– Det har blivit som en folkrörelse av vattenintresserade människor

TEXT: ÅSA OTTOSSON FOTO: PRIVAT (där ej annat anges)

Det är strax före gryningen i en liten by vid ett av Amazonflodens biflöden i Peru, en dagsresa med båt från staden Iquitos. Ett skyfall väcker naturfilmaren Martin Falklind strax innan väckarklockan ringer 05.00. Han ligger kvar en stund och lyssnar på regnet som piskar mot lövtaket på bostadsplattformen och dränker alla andra ljud. Han sätter sig upp i mörkret, drar på sig tunn skjorta och byxor, tänder pannlampan, sveper myggnätet åt sidan och kryper ut på trägolvet. Regnet upphör tvärt, några vrålapor ger hals en bit bort, papegojor småpratar kraxigt och skogen vaknar. Insektssymfonin, som Martin kallar den, är också igång. Det är en timme till soluppgång, tjugotre grader varmt och luften känns som ett ångbad efter regnet.

Den lokala guiden Daniel Alvear och hans fru har lagat omelett och stekt korv till frukost. Det gäller att äta ordentligt på morgnarna här, i brist på kylmöjligheter under arbetsdagen kommer bananer, nötter och vatten att få duga till lunch. Efter maten tar Martin och Daniel i en båttur längs floden för att filma floddelfiner i morgonljus.

Resan till Amazonas är starten på arbetet med säsong tre av Fiskarnas rike – TV-serien som öppnat mångas ögon för livet under ytan. De första två säsongerna, med fokus på svenska vatten, finns på SVT Play. I den kommande säsongen handlar det fortsatt om våra vatten, men vi får också följa med till internationella exempel på klok och hållbar fiskförvaltning. Exempel som vi i Sverige kan lära och inspireras av.

Det är detta som lockat filmteamet – som utöver Martin Falklind består av sonen Johan och hans flickvän Maxime van Erp – hit till Peru. Med på plats finns också den norske guiden Geir Åsjord, som varit i denna isolerade fiskeby många gånger förut. Han var den som tipsade Martin om att man här, efter många år av minskande fångster, lyckats få fiskbestånden att repa sig med hjälp av fiskerestriktioner och samarbete med biologer. Numera kan byns invånare återigen förlita sig på fisket för sin försörjning.

Martin, Johan och Maxime har i första hand kommit för att följa och filma det hållbara fisket efter den kommersiellt viktiga arapaiman, en av världens största sötvattensfiskar. Den kan bli över tre meter lång, väga flera hundra kilo och var i stort sett utfiskad i områdets fiskevatten 2011. Nu är den alltså tillbaka och för varje år växer beståndet, fångsten och inte minst, ekonomin.

Filmteamet har noga anpassat vistelsen tidsmässigt men tyvärr har vattennivån i floden oväntat börjat stiga, så fisket har skjutits framåt i tiden. Martin och kollegorna ägnar sig därför åt att ta miljöbilder och göra intervjuer kring byn, också det ett jobb som måste göras. Eftersom vattnet inte visar några tecken på att sjunka när de är klara med detta reser filmarna den långa vägen tillbaka till staden Iquitos för att filma på stadens stora fiskmarknad.

När de väntat i två veckor och nästan gett upp hoppet får de ett meddelande – det är äntligen dags. Efter tolv timmars båtresa tillbaka till byn får de till slut under tre dagar bekanta sig med denna spektakulärt stora fisk och filma hur byns invånare går till väga för att fånga och bereda den.

Martin Falklind har varit fascinerad av fiskar så länge han kan minnas. När han som liten tillbringade somrarna hos mormor på Tjörn metade han ofta strandkrabbor med kompisarna. När de andra barnen var klara med vattenleken försvann de till fotbollsplanen eller för att kasta frisbee. Martin däremot, han kunde bli kvar på bryggan i timmar för att fånga fiskar och andra undervattensvarelser i olika färger och former. Han och mormor satt sedan vid en artbestämningsbok uppe i stugan och klurade över hans fångster.

– Det var så min fascination för livet under vattenytan började, säger Martin.

