Fåglar i Sverige

Det finns sammanlagt nästan 11 000 fågelarter beskrivna i världen. Av dessa häckar ca 245 årligen i Sverige. De flesta fågelarter som häckar i Sverige flyttar under vinterhalvåret till varmare trakter. De viktigaste övervintringsområdena är Afrika söder om ekvatorn och delar av Västeuropa. Men fåglar flyttar även inom landet som till exempel fjällvråk och varfågel.

En av de faktorer som kan begränsa en fågelart är tillgången på biotoper och föda i häckningsområdet eller övervintringsområdet. Det är uppenbart att många påverkas av förhållandena utanför Sverige. De snabba förändringar som nu sker i exempelvis tropiska och subtropiska områden medför att svenska fåglar som övervintrar där kan minska i antal oberoende av vad som händer i deras svenska häckningsområden. Fåglarnas flyttmönster påverkas också av de allt vanligare milda vintrarna. Fler arter stannar nämligen i Sverige om de fortfarande kan hitta mat. Det dyker även upp nya arter för Sverige, enligt Svensk Fågeltaxering.

Under 1800-talet minskade många fågelarter framför allt till följd av jakt. I medelhavstrakterna och andra områden längs flyttvägarna är detta fortfarande en realitet.

Rödlistade fåglar

De hotade arterna har indelats i olika kategorier med hänsyn till graden av hot. Den första kategorin, akut hotade, upptar arter som löper extremt hög risk att försvinna inom en nära framtid. Den andra kategorin, starkt hotad, tar upp arter som bedöms löpa mycket hög risk att dö ut i vilt tillstånd. Till den tredje kategorin, sårbar, räknas arter som löper risk att dö ut i det vilda. Den fjärde kategorin, nära hotad, omfattar arter som inte uppfyller kriterierna för de tre ovanstående kategorierna men är nära att hamna i någon av kategorierna akut hotad, starkt hotad eller sårbar.

Antalet hotade fågelarter har ökat från 38 arter år 2010 till 115 arter 2025 enligt Artdatabankens Rödlista. Särskilt oroande är utvecklingen för flera ugglearter. Fjälluggla och tornuggla räknas nu som nationellt utdöda i Sverige, och även pärluggla, hökuggla och hornuggla visar tydliga minskningar. Slagugglan går däremot mot strömmen och försvinner från rödlistan. Även havsörnen lämnar rödlistan efter ett framgångsrikt bevarandearbete under många år.

Liksom många andra djurarter har varje fågelart en egen ekologisk nisch, det vill säga en unik uppsättning anpassningar till den begränsade miljö de lever i — till växtligheten, födan och konkurrenterna. De flesta fågelarter är inte fullt så specialiserade att de tvingas förlita sig på bara en växt- eller djurart för sin överlevnad, men åtskilliga arter kräver speciella förhållanden för att överleva. Detta gör dem känsliga för påverkan.

Vattenkrävande fåglar

Många fågelarter återfinns t ex bara i närheten av vattendrag. De har behov av riklig vegetation i vattenbrynet för att få skyddade bo- och viloplatser, och de måste ha god tillgång till smådjur och födoväxter i vattnet.

Sådana vatten blir allt ovanligare. De mindre vattendragens slingor rätas ut, vattenbrynen rensas och träd i närheten fälls. Vattnet som rinner i den så konstruerade kanalen kan innehålla pesticider, oljeprodukter, industriavfall och syntetiska tvättmedel. Dessutom har de större vattendragen i landet byggts ut.

Försvinnandet av våtmarkerna är ett annat problem. De senaste 150 åren har förvandlingen av det svenska landskapet varit snabbare än någonsin. Från 1800 till 1920 fyrdubblades åkerarealen i Sverige. I jakten på ny åkerareal gav utdikning av våtmarker de bördigaste åkrarna. Kärr och grunda vattenytor med låg vegetation har försvunnit eller försämrats genom utdikningarna. Även övergödning av våtmarker är ett stort problem för många fågelarter. En naturvårdsseger under de senaste 30-40 åren är att flera klassiska fågelområden återskapats . WWF stöd och BirdLifes lokala ideella krafter har varit mycket viktiga i arbetet för att få tillbaka fågelsjöar. Stöd från staten för återskapande och underhåll av våtmarker spelar en avgörande roll.

