Extremflygaren leker på fjället

TEXT: JONATAN MARTINSSON 

Dagsljuset har börjat mattas av, men fortfarande går det knappt att kalla det skymning, trots att klockan närmar sig tio. Västerut avtecknar sig fjällmassivet Snasahögarnas toppar mot himlen och i dalen brusar älven. Fågelforskaren Åke Lindström, professor vid Lunds universitet, är i full färd med att lasta ut utrustning och ryggsäckar från bilens bagageutrymme tillsammans med sin kollega Johan Bäckman och volontärerna Tomas Bergström och Anna-Carin Bäckman.

Vi har mötts upp på Ånnsjöns fågelstation i Handöl, en knutpunkt för fågelintresserade i området, och kört i riktning mot Storulvåns fjällstation. Nu står bilarna parkerade i en ficka utmed vägen. Snart vandrar vi upp genom fjällbjörkskogen där nyanlända lövsångare sjunger. Temperaturen ligger en bra bit över tiostrecket, betydligt varmare än det brukar vara kvällstid i slutet av maj i den jämtländska fjällvärlden.

— Så här lite snö och så här varmt har det inte varit något år tidigare, konstaterar Johan Bäckman och berättar om fjolårets fältarbete i snörök och minusgrader.

Men även om det är behagligt för oss människor så är nattens huvudattraktion inte särskilt brydd om temperaturen. Dubbelbeckasinen spelar, nästan oavsett väder, under några veckor i slutet av maj och in i juni.

Efter några hundra meters vandring är vi framme vid spelplatsen, en öppning i fjällbjörkskogen där en sluttande myr breder ut sig. Metallstänger som burits med från bilen sticks ner i den mjuka marken och mellan dem spänns ett nät upp. Här är planen att dubbelbeckasinerna ska fastna när de väl har börjat spela. Oftast drar spelet igång på allvar runt midnatt. Vi slår oss ner lite högre upp i sluttningen. Termosar, fika och myggmedel plockas fram och så inleds väntan på ett av fågelvärldens märkliga skådespel.

Dubbelbeckasinprojektet såg dagens ljus tack vare ett tekniskt framsteg. 2008 var ljusloggar det allra senaste inom fågelforskningen. Loggen, som fästs på fågelns ben, mäter när solen går upp och hur lång dagen är. Genom att återfånga fågeln går det att följa dess flytt på detaljnivå.

— Jag har forskat på flyttfåglar hela mitt liv och väntat på det här lika länge. När tekniken kom började vi fundera på vilka fåglar som vi visste väldigt lite om och som passade att testa på, berättar Åke Lindström.

Valet föll på dubbelbeckasinen. Dels för att det var en art där det fanns få återfynd av ringmärkta fåglar och dels för att det var en relativt lätt fågel att studera. Dubbelbeckasinerna är i regel trogna sina spelplatser och tack vare inventeringsarbete som gjorts några år tidigare hade man koll på var flera av de fjällnära arenorna fanns. 2009 begav sig Åke, tillsammans med några kollegor, upp till Jämtland med ett gäng ljusloggar i bagaget.

— Vi lyckades sätta loggar på tio fåglar. Sen åkte vi hem och väntade.

Ett år senare återvände forskningsteamet till dubbelbeckasinernas spelplatser. Redan första natten kom de tillbaka till Ånnsjöns fågelstation med två återfunna loggar. Efter att ha kopplat in dem till en dator kunde de avslöja helt ny kunskap om dubbelbeckasinens liv.

— Jag kommer ihåg när vi satt där klockan fyra på morgonen och konstaterade att just nu vet ingen vart Sveriges dubbelbeckasiner flyttar under vintern, men när vi trycker på den knappen kommer vi veta.

Datan från ljusloggarna slog fast att dubbelbeckasinerna övervintrat i Kongo. Den visade dessutom att flytten dit var rent sensationell. Fåglarna hade flugit nästan hela sträckan i ett svep med en förbluffande hastighet. 600 mil på tre dygn.

—Vi hade misstankar att dubbelbeckasinen kunde göra något spektakulärt eftersom den syns så sällan i södra Europa, men att det var så här extremt trodde vi inte, säger Åke.

