De mest bisarra

 TEXT: ROLAND JOHANSSON

Vi människor har ofta uppfattat bläckfiskar som sannskyldiga monster. I böcker och filmer framställs de gärna som hemska, människoätande varelser som greppar tag i sina offer med de många armarna och drar ner dem i havsdjupet.  

 Detta är rena fantasier, och säger mer om vår egen föreställningsvärld än om verklighetens bläckfiskar. (De enda farliga arterna är de små blåringade bläckfiskarna vars giftiga bett kan leda till döden). Kanske det är kombinationen av deras intelligenta, människoliknande ögon och väsensfrämmande kroppar som gör att vi uppfattar dem som läskiga.  

Intressant nog är deras närmaste släktingar snäckor och musslor, som inte direkt är kända för sin tankeförmåga. Men bläckfiskarna har ett avancerat nervsystem med ungefär lika många neuroner, hjärnceller, som hos en hund eller en katt.  

Skillnaden är att deras system är mer decentraliserat. Det finns två huvudgrupper av bläckfiskar, åttaarmade och tioarmade (som har åtta normala armar plus två fångsttentakler) och båda har en central hjärna i huvudet, samt mindre ”hjärnor” i andra kroppsdelar. Hos de åttaarmade sitter dessa i armarna, hos de tioarmade i de två sidofenorna på kroppan.  

Det här innebär en sorts mix av tänkandet som är väldigt svårt för en människa att föreställa sig. Det finns dels en central kontroll av exempelvis en arms rörelser – via ögonen – och dels en fininställning av sökandet med själva armen.    

Deras ögon liknar ryggradsdjurens men har utvecklats oberoende av dessa. Andra underligheter är att de simmar baklänges med hjälp av jetdrift och blixtsnabbt kan göra sig osynliga genom att växla färg. De kan också fly undan eventuella fiender genom att sprida ut moln av bläckliknande, mörk vätska – vilket gett dem deras svenska namn. Än märkligare är att de dör när de fortplantat sig, efter bara ett eller två år. I princip faller de i bitar när deras tid är inne.  

Faktum är att det är svårt att veta var man ska börja när man ska beskriva dem. De har ett tydligt huvud med två stora ögon som är åtskilt från resten av kroppen. Runt munnen sitter armarna, försedda med sugkoppar. I munhålan finns en vass näbb, kraftiga käkar med giftkörtlar och oftast en så kallad radula, en rivtunga med vars hjälp födan sönderdelas, vilket är extremt viktigt eftersom matstrupen går rätt genom (!) den centrala hjärnan i huvudet. Vasskantade matrester kan med andra ord skada hjärnan om de inte finfördelas.  

Kroppen täcks av den så kallade manteln. Därinne finns gälarna, ändtarmen, njurarna och könsorganen. Ett speciellt rör, en så kallad sifon, sticker ut från manteln – genom att pressa ut vatten från sifonen åstadkoms en typ av jetdrift.   

Ursprungligen saknade de troligen den här förmågan. I begynnelsen – när deras historia började för en halv miljard år sedan – hade de knappast behov av jetdrift för att fly undan fiender, eftersom de då bar skyddande skal.  

Fast med tiden gjorde de sig, med ett fåtal undantag, av med alla yttre skal. De tioarmade och några av de åttaarmade har faktiskt fortfarande ett skal, men ett inre sådant, motsvarande vårt eget skelett. 

Många har frågat sig varför det yttre skalet gick förlorat. När skalen fylldes med gas blev djuren flytande och kunde röra sig fritt i vattnet – vilket gav dem ett övertag mot många andra djur. Ändå övergavs alltså skalet – trots att detta ledde till två svåra problem. Dels försvann flytförmågan. I stället utvecklade de ett system där ammoniumklorid omvandlades till ammoniak – bläckfiskar luktar ofta starkt av ammoniak – som inte har samma täthet som havsvatten. Detta återgav dem flytförmågan, men innebar att kroppen måste fyllas med stora mängder ammoniak, ibland halva kroppsmassan.  

Det andra problemet var förstås att de blev mer sårbara utan skal. Bläckfiskar har många fiender – från början mestadels olika rovfiskar som hajar, sedan, under dinosauriernas era olika havslevande reptiler, och under däggdjurens tidsålder delfiner, valar och olika arter av sälar. Sjöelefanternas föda består i vissa områden till 96 procent av tioarmade bläckfiskar.  

Ingen har något säkert svar på mysteriet. Men det är troligt att de skalförsedda bläckfiskarna var ganska långsamma och osmidiga. Möjligen drev de oftast omkring i vattnet och många av dem kan ha levt mest på plankton. Uppkomsten av de nutida, snabba arterna tycks hänga ihop med att armadan av fiender till slut blev så stor att de tvingades överge det långsamma livet. Bläckfiskarna som grupp blev också mer inriktad på aktiv jakt på olika svårfångade byten. De flesta nutida arter av bläckfiskar är rovdjur som lever på fisk, kräftdjur och ibland andra bläckfiskar.  

