Leker på fjället igen

TEXT: CHARLOTTE PERMELL FOTO: WWF (där ej annat anges)

Regnet strilar, surt och envist, en vass vind driver kylan in i kroppen. Endast kikarna sticker ut ur tälten där forskare och WWF sitter och spejar mot den lysande gröna kullen en bit bort. Vi är i Helagsfjällen i Jämtland, på hemlig plats, och den frodiga växtligheten i kikarsiktet avslöjar lyan, gödslad av generationer fjällrävar. Forskarteamet har placerat ut sin fångstbur fälla nära en av ingångarna och betat med lockande korv.

-När fällan är gillrad måste någon ha koll på den hela tiden, för så snart en räv går in måste vi agera snabbt, berättar Therese Wåtz, ansvarig för WWFs fjällrävsprojekt.  

Det dröjer inte länge förrän fällans lilla flagga åker ner, vilket betyder fångst. Snabbt och tyst susar teamet fram till buren. De unga forskarna Chris Cockerill och Julie Bommerlund arbetar lugnt och organiserat. En gråskimrande liten rävunge plockas ut och stoppas ner i en tygpåse för att vägas. Baktassen mäts, ett litet märke fästs i örat, DNA-prov stoppas i burk. Lillräven är snart fri och pilar kvickt ner i lyan. In med ny korv i fällan och så trampar alla tillbaka till tälten, drar igen blixtlåsen, försöker få upp värmen igen och riktar på nytt kikarna mot lya och fälla. 

– Ibland hinner vi inte ens tillbaka till tälten innan en ny valp går in. Rävarna älskar korv, konstaterar Therese, som vid sidan av bevakningen också ser till att förgylla tillvaron för forskarteamet med te, godsaker, och – bäst av allt – färska scones. Hennes lilla gasoldrivna ugn väcker stor glädje. Bara den som legat ute i tält i flera veckor, långt bortom alla former av bekvämligheter, kan förstå vidden av nybakat på fjället.  

– När det är så här kallt och ruggigt är det viktigt att alla har varmt att dricka, gott att äta och får sova ut om natten, säger Therese, som tar nattpasset så att forskarna får vila. 

Det är uppskattat. För det mesta är Chris och Julie själva i fjällvärlden. Sommarens fältarbete handlar om milslånga vandringar mellan lyorna, i obanad terräng. Fällor ska bevakas dygnet runt. Valpar räknas, redan märkta fjällrävar noteras, forskarna kollar gnagartillgång och i utvalda områden får fjällrävar dessutom sändarhalsband, så att det blir möjligt att följa hur de rör sig.  

I fyrtio år har forskare, volontärer och länsstyrelsernas naturbevakare letat lyor och räknat rävar. Svenska fjällrävsprojektet drivs av en grupp forskare vid Stockholms universitet, WWF har bidragit längs hela vägen. Men WWFs engagemang sträcker sig längre än så. Fjällräven var den allra första art som fick WWFs stöd, när organisationens svenska gren bildades 1971. 

Att just fjällräven varit och är föremål för så långvarig och omfattande hjälp handlar förstås om hotstatus. Fjällräven har länge varit vårt mest hotade vilda däggdjur på land. Tragiken i detta djupnar när Karin Norén, forskningsledare för Svenska fjällrävsprojektet, berättar om bakgrunden.

– På 1800-talet hade vi massor med fjällrävar i Sverige. Det kunde vara uppemot trettio fjällrävar i en enda backe, man talade om ”fjällrävsstäder”. Lyorna var ofta enorma, eftersom fjällrävarna återanvänder dem, generation efter generation. 

Men i slutet av 1800-talet blev fjällrävarnas vackra päls högsta mode. Priset för ett fint blårävsskinn kunde motsvara en hel årslön för en arbetare. 

– Fjällrävar är nyfikna, inte särskilt skygga, och trogna sitt hemområde. De var med andra ord lättjagade. På några årtionden sköts nästan hela skandinaviska fjällrävsstammen bort, eller fångades i rävsaxar och andra typer av fällor, säger Karin. 

En stor inventering 1926 visade att hundratals lyor stod tomma. 1928 fridlystes arten i Sverige.  

– Men den återhämtade sig inte och det var en av grundfrågorna när Svenska fjällrävsprojektet inledde forskningen för fyrtio år sedan; varför klarade inte fjällrävarna att komma igen, trots decenniers fridlysning?  

Ganska snart stod det klart att mycket handlar om gnagare, eller snarare bristen på gnagare. Lämlar är små, men de skulle kunna beskrivas som hela fjällvärldens motor. Dåliga gnagarår blir det få eller inga nya fjällrävar. Medan en fjällrävshona kan föda uppemot 18 valpar en gynnsam sommar, när lämlarna går till.  

Haken är bara att de goda gnagaråren kommer alltmer sällan. Klimatförändringarna förändrar hela ekologin i fjällen, och det går fort.  

