Katter med (minst) nio liv

TEXT: ROLAND JOHANSSON

För hundra år sedan var lodjuret nästan utrotat från vårt land – nu har vi runt 1 400 lodjur i skogarna över stora delar av Sverige.

Lodjur är bland våra mest välkända vilda djur, men släktets förhistoria är det inte så många som är bekanta med. Förfäderna till lodjurslinjen separerade från övriga kattdjur för 7,2 miljoner år sedan och kan, enligt många forskare, ha ett asiatiskt ursprung. För cirka 5,9 miljoner år sedan tog sig några av dem över till Nordamerika via den dåvarande landbryggan över Berings hav.

Den äldsta av de nuvarande arterna är den nordamerikanska rödlon, som gick sin egen väg för 3,2 miljoner år sedan. Den följdes av en annan nordamerikansk art, kanadalon, 1,6 miljoner år senare. De två övriga arterna, eurasiatiska lon i Europa och Asien, och den iberiska lon på Iberiska halvön separerade ganska nyligen, för lite drygt en miljon år sedan.

Det rör sig med andra ord om unga arter, som är nära släkt med varandra. Det gjorde att vissa forskare för inte så länge sedan buntade ihop kanadalon, eurasiatiska lon och iberiska lon i en och samma art. Det kan i efterhand låta lite märkligt – dels är de faktiskt ganska olika till utseendet, kanadalon har exempelvis mycket stora snöskoliknande tassar. Dels visar genetiska analyser av deras DNA att alla tre är distinkta arter.

Detta märks tydligt när man ser de olika arterna i det vilda. En rödlo som jag mötte på en stig inne i mangroveskogen i nationalparken Everglades i Florida i USA var elegant och högbent men gav inget intryck av att vara ett stort rovdjur. Detsamma gäller för de iberiska lodjur som jag sett i södra Spanien – ett exemplar som sprang över en väg såg inte ut att vara större än en schakal.

Ett av våra egna lodjur, som jag såg uppe på en fjällhed i Sareks nationalpark i Lappland, var något helt annat – en kraftfull, relativt stor katt, fullt kapabel att fälla rejäla byten.

Det är ett vanligt missförstånd att den eurasiatiska lon skulle livnära sig främst på harar och andra smådjur. Detta stämmer inte. Generellt lever de bara på harar och skogshöns i områden där större bytesdjur är sällsynta eller saknas – som i delar av Finland eller norra Sibirien.

Tvärtom har våra lodjur alla attribut vi normalt förknippar med stora kattdjur. Vanligaste bytesdjuren är medelstora klövdjur, främst rådjur – såväl det mindre europeiska rådjuret som det större sibiriska. I Europas bergstrakter tillkommer gems, i de asiatiska högländerna blåfår, tibetansk antilop, tibetansk gasell och myskhjortar. Renar är vanliga byten i vissa områden, inte minst i norra Sverige. Även kronhjort jagas, fast då i huvudsak unga individer och kalvar.

Studier har visat att ett lodjur dödar byten av ett rådjurs storlek ungefär var sjätte dag. Cirka 13 procent av rådjursstammen i Sverige blir lodjursmat varje år. I de schweiziska Alperna dödas 3-9 procent av stammarna av rådjur och gems årligen, och i nationalparken Bialowiesza i Polen svarar lodjuren för 15-30 procent av den årliga dödligheten bland kronhjortarna och 41-43 procent bland rådjuren.

Intressant nog är andelen lyckade jakter mycket hög. I Sverige lyckas hela 52 procent av jakterna på rådjur.

Kanadalon jagar helst i blåsigt väder, vilket antyder att den i ovanligt hög grad använder sig av luktsinnet för att lokalisera bytet. Mycket riktigt visar studier att generna som styr luktsinnet har förändrats påtagligt under evolutionens gång.

Rödlon å sin sida har en arvsmassa med ovanligt många gener som är involverade i fortplantningen. Det kan hänga samman med att den är det enda lodjuret med en fortplantningscykel typisk för andra kattdjur, det vill säga återkommande brunstperioder oavsett vilken årstid det är. De övriga lodjuren, inklusive vår egen art, har en parningstid som sträcker sig från februari till april (december till februari hos det iberiska lodjuret), det vill säga under vårvintern, varpå ungarna föds under våren eller försommaren då det är extra gott om föda i markerna. Logiskt med tanke på att lodjuren är bäst anpassade av alla kattdjur för ett liv på höga breddgrader med kyligt klimat och ofta stora mängder snö.

