Naturens främsta arkitekter

TEXT: ROLAND JOHANSSON

Natten var mörk. Vi paddlade i älvens mittfåra när plötsligt ett väldigt plask bröt tystnaden. Efter någon minut hördes ett nytt plask. Var det någon som stod och kastade sten på oss från stranden? Oron växte innan jag begrep vad det var som pågick. Bävrar!

De slog mot vattenytan med sina kraftiga svansar när de såg vår kanot, som en varningssignal till andra bävrar.

Så småningom kunde vi se ett par av djuren när de simmade framför oss. Det var mitt första möte med bävrar, en märklig och oväntad upplevelse.

Numera är bävern en ganska vanlig art i landet – senaste beräkningen antyder att den svenska stammen idag omfattar över 130 000 djur – men vårt möte med dem ägde rum på 1970-talet då det bara fanns högst 10 000 bävrar i landet. Vi kände oss priviligierade.

Det var på Svartälven på gränsen mellan Västmanland och Värmland vi färdades. Området har haft bäver under lång tid, vilket märktes när vi paddlade vidare. Vi såg många karaktäristiska tecken – dammar, hyddor och fällda träd – bevis för bäverns byggnadskonst och arkitektoniska förmåga.

Bävrar påverkar miljön omkring sig på ett extremt sätt. Bortsett från oss själva är det få andra djur som har lika stor påverkan på sin omgivning. De skapar våtmarker som gynnar vattensorkar, uttrar, änder och vissa fiskar. De öppnar upp skogarna och sprider buskvegetation som många småfåglar behöver. Deras dammbyggen fångar upp sediment, och förbättrar vattenkvaliteten. Antalet fladdermöss ökar också, sannolikt som en effekt av att bävrarna skapar fler gläntor i skogen. Det sistnämnda märkte vi under vår kanotfärd – jag har sällan sett så många vattenfladdermöss som den gången.

Bävrarna skapar och upprätthåller med andra ord hela lokala ekosystem. De fäller stora träd som bildar basen för deras dammar. De bygger på med mindre träd och lera vilket ger dammen stadga och gör att vattennivån kan kontrolleras. På så vis skapas större ytor av stillastående, djupare vatten där de kan bygga sina typiska hyddor med ingång under vattnet.

Inne i hyddorna tillbringar sedan bävrarna en stor del av sin tid, när de inte är ute och provianterar eller kontrollerar dammarna. De lever i familjegrupper med ett monogamt par – ovanligt för gnagare – och deras avkomma. Ungarna, oftast två till fyra  till antalet, växer mycket långsamt jämfört med andra gnagare, och lämnar föräldrarna först när de är två år gamla. När de har hittat en partner skaffar de sig ett eget territorium och börjar genast bygga dammar och en hydda. Territoriet, som sträcker sig längs ett eller flera vattendrag, är mellan en halv och en och en halv kilometer långt och nästan all aktivitet äger rum inom trettio meter från stranden.

Frågan är varför de gör sig allt detta besvär. Svaret är enkelt: dammen och hyddorna ger skydd mot rovdjur, i första hand vargar. Utan skyddet skulle de sannolikt inte kunna överleva. Bävrar är mycket stora djur (inom ordningen gnagare är bara de sydamerikanska kapybarorna större) och liksom andra stora gnagare är de eftertraktade byten – som i princip är försvarslösa mot rovdjur. Det krävs specialanpassningar för att inte bli rovdjursmat, i bävrarnas fall en förmåga att skapa skyddande vattenmiljöer. En beräkning visar att den genomsnittliga bävern på ett år fäller cirka 215 träd med en sammanlagd vikt på ett ton.

Trots skyddet faller ändå många bävrar offer för rovdjur. Det finns två arter inom bäverfamiljen, dels vår egen, den europeiska  bävern, Castor fiber, dels den nordamerikanska bävern, Castor canadensis, och båda två är favoritföda för vargar. I Nordamerika utgör bävrarna normalt 10 till 25 procent av vargarnas diet, ibland så mycket som 60 procent, medan motsvarande siffra i Sverige är  5 till 15 procent.

I nationalparken Isle Royale i Michigan, USA, och provinsparken Algonquin i Ontario i Kanada dödas årligen runt 15 procent av bäverpopulationen av vargar. I gränsområdet mellan Polen och Litauen utgjorde bävrar hela 45 procent av vargarnas diet i en studie. Ändå verkar inte det hårda trycket från rovdjur minska antalet bävrar påtagligt.

