Läs debattartikeln i Altinget 2025-11-10 här.
Det är meningslöst att producera grönt stål och cement om ingen, eller alltför få, köper det. För att gröna produkter ska bli lönsamma måste produktionen skalas upp – och det förutsätter att någon är villig att betala lite mer för material med låga utsläpp.
Här kan staten och andra offentliga ägare spela en viktig roll.
Offentlig upphandling som drivkraft
Den offentliga sektorn bygger och underhåller enorma mängder infrastruktur – vägar, järnvägar, broar och så vidare. Dessa projekt använder stora mängder stål och cement. Om offentliga myndigheter kräver material med låg klimatpåverkan i sina upphandlingar kan de direkt bidra till att skapa en marknad för grönare industriproduktion.
Sverige har lagt fram en plan för att uppnå klimatneutralitet inom transportsektorn senast 2040. Sedan 2016 har Trafikverket infört allt strängare krav för att uppnå målet. Storskaliga projekt måste följa klimatbudgetar och utsläppsminskningsmål samt rapportera om koldioxidutsläpp från material. Efterlevnad uppmuntras genom bonusar och böter.
När regeringen nästa år fattar beslut om den nya nationella planen för transportinfrastruktur för perioden 2026–2037 måste dessa verktyg stärkas ytterligare.
Våra nordiska grannländer vidtar också viktiga åtgärder:
EU ställer redan klimatkrav på byggnader genom byggnadsdirektivet, men det finns inga motsvarande krav för infrastrukturprojekt
- Norge har beslutat att miljökrav ska utgöra minst 30 procent av bedömningen i offentlig upphandling från och med 2024, och den norska vägförvaltningen kommer att kräva utsläppsfria byggarbetsplatser efter 2027.
- Danmark håller på att inkludera klimatpåverkan från inbäddade utsläpp i sina socioekonomiska analyser av väg- och järnvägsprojekt.
- Finland har utvecklat en metod för att mäta projektens klimatpåverkan och en nationell databas över utsläpp inom byggsektorn.
- Island bedömer utsläppen i alla projektfaser och kommer att välja ut pilotprojekt för utsläppsfria byggarbetsplatser.
Tillsammans visar dessa exempel hur ägare av offentlig infrastruktur kan ta ledningen och använda sin köpkraft för att påskynda branschens omställning.
Norden är för litet på egen hand
Även om Norden har kommit långt är våra marknader begränsade. För att verkligen sänka kostnaden för grönt stål och cement behöver vi större volymer – och det får vi bara om EU också inför motsvarande krav.
EU spenderar enorma summor på vägar, järnvägar och annan infrastruktur. Bara en liten del av detta skulle kunna ha en stor inverkan på efterfrågan för material med lågt klimatavtryck. Byggsektorn i EU växer, särskilt transportinfrastrukturen, och denna tillväxt ger en unik möjlighet att koppla klimatmål till industriell utveckling.
Många tror att infrastruktur som byggs med grönare material blir för dyr. Men siffrorna visar något annat. En bro byggd med klimatneutralt stål och cement kan totalt kosta så lite som cirka 1 procent mer, medan utsläppen minskar med över 50 procent. Det är en investering som lönar sig.
Kostnaden för att inte agera är mycket högre. Extremväder och klimatförändringar orsakade skador i Europa förra året på över 40 miljarder euro. Att fortsätta med ”grå” stål och cement innebär att andra sektorer måste minska mer för att uppnå klimatmålen – och det har också ett pris.
EU måste lappa ett politiskt hål
EU ställer redan klimatkrav på byggnader genom byggnadsdirektivet, men det finns inga motsvarande krav för infrastrukturprojekt, trots att dessa står för betydande utsläpp. Detta är en tydlig brist i politiken.
Utan krav på grön upphandling riskerar vi att fortsätta spendera offentliga medel på koldioxidintensiva projekt – i stället för att främja den industri som vi i Europa kommer att behöva i framtiden.
Om offentliga infrastrukturägare använder sin köpkraft på ett klokt sätt kan de driva på industrins gröna omställning
De nordiska länderna bör därför verka för att EU inför strängare krav på grön offentlig upphandling. Detta kommer att bidra till lägre utsläpp, stabilare marknader för gröna produkter och en rättvis fördelning av kostnaderna mellan länderna.
Vi ser tre konkreta steg framåt:
- Gör miljöaspekter obligatoriska i upphandlingar: EU-reglerna tillåter redan att miljö- och social hänsyn tas i anbud (den så kallade MEAT-principen). Men i praktiken tilldelas fortfarande mer än hälften av alla kontrakt enbart på grundval av lägsta pris. Detta bör ändras. Miljöhänsyn måste vara ett krav, inte bara ett alternativ.
- Planera för miljöavgifter: Offentliga beställare bör räkna med eventuella merkostnader för gröna produkter från början. Om budgetarna i ett initialt skede tar hänsyn till användningen av material med låg klimatpåverkan blir övergången förutsägbar. Detta gör tillverkarna trygga med att investera och bidrar till lägre priser på lång sikt.
- Använd regler och medel för att stödja grön industri: EU förbereder för närvarande nya instrument, såsom lagen om industriell acceleration och den nya konkurrensfonden. Dessa måste användas aktivt för att främja produktionen av material med låg klimatpåverkan och vara nära kopplade till reglerna för offentlig upphandling, som också ses över i närtid.
EU måste följa efter
De nordiska länderna har visat att det är möjligt att kombinera industripolitik och klimatpolitik. Vi har tekniken, viljan och erfarenheten. Nu gäller det att gå vidare och se till att EU följer efter.
Om offentliga infrastrukturägare använder sin köpkraft på ett klokt sätt kan de driva på industrins gröna omställning och se till att de investeringar som redan gjorts faktiskt ger resultat.
Detta är en konkret och effektiv väg mot lägre utsläpp – och en boost för den gröna industrin i Europa.
Dan Koivulaakso
avdelningschef, Nordiska ministerrådets sekretariat
Søren Have
ansvarig för mobilitet och infrastruktur, CONCITO
Clara Axblad
ansvarig för Norden, Bellona Europa
Martin Sveinssønn Melvær
teamledare, Bellona Oslo
Elin Larsson
chef näringsliv och finans, Världsnaturfonden WWF
Marjaana Seppinen
specialist, Just Shift
Jeppe Guldbæk Hannibal
rådgivare, Rådet för grön omställning.