Gammal lövskog minskar

Ofantliga områden på norra halvklotet var en gång täckta av löv- och barrskogar, med en rik och varierande flora. I dessa urskogar fanns gamla träd som ruttnade inifrån, men fortfarande med grön krona. För en hackspett är ett sådant träd värdefullt, med ett mjukt och lätthackat virke för bohål och ett rikt förråd av skalbaggslarver och andra insekter under barken samt grenar i döda granar.

I tusentals år har människan exploaterat de en gång ändlösa skogarna. I Centraleuropa finns bara blygsamma rester kvar. Med eldens, sågens och yxans hjälp har det mesta förvandlats till jordbruksmark och tätorter.

I södra Sverige är lövurskogen på väg att helt försvinna. Genom skogsbete, svedjebruk och träkolning glesades skogarna i södra och mellersta Sverige ut under 1700- och 1800-talen. Bok, ek och flera andra lövträd reducerades starkt. Fåglar som är beroende av grova lövträd och av insekterna i död lövved hade en mycket större utbredning under 1890-talet än nu.

Mellanspetten var ännu i mitten av 1800-talet vida spridd i sydöstra Sverige. 1982 försvann den från sitt sista tillhåll i Östergötland. Den tragiska utvecklingen för mellanspetten beror på att arealen hagmark med grova lövträd minskat. Den vitryggiga hackspettens utbredningsområde har också minskat kraftigt de senaste hundra åren. Den hör nu till de akut hotade fågelarterna och är beroende av bevarandeinsatser för att överleva. Projekt för att rädda arten pågår och utsättning av fåglar har under det senaste året givit några få ljusglimtar.

Gifthotade rovfåglar

En av de mest dramatiska förändringarna i svenskt fågelliv under efterkrigstiden är pilgrimsfalkens minskning från flera hundra par till bara några få. Kring sekelskiftet fanns mer än tusen par. Orsaken till nedgången är framför allt höga halter av DDT som leder till äggskalsförtunning så att äggen inte håller för den ruvande fågelkroppen. Förföljelse från boplundrare och jakt i övervintringsområdena har också bidragit till pilgrimsfalkens nedgång. Nu finns, tack vare minskade gifthalter i falkens bytesdjur och ett mångårigt räddningsarbete, hela 200 häckande par i Sverige.

Fåglar vid kust och sjö

Fiskätande fåglar finns främst i större, örika sjöar, men dessa sjöar är samtidigt attraktiva för människors friluftsliv. Fåglarna kan då skrämmas iväg från sina bon. Fiskgjusen har minskat kraftigt i Europa till följd av vårt ökande friluftsliv, men även på grund av försurning och miljögifter. Stammen i Sverige klarar sig bra, med vissa undantag, och ca 7000 par finns i Sverige.

Storlommen är särskilt känslig för störningar. Den ruvar sina ägg i vattenbrynet och lämnar boet när t ex en båt närmar sig, ofta redan på flera hundra meters håll. Äggen kan då kylas ned eller boplundrande djur kan förstöra häckningarna. Åtskilliga större sjöar i Sverige är reglerade. När vattennivån ändras händer det att storlommens och andra fåglars bon i strandkanten dränks.

Utsläpp av olja drabbar varje år ett stort antal havs- och kustlevande fågelarter. Varje gång en supertanker går på grund är hundratusentals fåglar dödsdömda. Minst lika stor skada orsakas av de fartyg som rengör sina tankar till havs. Till följd av upprepade oljekatastrofer har framför allt alfågeln drabbats av kännbara populationsminskningar. Oljeskadade fåglar har liten chans att överleva. Deras fjädrar förlorar sin vattenavstötande förmåga och isoleringseffekt, med påföljd att fåglarna drunknar eller fryser ihjäl. Särskilt utsatta är fåglar som dyker för att finna sin föda, t ex alfåglar och grisslor.