Samtidigt utvecklades deras avancerade nervsystem. De blev smartare och mer intelligenta. Det är numera välkänt att bläckfiskar är läraktiga, nyfikna och har ett utmärkt minne. Deras mentala förmåga överträffar vida allt annat bland de ryggradslösa djuren. I fångenskap har visat sig kunna öppna glasbehållare genom att skruva av locket och studier har avslöjat att de drömmer, precis som fåglar och däggdjur.  

Uppenbarligen har de också ett känsloliv som kan påminna om vårt eget. I den fantastiska dokumentärfilmen ”Bläckfisken och jag” lägger sig en bläckfisk ner på bröstet på filmaren Craig Foster, precis som en kelig katt skulle göra. Det tycks som om bläckfisken verkligen tycker om Foster. 

Det stora mysteriet är varför bläckfiskar lever så korta liv, oftast bara ett eller två år. När de fortplantat sig börjar de spontant att falla i bitar. Armarna lossnar, bitar av kroppen faller av och deras hud tappar färgen. Till slut återstår bara rester som olika asätare konsumerar. Fenomenet är, enligt den australiske vetenskapsfilosofen Peter Godfrey-Smith, det märkligaste av alla märkligheter som kännetecknar bläckfiskarna. Vad är poängen med att bygga upp en komplicerad hjärna, att lära sig en massa detaljer om sin omgivning, bara för att strax därefter lägga sig och dö?  

Djur som lever extremt korta liv brukar inte slösa energi på det här sättet. Systemet liknar mera det som finns hos insekter, torskfiskar och smågnagare, där korta liv kombineras med en stor avkomma.  

Bläckfiskarna har en fortplantning som ser ut precis på det sättet. Hannarna, som ofta slåss om honorna, har en modifierad arm som kan överföra spermier till honan. Honan lägger sedan äggen och vaktar dem tills de kläcks, eller överger dem när de lagts på en säker plats. Antalet ägg är oftast enormt stort, ibland flera miljoner, men modern träffar aldrig någon av sin avkomma eftersom hon dör innan de hinner ses. Även hannarna dör kort efter parningen.  

Det hela låter motsägelsefullt, men det kanske hänger samman med att vi är vana vid hur ryggradsdjur fungerar. Evolutionen tycks ha selekterat fram något helt annat hos bläckfiskarna – hög intelligens, plus en stor avkomma och ett kort liv, ungefär som en korsning mellan en delfin och en torsk. Grundorsaken till den märkliga kombinationen är möjligen att bläckfiskar och ryggradsdjur tillhör utvecklingslinjer som separerade från varandra för extremt lång tid sedan. Evolutionen har helt enkelt tagit en annorlunda riktning hos de båda linjerna.  

Några arter av tioarmade bläckfiskar samlas i grupper när de ska fortplanta sig. De sammanstrålar i stora mängder på speciella platser där de parar sig, lägger ägg och dör. Detta drar till sig hajar och asätare som i flera dagar festar på döende och döda bläckfiskar.  

De tioarmade är över huvud taget extremt talrika, och utgör en mycket viktig näringskälla för en rad andra arter. Miljontals ton fångas årligen av fiskeflottorna och blir till mat för människor världen över. Trots detta är ingen art, så vitt känt, hotad till sin existens, och de tioarmade har sannolikt goda förutsättningar att klara en föränderlig livsmiljö med allt varmare klimat. De anpassar sig snabbt till nya typer av föda och de tolererar stigande vattentemperaturer i kombination med minskade syrehalter.  

Till och med den största av alla bläckfiskar – och det största av alla ryggradslösa djur – den tioarmade jättebläckfisken (Architeuthis dux), med en längd på 18 meter och en vikt på uppemot 300 kilo, är enormt talrik. Den lever på stora djup och det dröjde ända till 2006 innan ett exemplar kunde filmas i det vilda. Den är ett favoritbyte för kaskeloten och undersökningar har visat att kaskelotmagar normalt är fulla av näbbar från jättebläckfiskar. Beräkningar antyder att två miljoner jättebläckfiskar konsumeras av kaskeloterna i världshaven – varje dag! Det betyder att 730 miljoner (!) dödas årligen, och att den totala populationen måste räknas i miljarder.  

Bläckfiskarnas motståndskraft är med andra ord remarkabel och kan ses som en framgångssaga. Vilket kan kännas hoppfullt i en tid då allt fler djurarters existens är hotad.

Källor: The Lives of Octopuses & Their Relatives: A Natural History of Cephalopods, Monarchs of the Sea: The Extraordinary 500-Million-Year History of Cephalopods, Other Minds: The Octopus and the Evolution of Intelligent Life, Current Biology, OctoNation, Nature, BioRxiv, Schmidt Ocean Institute, Trends in Ecology and Evolution, Djurens värld.