De stora valarna


Kaskelot. Hona och unge © WWF-Canon / Hal WHITEHEAD

 

Alla valdjur tillhör ordningen Cetacea som innefattar mer än 80 arter. Tretton arter räknas som stora valar och 12 av dessa är bardvalar (underordning Mysticeti), däribland blåval, sillval, vikare, knölval och grönlandsval. Kaskeloten däremot tillhör tandvalarna (underordning Odontoceti).

 

Hur lever de stora valarna?

Det största djur som någonsin funnits på jorden är blåvalen. Den kan bli upp till 30 meter lång och väga mer än 150 ton. Ett barn skulle kunna krypa i blåvalens största blodådror, och dess hjärta är stort som en bil. Att valar kan bli så stora beror till stor del på vattnets stödjande kraft. På land skulle ett så stort djur behöva så kraftig benstomme att de skulle ha svårt att röra sig.

Valar är varmblodiga däggdjur som andas luft med lungor. De föder levande ungar som diar mjölk som utsöndras från moderns mjölkkörtlar, precis som hos människor. Till skillnad från landlevande däggdjur har valar inte päls för att hålla värmen, utan ett tjockt späcklager. Hos grönlandsvalen kan späcklagret bli mer än 75 cm tjockt. Valar lever i världens alla stora hav och de flesta stora valar vandrar långa sträckor.

Många av de stora valarna flyttar mellan tropiska hav och polarområdena. På vintern föder vandrande valar sina ungar i tropiska hav runt ekvatorn. De får normalt en ensam kalv vartannat till vart fjärde år. Valar blir könsmogna först runt tio års ålder. Detta tillsammans med det faktum att de inte föder varje år gör att valarna är känsliga för populationsminskningar och många valpopulationer har inte återhämtat sig efter den tidigare omfattande valjakten, trots att de nu är relativt väl skyddade sedan en lång tid tillbaka.

På sommarhalvåret färdas de flesta valarna till de näringsrika vattnen utanför Arktis och Antarktis för att äta. Då äter de ungefär 3-4 % av sin egen kroppsvikt varje dag. Många bardvalar äter krill, ett litet kräftdjur som finns i stora mängder i haven runt Arktis och Antarktis. Andra arter äter mest fisk och bottenlevande smådjur. Bardvalarna fångar sin föda genom att sila vattnet genom barderna. Barderna är stora hornskivor som är uppfransade i kanterna och hänger ned från överkäken som stora kammar. I dessa fastnar födoorganismerna som valen sedan tar loss med tungan. Kaskelotter å andra sidan är tandvalar, och lever främst av bläckfisk, men även fisk.

 

Hot mot valarna

Under de senaste hundra åren har kommersiell valjakt kraftigt minskat antalet valar i haven. Anledningen till att blåvalen nästan utrotades är att så fort valfångare upptäckte en blåval så övergav man all annan jakt, eftersom blåvalen är så stor och ger mer olja än alla andra valarter. Nordkaparen var även den ett mycket populärt byte, och jagades redan på medeltiden. Den är långsam och därför lätt att komma ikapp och harpunera. Dessutom flyter den när den är död, så det blev lättare för jägarna att ta hand om fångsten. Nordkaparen är idag den mest hotade av de stora valarna med ca 300 individer i Nordatlanten och ännu färre i Stilla Havet.

Rent generellt har man jagat de valarter som är störst och lättast att fånga, tills de i princip tagit slut och man blivit tvungen att välja andra, mindre valarter. Valjakten nådde sin kulmen innan 2:a världskriget och hade ännu en topp under 50- och 60-talen. Valjakten minskade sedan mycket på grund av att det inte fanns många valar kvar att jaga. Åtta av de tretton stora valarna anses fortfarande vara hotade eller sårbara, trots att de varit "skyddade" från valfångst under mer eller mindre lång tid. Glädjande är att flera valarter ökar i antal - bland annat knölval, sydkapare, grönlandsval och blåval.