– Vintertid lever lämlarna i gångar under snön. Men när vintrarna blir alltmer oförutsägbara, med återkommande regn, förstörs gångarna. Dessutom bildas ofta ett ispansar över marken och lämlarna kommer inte åt de mossor och örter som de lever på, säger Johan Wallén, forskare och koordinator för Svenska fjällrävsprojektet, och visar ett kraftigt böljande diagram. 

– När det är dåligt med gnagare blir det kanske noll föryngringar, medan vi kan se uppemot hundra föryngringar under goda gnagarår. Fjällrävar är helt beroende av gnagare som födoresurs. 

Räddningen stavas hundmat. Länsstyrelsernas naturbevakare kör upp tunnor med hundfoder i fjällvärlden varje vinter. Men själva serveringen är komplicerad. 

-Det är svårt att göra en foderautomat för enbart fjällräv. Röret in får inte vara för stort, för då föder vi upp rödräv. Och vi har sett hur en järvmamma schasade in sina ungar för att äta. Så vi har experimenterat och förfinat automaterna under många år, berättar Therese.  

Dyrt och besvärligt, alltså, men stödmatningen har givit tydligt resultat. 

– Utfodringen skapar högre lägstanivåer och hjälper fjällrävarna att klara svackorna mellan de goda gnagaråren. Vi ser i forskningen att utfodringen spelat en viktig roll i återhämtningen. Ungefär trettio procent av ökningen de senaste 25 åren kan kopplas till just utfodringen, konstaterar Johan.  

Men även stor produktivitet kan medföra hot mot fjällrävarnas överlevnad. Forskarna har länge samlat spillning och dna-prover för att kunna lägga genetiskt pussel. Vilket emellanåt givit häpnadsväckande insikter. 

– En hona i Helags producerade över sextio valpar under en tioårsperiod i början av 2000-talet. Hon var en riktig motor för hela populationen i Helagsfjällen. Men hennes produktivitet drog upp inaveln så till den grad att nära 80 procent av fjällrävarna i Helags var besläktade med denna produktiva hona. Vi såg många följdproblem i Helags, med rävar som förökade sig sämre och hade lägre överlevnad, berättar Karin.  

Därför var det mycket välkommet när tre rävar, utsläppta från ett avelsprojekt i Norge (i Sverige är det inte tillåtet att släppa ut fjällrävar uppfödda i hägn) flyttade in i svenska Helags. Inavelsgraden reducerades direkt och avkommorna till immigranterna hade betydligt högre överlevnad och förökade sig framgångsrikt, i jämförelse. 

Men de fortsatta studierna har visat att nu ökar inavelsgraden igen. Fjällrävarna har svårt att hitta obesläktade partners. Svenska fjällrävsstammen är spridd i tre, från varandra avgränsade populationer, i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland. Stora avstånd skiljer dem åt. 

– Genetiken är jätteviktig för långtidsbevarandet. Om man kunde få de olika populationerna att mötas så vore det en väg framåt, konstaterar Karin. 

Isolering är alltså en viktig orsak till fjällrävarnas svårigheter. Bortträngning är en annan. Klimatförändringarnas varmare väder gynnar nämligen rödrävar, som flyttar allt högre upp när trädgränsen kryper uppåt. Rödrävar är nästan dubbelt så stora som fjällrävar. Svåra konkurrenter om maten, som dessutom ibland dödar och äter fjällrävar och tar över deras lyor.  

– Rödrävar drar dessutom med sig parasiter, som skabb, och andra sjukdomar. Problemet är att när klimatet förändrar fjällvärlden och rödrävar flyttar in, så har fjällrävarna inte någon annanstans att ta vägen, konstaterar Johan. 

Länsstyrelserna jobbar därför ständigt med att försöka hålla borta rödrävar från kalfjället och fjällrävarnas lyor. Utan denna övervakning, den omfattande stödmatningen och de fyrtio åren av forskning som lärt oss så mycket om fjällrävarna, så hade dessa små rävar sannolikt inte funnits kvar i Sverige idag.  

Nu kan vi i stället glädja oss åt att kurvorna pekar åt rätt håll. Några goda lämmelår har gett ordentlig skjuts åt fjällrävsstammen.  I somras räknade fältarbetarna in hela 56 föryngringar. Uppskattningen är att vi nu har 582 fjällrävar längs vår fjällkedja, som vi delar med Norge och Finland. Att jämföra med år 2000, då antalet var nere på bottensiffror om endast 30 – 40 individer. 

Det finns alltså hopp. Målet är att fjällrävarna ska återhämta sig och växa till en livskraftig fjällrävspopulation, spridd över hela fjällkedjan. Forskarna beräknar att antalet fjällrävar måste öka till minst 1 000 individer för att det ska bli möjligt.  

-Vägen dit är fortfarande lång, konstaterar Therese. 

-Men med stödutfodring, kontroll av rödräv, och goda gnagarår då och då, så blir de till slut tillräckligt många. Vi måste bara hålla ut. Fjällrävarna är så värda att kämpa för!