Senaste magasinet
Nr 2 2026
TEXT: CHARLOTTE PERMELL
Igelkottar är kära gäster i trädgården – men alltmer sällsynta. I nya rödlistan har igelkottens hotkategori skärpts från ”nära hotad” till ”sårbar” och vi är många som inte sett igelkott på åtskilliga år.
Forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet försöker förstå varför våra svenska igelkottar har så stora svårigheter. För att bidra startade startade WWF och Nordens ark Igelkottveckan 2024, där allmänheten uppmanades att ge sig ut och leta igelkottar under andra veckan i augusti. Gensvaret blev massivt; 2024 kom hela 50 000 rapporteringar, 2025 över 55 000!
– Det finns ytterst lite data om igelkottar i Sverige, ingenting om hur populationerna fluktuerar. Därför är Igelkottsveckans rapportering ett stort framsteg, säger Petter Sjöström, masterstudent i biologi vid Karlstad universitet, som analyserar de många observationer som kommit in från svenska folket.
Utifrån inflödet från 2024 och 2025 kan vi utläsa en rad intressanta mönster, som samtidigt öppnar för fler frågor. Igelkottar är vanligast på Gotland. En förklaring kan vara att Gotland saknar grävlingar, som ofta dödar igelkottar. Å andra sidan har det också kommit många igelkottrapporter från Skåne – men där finns det gott om grävlingar. Samtidigt visar rapporteringen att vissa områden i Sverige där igelkottar borde finnas knappt verkar ha några igelkottar alls.
– Norr om Göteborg, i Bohuslän och Dalsland, liksom norr om Värmdö utanför Stockholm upp mot Uppsala. Där har vi områden där igelkottarna borde vara fler, men där det knappt är några träffar överhuvudtaget, säger Petter Sjöström.
Förhoppningsvis kan Igelkottsveckans medborgarforskning bidra till att förklara detta så småningom. Med hjälp av rapporterna hoppas Petter Sjöström kunna bygga habitatmodeller, som visar hur det ser ut där igelkottar observerats. Det skulle kunna ge ledtrådar till vad som krävs för att igelkottar ska trivas och må bra. Men mer data behövs, därför är det viktigt att vi fortsätter rapportera under Igelkottsveckan.
– Det är när vi får långa mätserier som vi kan se trender över tid, se om igelkottarna minskar och isåfall hur snabbt. Sådana data är ovärderliga, säger Petter Sjöström.
Inte bara levande, utan också döda igelkottar ger ledtrådar till varför arten minskar. Förra året uppmanades alla igelkottspanare att rapportera om de såg en död individ. Vilket tydliggjorde trafikens förödande inverkan – över åttio procent av de döda igelkottar som observerades hittades längs bilvägar.
WWF bad också alla som deltog i igelkottsveckan att om möjligt skicka in döda igelkottar till Statens veterinärmedicinska anstalt. Genom att analysera döda igelkottar kan vi lära mer om hur de drabbas av sjukdomar och miljögifter.
– Den vanligaste dödsorsaken bland de igelkottar vi fick in var olika typer av infektioner i lungor och tarmar. Salmonella var utbrett, särskilt i Skåne och på Gotland, berättar Erik Ågren, viltpatolog, SVA, och fortsätter:
– Vi såg också många igelkottar med skador, där vi gissar att de blivit påkörda av cykel eller moped, kanske attackerats av grävling.
Cirka en tredjedel av de inskickade igelkottarna hade dukat under av utmärgling. Ofta ungar, sannolikt för att mamman blivit överkörd eller dött på annat sätt.
SVA satsar i år extra resurser på att förstå mer om igelkottarnas hälsa och välkomnar därför hjälp från allmänheten.
– Vi är förvånade över att så många av de igelkottar vi fått in har lungmask. Vi vill gärna undersöka hur stor påverkan det och andra parasiter och virus har, säger Gete Hestrik, veterinär och forskare vid SVA.
Den som hittar en död igelkott kan alltså göra en värdefull insats genom att skicka in kroppen till SVA. Gå in på rapporteravilt.sva.se, och vänta på instruktioner.
– SVA skickar förpackning och betalar portot, och alla får svar när vi är klara med vår undersökning, lovar Gete Hestrik.