Sporrade av framgångarna fortsatte han och kollegorna att åka upp till Jämtland för att sätta ut och samla in fler ljusloggar. Med åren växte kunskapen. Idag vet de att ungefär en tredjedel av dubbelbeckasinerna gör de riktigt extrema flygningarna, resten tar en lite lugnare start ner genom Sverige och Danmark innan de gör en långflygning på 3–400 mil.

I majkvällen har en gök gjort oss sällskap men plötsligt är det ett annat ljud som skär genom luften.

— Nu, spel! ropar Åke och pekar ner mot spelplatsen och de uppsatta näten.

Samtalen tystnar när alla försöker snappa upp dubbelbeckasinens karaktäeristiska ljud. Snart hörs det klapprande och bubblande spellätet igen. Kvällens första fågel är på plats, men vi hoppas på fler fåglar. Oftast är det minst ett tiotal hanar som samlas på spelplatserna för att försvara en grästuva och slåss om honornas gunst.

Numera bygger Lunds universitet sina egna dataloggar och genom att även sätta dit en så kallad accelerometer kan forskarna också mäta fartökning och lufttryck. Den nya tekniken gör det möjligt att se exakt när en fågel flyger iväg, och har dessutom givit häpnadsväckande insikter:

—  Vi kan se att fåglarna inte bara flyger nonstop under tre dygn, de varierar också i höjd under tiden. Under natten ligger de på ungefär 2 000 meter men när gryningen kommer stiger de upp på 6 000 meters höjd, ibland även 7 000 – 8 000 meter, berättar Åke.

Dunklet sänker sig mellan träden. Lugnet lägger sig över spelplatsen. Det står klart att det inte kommer bli något vidare drag i natt. När klockan närmar sig två plockar vi ihop och ger oss ner för fjället.

Kvällen därpå är hela fältteamet samlade, fjorton forskare, studenter och volontärer. Målet är ett fjäll med två lekar som oftast brukar vara välbesökta. Förväntningarna är högt satta när vi börjar vandringen uppför.

Redan när vi kommer fram är det dubbelbeckasiner på plats. Från videbuskarna hörs spridda spelläten. Precis som igår börjar teamet med att sätta upp näten, sedan infaller väntan på de mörkaste timmarna. Då och då drar en dubbelbeckasin över våra huvuden med en förbluffande fart, ett smakprov på hur det går till när fågeln flyger mot sitt vinterkvarter i Afrika.

Upptäckten om dubbelbeckasinens jojoflygningar slog ner som en bomb i fågelforskarvärlden. Den fågel som nådde högst var uppe på svindlande 8700 meter. Teorin är att det är ett sätt för fågeln att inte bli överhettad under den långa färden söderut.

— Vi tror att de väljer ut en höjd på natten med en passande temperatur och när solen sedan kommer stiger de för att kyla ner sig, säger Åke Lindström och konstaterar att upptäckten väckt nya frågor, bland annat hur fåglarna klarar av så höga höjderna.

Vid midnatt hörs ett oavbrutet knäppande från spelande beckasiner. Plötsligt blir det fullt av fåglar i luften. Fältarbetarna sprider sig snabbt för att få loss dem som fastnat i näten. Dubbelbeckasinerna håller sig oväntat lugna när de trasslas ut och läggs i varsin tygpåse. Borta vid lägerplatsen radas påsarna upp, fåglarna mäts och vägs innan de får en ljuslogg fäst vid ena benet. I skenet från pannlamporna ser de oväntat små ut. Femton dubbelbeckasiner är tillfälligt infångade, men det dröjer inte länge förrän det karaktäeristiska ljudet stiger från spelplatsen igen.

Dagen därpå får jag ett sms från Åke Lindström där han berättar att de under natten totalt lyckades fånga in 56 fåglar och fick tillbaka 10 loggar, vilket gör det till den bästa natten hittills i projektets historia.

Kanske kan de återfunna loggarna innehålla fler pusselbitar om dubbelbeckasinernas märkliga liv. För trots att vi idag vet betydligt mer om fågeln än 2009 finns det fortfarande många frågor kvar att besvara.