Sverige har fått 63 nya arter av ryggradsdjur sedan 1800-talet medan betydligt färre försvunnit, visar en ny rapport. Det kan låta positivt, men ska inte tolkas som att den biologiska mångfalden är på frammarsch.
– Att vi får fler arter i Sverige används ibland felaktigt som ett argument emot att den biologiska mångfalden är på nedgång. Men antalet arter säger inte alltid så mycket om tillståndet i naturen och ibland är det direkt negativt att vi får fler arter, säger Emelie Nilsson, expert på svensk naturvårdspolicy vid Världsnaturfonden WWF.
Rapporten, som tagits fram av SLU Artdatabanken på uppdrag av WWF, har undersökt förändringar i artantal av ryggradsdjur. Med ryggradsdjur avses fåglar, däggdjur, fiskar, grodor och kräldjur i Sverige under åren 1800-2020. Även orsakerna bakom förändringarna har analyserats.
Totalt har 12 arter försvunnit medan 63 nya tillkommit, men detta är alltså ingen framgångssaga.
– Att vi har fått fler nya arter av ryggradsdjur verkar främst bero på ett varmare klimat och att vi människor fört in främmande och invasiva arter, vilket båda är två stora drivkrafter till förlusten av biologisk mångfald globalt, säger Emelie Nilsson.
Många främmande arter utgör inget stort hot mot våra inhemska arter, men främmande så kallade invasiva arter som har förmågan att sprida sig kan hota inhemska arter och ekosystem. Men de arter som har försvunnit från Sverige säger mer om de stora landskapsförändringar som skett, och som hotar artrikedomen.
Vilka arter har då försvunnit eller tillkommit? Rapporten visar tydliga skillnader mellan olika artgrupper:
Fåglar: Den grupp där det skett störst förändringar, med 45 nya fågelarter såsom skäggmes, busksångare och vitkindad gås. De flesta häckande fåglar har spridit sig hit på egen hand när klimatet blivit varmare.
Bara två nya fågelarter är främmande, det vill säga har flyttats hit – avsiktligt eller oavsiktligt – av oss människor: kanadagås och mandarinand.
Åtta fågelarter har dött ut och finns inte längre i landet. Svart stork och härfågel är två av dem. Orsaken är framför allt det allt intensivare jord- och skogsbruket som försämrat livsmiljöerna.
Däggdjur: Elva nya arter, varav de flesta är främmande – däribland mink, bisam och stenmård. Bara två arter har invandrat naturligt: sydfladdermus och den lilla fladdermusen sydpipistrell.
Två däggdjursarter har dött ut på grund av jakt eller fångst – vildren och svartråtta. Bävern har utrotats men återinförts.
Fiskar: Sju nya arter, varav merparten aktivt flyttats hit för att stärka fisket. Men under 2000-talet har två arter – svartmunnad smörbult och silverruda – tagit sig hit på egen hand med negativa effekter på ekosystemen.
Två fiskarter har försvunnit: atlantstören som utraderades av föroreningar, fiske och vattenkraft, och slätrockan där fisket tog kål på arten.
Grodor och kräldjur: Sverige har samma 19 arter som för 200 år sedan – trots stora hot som exploatering och miljögifter. Något som delvis beror på aktiva naturvårdsåtgärder för att rädda arter, till exempel klockgrodan.
Samtidigt är främmande grod- och kräldjursarter populära husdjur och ett stort antal har rymt eller släppts de senaste decennierna, bland annat vattensköldpaddor. Vårt kalla klimat har hittills förhindrat att de sprids, men det kan ändras när klimatet blir varmare.
Något som komplicerar bilden är vad som kallas utdöendeskuld: Att långlivade arter kan leva kvar på en plats under en tid, trots att livsmiljön försämrats och de inte längre kan reproducera sig på platsen. Samtidigt kan nya arter som trivs bättre i den nya livsmiljön flytta dit, vilket gör att det tillfälligt ser ut som att antalet arter blir fler.
En del arter finns alltså kvar på platser i landet trots att deras förutsättningar att klara sig i livsmiljön är borta.
– En del av dessa arter går att rädda kvar i Sverige, men det kräver ökade naturvårdsinsatser, säger Emelie Nilsson.
Fakta Nya rapporten
Rapporten “Förändring av arter i Sverige” är framtagen av SLU Artdatabanken på uppdrag av WWF som stått för finansieringen.
Den analyserar förändringar i artantal av ryggradsdjur (fåglar, däggdjur, fiskar, grodor och kräldjur) i Sverige under perioden 1800–2020.
Rapporten har fokuserat på ryggradsdjur eftersom det finns mest data långt tillbaka i tiden för dem. Mönstret kan se annorlunda ut för andra artgrupper som inte följts lika noga, till exempel dagfjärilar och svampar, och det är viktigt att ta reda på mer om andra artgrupper.
Samtidigt ger antalet arter långtifrån hela bilden, utan storleken på arternas populationer och deras tillstånd är avgörande.
Den uppdaterade rödlista som Artdatabanken publicerar inom kort ger mer information om hur det går för populationerna av ryggradsdjur och andra artgrupper.
FAKTA 5 faktorer bakom minskad artrikedom
Här är de fem största direkta orsakerna bakom den minskade artrikedomen globalt de senaste 50 åren:
- Förändrad användning av mark och vatten
- Jakt och fiske
- Klimatförändringar
- Föroreningar
- Spridning av invasiva främmande arter