Bävrarna är sårbara framför allt när de ger sig ut på lite längre utflykter från sina dammar. Det sker huvudsakligen under sommarhalvåret när de letar mat.  Bävrarnas huvudföda är tillväxtskiktet mellan veden och den yttre barken, främst hos lövträd som asp, poppel och sälg inom familjen videväxter. De äter också löv och vattenväxter.

På hösten, inför vintern, lägger de upp förråd av mat – kvistar och grenar från lövträd som sticks ner i vattnet i dammen, oftast framför hyddan.

Fördämningarna kräver mycket underhåll. Den största damm som någonsin noterats upptäcktes 2007 med hjälp av satellit i nationalparken Wood Buffalo i Alberta i Kanada. Dess längd: 850 meter!

Allt detta gnagande ställer stora krav på tänderna. För att klara påfrestningarna och slitaget har en del av framtändernas kalcium ersatts av järn (!) vilket gör emaljen mycket stark. På grund av järnet är framtänderna roströda.

Andra anpassningar, som hänger samman med vattenlivet, är simhud på bakfötterna och ett speciellt membran som täcker ögonen och gör det möjligt att hålla dem öppna under vattnet. De kan också försluta munnen bakom framtänderna, vilket tillåter dem att gnaga och transportera grenar och kvistar utan att få kallsupar.

Svansen, som är bävrarnas mest framträdande kroppsdel, är platt, hårlös och fjällig, och uppenbarligen utvecklad just för att slå mot vattenytan. Den används också som roder i vattnet, medan bakfötterna driver kroppen framåt.

De två arterna bäver är mycket lika varandra till utseendet. De är lika stora, båda har brun päls och beter sig på samma sätt. De betraktades också under lång tid som en och samma art. Men skenet bedrog – på 1970-talet avslöjade molekylära  studier att de är mycket olika varandra. De nordamerikanska bävrarna har 40 kromosomer, de europeiska  48. Det framkom också att de två separerade redan för åtta miljoner år sedan. Det rör sig med andra ord om två distinkta arter, vilket också blev tydligt när det gjordes försök att korsa dem i ett experiment i Ryssland. Upprepade försök med flera djur resulterade endast i en dödfödd unge.

Olyckligtvis hann man i flera länder i Europa introducera nordamerikanska bävrar innan detta blev allmänt känt. Man tyckte inte det spelade någon roll varifrån man tog djuren när det ändå rörde sig om samma art – men så var alltså inte fallet och när misstaget upptäcktes fanns nordamerikanerna i ett tiotal länder.

På de flesta platser finns de inte längre kvar, men i Finland (där arten infördes redan 1937) och angränsande delar av Ryssland lever en stor stam av Castor canadensis, som man inte riktigt vet hur man ska hantera. Den finska stammen omfattar cirka 15 000 djur, tre gånger så många som antalet inhemska, europeiska bävrar.

Orsaken till att man använde sig av nordamerikanska bävrar i Finland och andra länder var att den europeiska  arten var mycket fåtaligare. Båda arterna exploaterades med extrem hänsynslöshet och sköts och fångades i enorma mängder från 1600-talet till 1800-talet. Pälsen, som är mycket tät och varm, betingade höga priser i Europa – bäverhattar var högsta mode – och även bävergällen, som produceras av djurens doftkörtlar för  revirmarkering, var eftertraktad. Sannolikt dödades 40–60 miljoner bävrar under den här tiden, kanske ännu fler.

Resultatet av massakrerna blev att den europeiska  arten var mycket nära total utrotning. I början av 1900-talet fanns bara 1 200 individer kvar; 30 i Rhone i Frankrike, 200 i Elbe i Tyskland, 100 i sydvästra Norge, drygt 700 i Ryssland, och 150 i Mongoliet. I Nordamerika återstod betydligt fler, cirka 100 000, men i jämförelse med den ursprungliga stammen var detta förstås bara en bråkdel. I vårt eget land försvann de sista bävrarna runt 1870.

Till slut insåg de flesta att något måste göras. På 1920-talet började man återintroducera båda arterna över hela deras ursprungliga hemområde, vilket snabbt gav resultat. Processen har fortsatt ända in i vår tid och idag finns runt 1,5 miljoner europeiska  bävrar, varav merparten i Europa. I Sverige sattes de första djuren ut 1922 – de hämtades från Norge – och den svenska stammen med sina 130 000 djur är idag den nästa största i Europa, efter den ryska. Bävrar kan numera till och med ses inne i Stockholm.

Den nordamerikanska arten har gått samma väg och stammen omfattar nu 10–15 miljoner djur. Faktum är att bävrarnas återkomst måste räknas som en av de största framgångarna i naturskyddets historia. Naturens skickligaste ingenjörer har återtagit sin framträdande plats i de nordliga vattendragen och skogarna.