I gränslandet för överlevnad – hopp för tigern i Myanmars skogar
I Naga Northern Forest Landscape, på gränsen mellan Indien och Myanmar, lever fortfarande tigrar – men i mycket små och sårbara populationer. Starka lokalsamhällen med egen förvaltning av skogen spelar en avgörande roll för att skydda både tigrar och deras habitat.
Området är inte ett starkt kärnområde för tigern, utan snarare ett viktigt gränsland där arten kämpar för sin överlevnad, pressad av jakt på bytesdjur och förlust av livsmiljöer. Samtidigt rymmer landskapet stora, relativt intakta skogar och fungerar som en viktig länk mellan större tigerpopulationer i regionen. Här ligger också ett hopp: starka lokalsamhällen med egen förvaltning av skogen spelar en avgörande roll för att skydda både tigrar och deras habitat – och framtiden för arten i området avgörs i hög grad av om dessa insatser kan stärkas och skalas upp.
Stöd till civilsamhällesorganisationer har varit avgörande för att etablera två så kallade Community Conserved Areas (CCA) i Tangshang Naga-området, som tillsammans skyddar 3 460 hektar intakt skog i Naga Northern Forest Landscape – ett viktigt habitat för tigerbevarande. Omkring 1 000 personer från lokalsamhällena har mobiliserats för att leda patrullering och övervakning, vilket har lett till minskad illegal avverkning, jakt och intrång i skogen.
De skyddade områdena utvärderas nu för att kunna registreras som så kallade Other Effective Area-Based Conservation Measures (OECM), och det finns ett starkt lokalt engagemang för att formalisera skyddet. Om de godkänns kommer de att bidra till nationell och global rapportering inom ramen för Kunming–Montreal Global Biodiversity Framework, inklusive det så kallade 30×30-målet om att skydda 30 procent av världens land- och havsområden till år 2030.
Projektet har också stärkt kartläggningen av traditionell markanvändning, dokumentationen av biologisk mångfald samt lokala förvaltningsstrukturer, bland annat genom att etablera kvinnokommittéer som deltar i beslut om naturvård. Erkännande från lokala myndigheter har ökat legitimiteten för de skyddade områdena, och intresse från närliggande byar visar på goda möjligheter att sprida arbetssättet. Sammantaget illustrerar resultaten en skalbar modell för naturvård ledd av urfolk och lokalsamhällen, med grund i inkluderande styrning och traditionell förvaltning av naturresurser.
