans med myndigheter, forskare och Birdlife Sverige. Genom att följa vadare via satellitsändare ska kunskapen öka om var fåglarna rastar och övervintrar. Målet är att skydda sådana områden tillsammans med lokalbefolkningar.
FJÄLLRÄVEN var nära att utrotas på 1980-talet. WWF har tillsammans med länsstyrelser, forskare från Stockholms universitet och ideella krafter lyckats vända trenden och det finns i dag över 450 vuxna individer i Skandinavien. Stödutfodring vid lyorna är en viktig hjälp för rävarna när lämlarna tryter. WWF stödjer även svenska Fjällrävsprojektets inventering av valpkullar. Utan det intensiva arbetet som pågått under lång tid hade fjällrävarna med stor sannolikhet varit borta från Sverige. Fortsatta insatser är dock nödvändiga. Målet är en livskraftig fjällrävspopulation över hela fjällkedjan.
Senast ändrad 27/11/23