Valar hotas också av kollisioner med fartyg, utarmning av bytesdjurspopulationer, habitatförstöring genom t ex olje- och saltutvinning, bifångster i fiskenät och marina föroreningar. Ny forskning visar att bardvalar liksom tandvalar drabbas av miljögifter som anrikas i deras fettvävnader. Det verkar som om giftiga ämnen på lång sikt är ett stort hot mot valarnas överlevnad. Miljögifterna kan påverka valarnas hälsotillstånd, immunförsvar och fortplantning.

Klimatförändringarna kan verka både på ett negativt och positivt sätt för valarna. När havstemperaturen förändras kan det påverka bytesdjurens utbredning och fortplantning, samt havsströmmarna styrka och riktning. Eftersom valar är lättrörliga kan de troligen flytta med när bytet ändrar utbredning. I framtiden räknar forskarna med att Arktis kommer att bli allt mer isfritt sommartid, vilket medför att många valarter kan födosöka i vatten som tidigare var täckt av havsis.

 

Internationella valfångstkommissionen — IWC

Eftersom valarna vandrar och passerar över otaliga gränser kan inget valbestånd sägas tillhöra något särskilt land, och hanteringen av valfångst är därför en internationell angelägenhet. IWC — International Whaling Commission — har erkänts av FN som den enda organisation som har rättigheter att globalt reglera valfångsten och bevarandet av valar på öppet hav och i kustregioner

På 1970-talet förändrades IWC från att ha varit en valfångstklubb till att bli en internationell organisation som ville skydda valarna. Länder som inte fångade valar blev också medlemmar. 1979 bildade IWC ett valreservat i Indiska oceanen, där all valjakt är förbjuden. Trots förändringarna fortsatte valarna att minska i antal, och 1986 fattades beslut om allmänt uppehåll i all kommersiell valjakt. Under 1994 bildades ännu ett valreservat runt Antarktis på södra halvklotet.

Norge motsatte sig beslutet om förbud mot kommersiell valjakt som infördes 1986 och anser sig därför inte vara bundet av avtalet. Norska valfångstfartyg fångar i dagsläget omkring 600 vikvalar per år i kommersiellt syfte. Japan utnyttjar ett kryphål i avtalet som säger att valar får jagas och dödas i "vetenskapligt syfte". Japans valfångstflotta jagar årligen förutom i Stilla Havet även i valreservatet runt Antarktis, och under 1990-talet har man dödat tusentals vikvalar där. Valköttet från Japans så kallade vetenskapliga fångst säljs i matvaruaffärer över hela landet. Island bedriver också kommersiell valfångst på sillval och vikval.

I dag har ett dödläge uppstått i IWC mellan de medlemmar som är för respektive mot kommersiell valjakt. Det finns inget överenskommet hanterings- eller kontrollsystem så att IWC kan åtgärda problemen. 

 

Länk till IWCs hemsida

 

WWFs ställningstagande

 WWF förespråkar aktivt konsumtionsanvändande av vilda djurarter endast då sådant användande främjar bevarandet av arten, vilket är högst osannolikt i fallet med kommersiell valfångst. Därför stödjer WWF inte kommersiell valfångst och kommer även fortsättningsvis förespråka att om valfångst ska ske så måste den utföras under internationell kontroll. WWF kommer att arbeta för att stärka IWC och för att garantera tillmötesgående av deras beslut, och kommer att stödja försök till att bryta det rådande skadliga dödläget inom IWC. WWF har dock inget i princip emot att det bedrivs valfångst av olika urfolksbefolkningar som inuiter i Alaska och tjuktjer i östra Ryssland.

WWFs globala program inriktar sig på att skydda de mest utrotningshotade val- och delfinarterna genom att:

  • Etablera fler reservat
  • Minska bifångsterna av valdjur i fiskeredskap
  • Stödja välorganiserad val- och delfinskådning
  • Minska den vetenskapliga valfångsten som bedrivs av Japan på skyddade populationer
  • Arbeta för att minska havsföroreningar som kan öka mottagligheten för sjukdomar och minska fertiliteten hos många djurarter inklusive valar och delfiner

Senast uppdaterad 2014-05-28

 

    

Läs mer

Läs mer om Internationella valfångstkommissionens (IWC) arbete på deras hemsida:

Senaste nytt från IWC

 

Mer information om olika arter av valar, delfiner och tumlare på WWFs internationella sidor