Ull som hjälper naturvård

TEXT: HANNA ODELFORS, FOTO: WWF

Med lite tur kan man få se den enorma vårttranan, som kan mäta hela 175 cm, spatsera över de böjande gräsmarkerna. Eller den lilla Drakensbergsklipphopparen, unik för området, som skuttar runt på branta bergssluttningar.

De är två av de omkring 300 fågelarter som lever här i Drakensberg. Båda klassas som hotade. Till de vanligare hör kragkungsfiskaren, med huvud och näbb i intensivaste blått, som kan ses dyka efter en munsbit i de fritt strömmande floderna.

Här finns också hotade råbocks- och elandantiloper, babianer och en mängd andra arter.

Lägg därtill runt 2000 växtarter – varav hälften unika för området – och det är lätt att förstå varför Drakensberg av Unesco utsetts till världsarv för sin säregna mångfald av liv och sitt spektakulära landskap.

Området med sina höga bergstoppar breder ut sig över östra delarna av Sydafrika och Lesotho, och det går knappast att överskatta dess betydelse för den biologiska mångfalden. Eller för människor.

– Det är hit jag går när jag behöver hämta energi, och för att läka. Det är också härifrån vi får vattnet som vi är beroende av för att överleva. Så för mig betyder gräsmarkerna samma sak som liv, säger Miseka Nonkevu, som är ordförande för den lokala betesföreningen Madlangala Grazing Association.

Något ulligt och vitt är nämligen också en vanlig syn i Drakensberg. Fårbönder har haft sina djur betandes här i generationer, och försörjt sig på ullen och annat som fåren ger.

Och precis som betande kossor så gynnar också får gräsmarkernas artrikedom. Men bara till en viss gräns. Får är kräsna djur och väljer alltid det saftigaste och mest näringsrika gräset. Om de går på samma mark för länge betas de mest begärliga växterna ner till rötterna och får aldrig chans att sätta frö och växa upp igen.

– Det kan ge stora skador på vegetationen. Ett alltför hårt bete är det största hotet mot våra vackra gräsmarker, vilket också påverkar vilda djur och fåglar som är beroende av markerna för sin livsmiljö. Även medicinalväxter som är en avgörande del av Sydafrikas kultur försvinner, säger Nompendulo Mgwali, WWF Sydafrika.

Sedan fyra år tillbaka arbetar WWF tillsammans med H&M-gruppen för att vända utvecklingen i Drakensberg. Klädkedjans egen kartläggning visar att en stor del av företagets påverkan på biologisk mångfald är kopplad till just ullen från Sydafrika. Nu är siktet inställt på en ullproduktion som både är snällare mot regionens ekosystem och gynnar lokalsamhället – samtidigt som det säkrar att betet kan fortsätta.

Hittills har 389 småskaliga fårbönder anslutit sig, liksom åtta kommersiella bönder med gårdar som sträcker sig över tusentals hektar mark.

WWF bistår med kunskap, rådgivning och utvärdering. Men det är fårbönderna som själva beslutar om, och utför, insatserna. För de småskaliga bönderna handlar det inte minst om att återuppta en gammal sedvänja, som fallit lite i glömska: roterande bete. En fjärdedel av betesmarken får vila tills växtligheten återhämtat sig och fåren kan släppas tillbaka.

Det handlar alltså inte om något nytt. Men kunskaperna om rotationens betydelse har tappats bort i takt med att tiderna förändrats – på ont och gott, berättar Miseka Nonkevu.

– Föräldrarna började skicka sina barn till bättre skolor som ofta ligger längre ifrån hemmet, vilket gjort att barnen inte längre kan hjälpa till med fåren. Samtidigt sökte sig allt fler bybor till städerna för att hitta jobb. Det här förändrade allt, man slutade att ta hand om markerna. Men projektet ger oss chans att få tillbaka våra välmående gräsmarker, vilket även är en förutsättning för att man ska kunna försörja sig på boskapen.

Insatserna handlar också om vatten. Närmare bestämt om det digra arbetet att röja undan främmande, invasiva växter som spridits i Drakensbergs vattensystem. De är betydligt törstigare än inhemska arter och hotar bäckar, mindre våtmarker och naturliga källor som försörjer hundratusentals människor och djur med färskvatten.

En av värstingarna är långbladsacacia (acacia mearnsii) vars täta snår tränger undan betet för både vilda och tama djur.

–  Förra vintern var särskilt svår och följdes av torka som förvärrade situationen. Bönder tvingades driva sina djur långa sträckor på jakt efter dricksvatten eftersom de små bäckarna nära deras gårdar hade torkat ut. Att få bort de invasiva växterna – och återställa betesmarkerna för både boskap och vilda djur – är en jätteutmaning, säger Nompendulo Mgwali.

Torkan förvärrar också de förödande bränder som sprids på gräsmarkerna, särskilt under torra vintrar.  En del av dem uppstår när boskapsskötare bränner gräs för att få fram färskt bete under torkan.

– I sina ansträngningar att lösa ett problem, så skapar de ett annat, säger Nompendulo Mgwali.

Därför handlar arbetet i Drakensberg även om att öka kunskaperna om farorna med gräsbränning och att ge utbildning i brandbekämpning.

– Förut hade boskapskötare ofta bara sina jackor att försöka släcka elden med, vilket även blev farligt för dem själva. Att de nu fått rätt utrustning och träning gör stor skillnad, säger Nompendulo Mgwali.

Utbildningen som ges handlar även om djurhälsa och samexistens mellan rovdjur och människa. Det händer att boskapsskötare lägger ut gift till rovdjur som tar lamm, med bieffekten att även asätande fåglar stryker med. Till exempel dog ett 40-tal av den utrotningshotade grå krontranan häromåret efter att ha druckit vatten som kontaminerats av gifter, berättar Nompendulo Mgwali.

– Den händelsen gjorde att en av fårbönderna efterlyste en utbildningsträff om samexistensen mellan vilda djur och människa, vilket vi ordnade. Den blev en ögonöppnare för många.

Det omfattande arbetet börjar redan ge resultat, det visar flera tecken på. Såsom att rödskimrande strån av Themeda triandra, eller “rooigras”, återigen vajar på markerna där Miseka Nonkevu vistas. En gräsart som höll på att försvinna kommer nu tillbaka.

– Den är viktig för vår kultur, så jag blev väldigt glad. Vi ser också andra växter och fåglar som börjar återvända. Det ger motivation att fortsätta arbetet, och bevara det fantastiska vi har även för kommande generationer, säger Miseka Nonkevu.