Grönfläckig skönhet spelar igen

TEXT: JONATAN MARTINSSON FOTO: ANDRÉ DE LOISTED (där ej annat anges)

Det är en klar men kylig kväll i början av maj. I Malmös norra hamn har solen just försvunnit på andra sidan sundet. Blåa lyftkranar och högar av metallskrot tornar upp sig några hundra meter bort, och runt omkring reser sig stora betongbyggnader. Vi befinner oss mitt i ett industriområde, men detta är också det starkaste fästet i Sverige för den hotade grönfläckiga paddan.

— Vi räknar med att det finns mellan 800 och 900 fullvuxna paddor i den här populationen, säger Mats Wirén, ekolog Malmö stad, som följt de grönfläckiga paddorna här på nära håll i mer än tio års tid.

Plötsligt hörs ett drillande läte från andra sidan dammen. För ett otränat öra är det inte helt lätt att skilja lätet från en vadarfågels rop, men Mats Wirén behöver ingen betänketid. Den högfrekventa drillen är spellätet från kvällens första grönfläckiga padda som ger sig till känna.

Den grönfläckiga paddan har minskat stadigt i Sverige under hela 1900-talet. Historiskt har arten haft ett betydligt större utbredningsområde i Sverige än den har idag. I början av 2000-talet ansågs den vara det mest hotade groddjuret i Sverige och mellan 2004 och 2008 gick det bara att säkerställa reproduktion på sex lokaler i hela landet. Att de minskat så kraftigt har flera orsaker.

— Mycket handlar om utdikning och grundvattensänkning, att lekvatten helt enkelt har försvunnit. Sedan är det också igenväxning av områden som inte längre betas. Miljögifter och konkurrens från vanlig padda har sannolikt också påverkat, säger Mats Wiren.

För att vända trenden har det pågått ett intensivt arbete de senaste trettio åren, ett arbete som WWF under lång tid har stöttat. På flera platser har den grönfläckiga paddans livsmiljöer återskapats eller förbättrats. Det handlar om allt från att hålla kustnära marker öppna genom röjning och bete, till att säkerställa att paddorna har övervintringsplatser i närheten av sina lekvatten – som inte får torka ut. Parallellt med arbetet i fält har paddor fötts upp i fångenskap och placerats ut på lämpliga ställen.

Men trots alla ansträngningar uteblev framgångarna under de första åren.

— Många av de utsättningar som gjordes i början misslyckades. Det var svårt att få paddorna att överleva, berättar Mats Wiren, som inledde sitt arbete med den grönfläckiga paddan på en annan plats i Malmö, märkt av mänsklig aktivitet. Limhamns kalkbrott, som lades ner på 1990-talet, hade blivit en plats med rik biologisk mångfald. Där fanns grönfläckig padda och Mats satte igång med arbetet att försöka få dem att bli fler. Predatorer som ål och ätlig groda flyttades från dammarna där de grönfläckiga paddorna höll till. Dammarna röjdes också på vass och annan växtlighet för att undvika att de växte igen. Idag finns en av landets mest talrika förekomster av grönfläckig padda i kalkbrottet.

Den allra största populationen har vi dock just i norra hamnen i Malmö, vilket för ett drygt decennium sedan tedde sig otroligt. Då anade ingen att de grönfläckiga ens var där.

— Det var i november 2013 som jag fick ett samtal från en person som hade jobbat i Limhamns kalkbrott och kände igen paddan. Han sa att sådana finns ute i norra hamnen också.

En varm kväll i början av maj åkte Mats ut tillsammans med en kollega för att göra en första inventering.

— När vi öppnade bildörren hörde vi hur många spelande hanar som helst, jag kommer aldrig att glömma det. Sedan gick vi runt i området och det var helt magiskt.

Efter flera nattliga besök kom de fram till att det fanns mellan 700 och 800 grönfläckiga paddor här. Problemet var att stora förändringar var planerade i det gamla hamnområdet. Dammarna skulle fyllas igen för att skapa industrimark. Efter många om och men togs beslutet att skydda platsen.

— Det här är ett fantastiskt naturområde. Helt människoskapat men en unik plats ändå. Och den är perfekt för paddorna. Här har de bra lekvatten, grunda och varma. Det finns gott om håligheter i de utlagda rivningsmassorna där de kan söka skydd på dagen och övervintra. Och sen är det en fin, låg ängsflora där de kan jaga insekter, säger Mats och ser sig omkring i dunklet.

Nu har mörkret sänkt sig tillräckligt för att han ska kunna tända pannlampan och börja röra sig utmed strandkanten. Runt omkring oss ljuder nu spel från flera olika hanar. Efter några försök med håven plockar han upp en grönfläckig padda i handen.

— Det här är en ganska gammal hane, säger Mats med ett varsamt grepp om paddan. Till en början håller den sig ganska lugn i hans hand men snart börjar den sprattla och pipa.

— Nu vill den tillbaka, säger Mats innan han låter paddan glida ner i vattnet igen.

I pannlampans sken kan vi nu se flera individer som spelar eller rör sig i vattnet och på stranden. Några paddor ligger helt stilla en halvmeter ut från stranden. Där flyter de så att bara huvudet sticker upp.

— Jag brukar få associationer till krokodiler när de ligger så där, säger Mats.

Det är hanarna som spelar för att locka till sig honor. Ofta blir det en huggsexa om honorna. Rommen läggs i strängar i grunt vatten. En hona lägger runt 10 000 ägg varje år men det är bara en bråkdel som klarar sig.

— Det är väldigt liten överlevnad. Äggen kan mögla eller ätas upp av iglar. Och när de kläcks blir många yngel mat år rovinsekter, fiskar, kräftor, salamandrar och små snokar. Ibland torkar lekvattnen ut eller blir för salta, då dör både ägg och yngel. Sen när de blir paddor kan de bli uppätna av fåglar, grävling, mink eller snok. Största dödligheten hos utvecklade paddor är på vintern, det är många som fryser ihjäl då, säger Mats.

Den höga dödligheten är ett av problemen i arbetet med att sätta ut yngel och paddor men genom erfarenheter som gjorts har metoderna blivit bättre.

— Vi vet att det är väldigt få som överlever, därför måste man sätta ut stora mängder. Vi har också testat att sätta ut paddorna vid övervintringsplatser istället för att sätta ut dem vid vatten och det har fungerat på flera platser, säger Mats.

Trots det tuffa läget som varit och fortfarande är för den grönfläckiga paddan är Mats Wirén hoppfull inför framtiden.

— Jag tycker att det har ljusnat lite, inte minst på Öland där man arbetat mycket med arten. I Skåne arbetas det vidare med olika åtgärder och uppföljningar och för Blekinge hoppas jag att det snart blir utsättningar på någon ny lokal.

När vi lämnar dammarna vid norra hamnen sjunger luften av drillande paddor. Vinden har mojnat och den fuktiga luften bär ljuden väl. Ända bort till platsen där vi parkerade hörs paddornas spel. En nattlig paddkör som visar att de grönfläckiga har en framtid i vårt land.