Under skolåren i Lerum utanför Göteborg hade han alltid ett fiskespö stående i ett buskage nära skolan, så att han kunde smita iväg och fiska när det blev rast.

– Jag var alltid sist tillbaka till lektionen, ofta smutsig och blöt, säger han.

Martin fick tidigt en enkel kamera av sin far, och i tioårsåldern en begagnad filmkamera. Han ville bli fiskeäventyrare, som David Attenborough, fast med fisk.

Livet tog visserligen några omvägar, men så småningom startade han eget och reste och filmade fisk runt om i världen. I början var det äventyret som lockade, men efterhand blev miljöfrågorna allt viktigare.

Att göra kostsamma produktioner utomlands på spekulation var dock slitsamt. Det var svårt att få ekonomin att gå ihop.

– Jag orkade till sist inte med stressen att leva från månad till månad och inte veta om jag kunde betala hyran, säger Martin.

2001 sa han därför ja till ett fast jobb som chefredaktör på tidningen Fiskejournalen. Under åren som redaktör insåg Martin att svenska vatten håller på att ödeläggas. Det en gång så självklara att gå ut på klipporna med sitt spö för att fånga en middagstorsk hade blivit en utopi.

– Som samhälle behandlar vi våra vatten som någon slags soptunna, säger han. Och vi verkar ha svårt att förstå att fisken faktiskt kan ta slut om vi fiskar för hårt. Frustrationen över detta bara växte och växte inom mig.

En dag 2017 fick Maria Ålander – hans sambo och kollega på tidningen – nog av Martins klagovisor.

– Antingen fortsätter du redigera artiklar om abborrfiske och slutar gnälla, eller så säger vi upp oss och börjar filma, sa hon.

Efter en del diskussioner satsade de allt de hade och köpte hus på Tjörn med plats för kontor, skrymmande och dyrbar utrustning samt logi för tillfälliga medarbetare. Martin skulle filma och vara ansiktet utåt, sonen Johan skulle hjälpa till med filmningen och det tekniska. Maria skulle fungera som researcher, producent och mycket annat i deras nya filmföretag.

– Den första tiden filmade vi mycket i grumligt vatten med rädda fiskar som simmade bort från oss. Vi kom ofta hem från fältresorna med – ingenting.

De skulle bli fyra tuffa år innan den första säsongen av Fiskarnas rike var klar och de var nöjda – innan de ur 1 500 timmars filmmaterial hade vaskat fram tre timslånga avsnitt med bra och angeläget innehåll. Kunskapen och skickligheten har växt med erfarenheterna och arbetslaget utökats. Martin och medarbetarna förstod att man måste bli kompis med fiskarna, till och med enskilda individer, för att kunna få riktigt intressanta, närgångna och skarpa bilder på deras naturliga beteenden.

Sedan dess lägger teamet ofta flera dagar i början av filmarbetet på att vänja fiskarna vid närvaron av kameror och människor. Först när fiskarna slappnar av och gör sina vardagsbestyr är det dags att börja filma.

Olika sorters fotoutrustning fungerar för olika arter. Torskar är exempelvis rädda för bubblorna från en vanlig dykarutrustning, därför måste man använda en så kallad rebreather, ett slutet andningssystem som inte ger några bubblor, när man ska filma torsk. Öringar är jätterädda för de rätt bullriga små kameraförsedda ”u-båtar” som Martin ibland använder och styr via en monitor från båten eller från land, medan rödingar är mindre känsliga.

Martin och Maria har, rätt otippat om man frågar dem själva, lyckas med konststycket att intressera allmänheten för vad som händer under ytan i älvar, sjöar och hav. Deras sätt att förklara sammanhang och ge perspektiv går hem. Kanske beror det på att de för varje problem de presenterar också lyfter fram en konkret lösning?

Tittare hör återkommande av sig och undrar vad de själva kan göra för att stödja livet i våra vatten. Många entusiaster och kunniga människor runt om i landet hjälper numera teamet att få bra filmmaterial genom att hålla koll och höra av sig när det sker spännande saker vid deras hemmavatten.

– Det har blivit som ett slags folkrörelse av vattenintresserade människor som liksom bär oss framåt. Det är en stor del av hemligheten med att vi har lyckats.