Den mest extrema arten är kanadalon. Inget annat kattdjur är så beroende av ett enda bytesdjur. I norra Nordamerikas snötyngda barrskogar finns det inga små klövdjur som skulle kunna fungera som föda åt ett rovdjur av kanadalons storlek. Under vintern är det i princip bara en art som det är möjligt att livnära sig på – snöskoharen (Lepus americanus).

Problemet är att snöskoharen genomgår kraftiga populationssvängningar med cirka tio års mellanrum. När harstammen kraschar finns det nästan inget att äta för lodjuren. Färre ungar föds, och många lodjur svälter ihjäl. Då sjunker lodjursstammens täthet dramatiskt – det kan finnas 17 gånger fler lodjur under ett toppår jämfört med ett bottenår. Under topparna kan lodjurshonorna föda upp till åtta ungar per kull, och överlevnaden hos stammen i stort kan vara 90 procent – att jämföra med 25 procent under bottenåren.

Rödlon är raka motsatsen till kanadalon. Den kan leva i en mångfald av livsmiljöer nedanför de nordliga barrskogarna – skogar, berg, prärier, öknar – och har ett brett spektrum av bytesdjur: Hardjur, smågnagare, reptiler, mindre hjortdjur. Men så är den också, med en total population på 2,3 till 3,6 miljoner individer i USA, ett av jordens mest talrika kattdjur.

Märkligt nog har den minskat kraftigt i ett område, i södra Florida. Det misstänks att den har blivit negativt påverkad av den växande stammen av burmesiska pytonormar – en invasiv, sydostasiatisk art som ställt till med svåra ekologiska problem just i Florida de senaste 20 åren.

Rödlon är samtidigt den hårdast exploaterade av alla kattdjur. Varje år dödas legalt 20 000 till 40 000 rödloar för sin päls. Efterfrågan på pälsarna är stor i Asien, främst i Kina. Merparten fångas i snaror – enligt beräkningar svarar fångsten för 45-66 procent av dödligheten i delstater som Mississippi och Maine.

Även kanadalon exploateras hårt, och har historiskt sett haft stor betydelse för pälsdjursfångsten i Kanada. En studie visade att snarfångst svarar för 70 procent av dödligheten i Northwest Territories i norra delen av landet.

Trots de höga siffrorna tycks det för tillfället som att jakten på de två arterna inte hotar någon av dem, men snarfångsten har kritiserats hårt eftersom den i grunden är en grym hantering.

Det eurasiatiska lodjuret hotas generellt inte av jakt efter päls. Jakten var betydande i forna tider men är nu illegal i de flesta länder med undantag för Ryssland. Det stora hotet numera är istället illegal jakt som i Europa svarar för 34 procent av dödligheten. I Sverige uppskattas den illegala jakten till runt 100 lodjur varje år.

Det kan tyckas märkligt att en art som inte ställer till med särskilt stora problem för husdjursnäringen ska vara så förföljd. I Schweiz dödas årligen 30-85 husdjur – mestadels får – av lodjur varje år, en mycket låg siffra med tanke på den stora mängden får i landet. Motsvarande siffra i Sverige är 70-120 får per år. Visserligen dödar lodjuren många renar i norra Skandinavien, men det kan rimligen inte förklara tjuvjakten på andra håll.

Snarare rör det sig nog i de flesta fall om konflikter mellan olika jaktintressen. Lodjuret uppfattas ofta som en svår konkurrent om det jaktbara viltet, och som en art som det inte får bli ”för många” av. Den legala jakten är också i hög grad en form av troféjakt.

Samtidigt har opinionsmätningar antytt att lodjuret är det mest omtyckta av alla vilda djur i Sverige. Att se ett vilt lodjur i naturen är ett privilegium som man önskar att fler skulle få uppleva. Det är bara att hoppas att alla motstridiga intressen kan balanseras mot varandra på ett vettigt sätt i framtiden.