Fiskekvoter

Fiskekvoter är ett centralt och avgörande verktyg för att säkerställa att våra hav kan fortsätta leverera livskraftiga fiskbestånd, fungerande ekosystem och hållbara fiskemöjligheter. Genom att begränsa hur mycket fisk som får fångas under ett år kan man undvika överfiske och ge bestånden möjlighet att återhämta sig. När kvoter sätts på rätt nivå, och följs, kan fiskbestånd växa sig starkare. Detta gynnar både naturen och de samhällen som är beroende av fiske. Men om kvoterna sätts för högt, eller om reglerna inte efterlevs, riskerar bestånden att minska och ekosystem att rubbas.

TAC (Total Allowable Catch) är den totala mängd fisk som får fångas från ett bestånd under ett år. TAC är alltså det övergripande beslutet om hur mycket som kan tas ut utan att äventyra beståndets långsiktiga överlevnad.

Fiskekvoter är den fördelning av TAC som görs mellan länder eller fisken. Kvoterna är det praktiska verktyget som styr hur mycket fisk varje land eller fiske får ta upp, men de bygger alltid på den totala mängd som fastställts genom TAC.

Beslut om TACs (fångstkvoter) bygger på vetenskapliga råd från oberoende forskningsorganisationer. I Europa är ICES (Internationella havsforskningsrådet) den centrala rådgivaren. ICES analyserar beståndens storlek och utveckling, rekrytering av nya årsklasser, fiskedödlighet samt miljöförändringar och ekosystempåverkan. Utifrån dessa data ger ICES rekommendationer om hur mycket som kan fiskas utan att riskera beståndens långsiktiga överlevnad. Dessa råd utgör det centrala underlaget för beslut om TACs/kvoter.

Alla arter omfattas inte av TACs/kvoter (fångstkvoter). Därför skiljer man mellan kvoterade och icke kvoterade arter i fiskeriförvaltningen.

Kvoterade arter

Kvoterade arter är ofta ekonomiskt viktiga och delas mellan flera länder. Dessa arter är även känsliga för överfiske och hör till de bestånd som är mest välstuderade. I svenska vatten gäller detta bland annat torsk, sill/strömming, skarpsill, rödspätta och lax. För dessa arter sätts TACs/kvoter som begränsar hur mycket som får fiskas totalt under ett år.

Icke-kvoterade arter

Arter som saknar TACs/kvoter regleras istället genom andra typer av bestämmelser såsom minimimått, fredningsområden, redskapsbegränsningar och fångstbegränsningar inom fritidsfisket. I vissa fall införs även totalförbud, som för ål. Icke-kvoterade arter kan vara lokala eller kustnära, eller sakna tillräckligt vetenskapligt underlag för att motivera en TAC/kvot. Trots det är de ofta strikt reglerade för att skydda känsliga bestånd och säkerställa ett hållbart fiske.

När arter saknar TACs/kvoter finns ingen övre gräns för hur mycket som får fångas. Det kan leda till ökat fisketryck om efterfrågan stiger, och det blir svårare att upptäcka beståndsminskningar i tid. Förvaltningen blir också mindre samordnad mellan länder. Därför är andra regler särskilt viktiga i kustnära fisken där många icke kvoterade arter förekommer och där lokala bestånd kan vara extra sårbara.

TACs/kvoter beslutas på flera nivåer — nationellt, regionalt, inom EU och globalt. Varje nivå har sin roll i att säkerställa hållbart fiske.

Sverige – nationell nivå

Sverige sätter inte egna TACs/kvoter för havsfiske, eftersom dessa beslutas på EU-nivå. Däremot får Sverige en nationell kvotandel av EU:s totala fångstmängder. Havs- och vattenmyndigheten (HaV) ansvarar för att fördela dessa kvoter vidare till svenska fiskare. Sverige deltar också aktivt i ICES vetenskapliga arbete och i EU:s förhandlingar om fiskekvoter. För inlandsfiske och vissa kustnära arter kan Sverige införa egna regler, men dessa omfattas inte av TAC-systemet.

Östersjön – regional nivå

Östersjön förvaltas inom EU:s gemensamma fiskeripolitik men med särskilda regionala processer. ICES tar fram specifika vetenskapliga råd för varje Östersjöbestånd som till exempel torsk, sill/strömming och skarpsill. Utifrån dessa råd beslutar EU:s ministerråd årligen om TACs/kvoter för området. I processen deltar även Baltic Sea Advisory Council (BSAC), där fiskerinäringen, miljöorganisationer och andra aktörer ger inspel. Detta samspel mellan vetenskap, politik och regionala intressenter formar förvaltningen av fisket i Östersjön.

EU – den gemensamma fiskeripolitiken (GFP)

På EU-nivå beslutar EU:s jordbruks- och fiskeråd om TACs/kvoter. Kvoterna fördelas mellan medlemsländerna enligt principen om relativ stabilitet, vilket innebär att varje land får en andel baserad på historiska fångster. Vetenskapliga råd från ICES ligger till grund för besluten, men politiska kompromisser påverkar ofta resultatet. EU:s mål är att fisket ska bedrivas på nivåer som motsvarar MSY – Maximum Sustainable Yield, vilket innebär att bestånden ska kunna producera en långsiktigt hållbar avkastning.

Global nivå – RFMOs

Utanför EU:s vatten och i internationella havsområden sätts TACs/kvoter av Regional Fisheries Management Organisations (RFMOs). Dessa organisationer förvaltar fiskbestånd som delas mellan många länder, exempelvis ICCAT för tonfisk i Atlanten, NEAFC i nordöstra Atlanten, IOTC i Indiska oceanen och CCAMLR som förvaltar fisket i Antarktis. RFMOs beslutar gemensamt om TACs/kvoter, kvotfördelning, tekniska regler och kontroll. Dessa beslut baseras på vetenskapliga råd, men politiska och ekonomiska intressen kan leda till att TACs/kvoter sätts högre än rekommenderat.

Vår planet behöver dig

Tillsammans är vi världens chans!