Lockar med läcker inredning

Text: ROLAND JOHANSSON

Salar och korridorer av kvistar som dekoreras med benbitar, snäckor, löv, fjädrar, blommor och bär, gärna också människotillverkade föremål som kapsyler, patronhylsor och plastleksaker – lövsalfåglar är naturens mästare på att bygga och inreda.

Några experter har gått så långt att de anser att världens fåglar kan delas in i två grupper, lövsalsfåglarna och resten. Så unika anser man att de förstnämnda är.

När europeiska naturforskare i början av 1800-talet för första gången såg lövsalar ute i bushen i Australien trodde de att dessa måste ha byggts av människor. Det föreföll otroligt att de skulle ha byggts av fåglar.

Idag vet vi att inga andra fåglar gör något liknande. Det finns visserligen arter bland exempelvis vävarfåglarna som konstruerar extremt sinnrika bon, men dessa är till för ägg och ungar. Bara lövsalsfåglarna bygger komplicerade strukturer enbart för uppvaktning och parning, eller kärlek om man så vill.

När jag senast besökte Australien lyckades jag lokalisera ett par sådana arenor. Platsen var nationalparken Lamington i sydöstra Queensland, och arten satänglövsalsfågel, Ptilonohynchus violaceus. Hannarna har en glänsande, intensivt blåsvart fjäderdräkt och jag hade redan observerat flera av dem intill hotellet i parken. Alldeles i närheten hittade jag en arena där lövsalen på arttypiskt vis bestod av två parallella väggar av upprätta kvistar med en passage, en aveny, mellan dem. Den hade prytts med blå föremål, varav merparten var fjädrar och olika människotillverkade plastbitar (fåglarna verkar inte bry sig om föremålen är naturliga eller ej).

Jag stod förhäxad och det tog en stund innan jag märkte att lövsalens konstruktör satt stilla på en gren en liten bit bort och granskade mig, sannolikt undrande om jag utgjorde ett hot eller ej. Hannarna är tvungna att noga bevaka sina lövsalar eftersom andra hannar annars skulle förstöra dem eller stjäla dekorationerna. Jag var ingen tjuv, men kanske en marodör? Jag tog ett par bilder på lövsalen och drog mig sedan undan, förundrad över den säregna konstruktionen.

Faktum är att lövsalarna inte har några paralleller i den övriga djurvärlden. Det finns andra fågelarter där hannarna konkurrerar med varandra på en form av arenor, exempelvis tjädrar, brushanar och paradisfåglar. Men de bygger ingenting, de bara visar upp sig.

I realiteten konstruerar lövsalsfåglarna symboler av sig själva och sin status, på samma sätt som människor gör. Lövsalarna och deras dekorationer visar hur skicklig varje hanne är, jämfört med andra hannar.

Det hela låter märkligt, men är ett resultat av sexuellt urval. Hannarnas byggnadskonst och insamling av föremål är en effekt av honornas preferenser under tiotusentals år. Det är honorna som har drivit på hannarna. De har valt beteenden som indikerar hannarnas plats i hierarkin. Hur det hela startade är okänt men resultatet blev de unika beteenden vi ser idag.

Frågan är varför de har uppstått just i Australien och på Nya Guinea? Svaret är möjligen frånvaron av ekorrar, primater och andra fruktätande, trädlevande däggdjur i den australiska regionen. Lövsalsfåglarna lever i huvudsak av fikon och andra frukter, och i avsaknad av konkurrens om födan har hannarna befriats från alla äktenskapliga plikter, som insamling av föda till ungarna. Honorna klarar den biten själva, och hannarna kan ägna sig helhjärtat åt sex.

Det är också tydligt att de i hög grad saknar naturliga fiender. Ytterst få lövsalsfåglar faller offer för rovdjur. Deras överlevnad är extremt hög och i de flesta fall lever de 20 år eller mer.

Vissa forskare har föreslagit att lövsalsfåglarna har en estetisk känsla som styr dem när de bygger lövsalarna. Andra har påpekat att en sådan hypotes är extremt svår att bevisa. Vilken typ av lövsal som byggs är dessutom artspecifikt. Även dekorationerna är artspecifika. Men det är otvivelaktigt att den individuella förmågan varierar kraftigt – några hannar är extremt skickliga, andra lyckas sällan få till det.

Hannarna hos många av arterna har också en praktfull fjäderdräkt, glänsande blåsvart som hos satänglövsalsfågeln, eller bländande gul-och-svart som hos regentlövsalsfågeln, Sericulus chrysocephalus. De två arterna lever sida vid sida i östra Australien, exempelvis i Lamington där de ibland samlas i små grupper vid hotellet i nationalparken, tillsammans med olika arter av papegojor. När så sker är färgprakten bländande.

Det finns två distinkta typer av lövsalar, majstänger och avenyer. Majstängerna, som byggs av ett antal arter med huvudsaklig utbredning på Nya Guinea, består av ett torn av kvistar som placerats runt en pelare – stammen av en ung planta, buske eller litet träd. Ett par av arterna bygger ut det hela till något som liknar en hydda – fantastiska konstruktioner med en höjd på två meter och en bredd på fyra meter som ingen kan föreställa sig har byggts av en liten fågel.

Avenyerna, som byggs av tio arter ganska jämnt fördelade mellan Australien och Nya Guinea, består av två, eller tre, parallella rader, väggar, av kvistar med en upphöjd passage mellan dem. Ibland målar de väggarna med saften från olika bär. Satänglövsalsfågeln, vars aveny består av över 2 000 kvistar, målar med blåa bär.

I båda fallen pryder fåglarna marken framför konstruktionen med allehanda föremål; fjädrar, bär, svampar, benbitar, småstenar – eller plastbitar och kapsyler.

Dekorationerna kan ibland bli ofantligt många. Vid en lövsal nära Alice Springs i centrala Australien – byggd av en västlig lövsalsfågel, Chlamydera guttata, – vägde dekorationerna 7,4 kilo och bestod av 1 427 benfragment, snäckskal, småstenar och glasbitar. Detta var dock långt ifrån något rekord – andra lövsalar har prytts med 5 000 till 12 000 föremål.

Föga förvånande kan det ta en ansenlig tid för en hanne att lära sig att bygga en lövsal och pryda den, i de flesta fall fem till sex år.

Om honan godkänner konstruktionen parar hon sig med hannen i lövsalen. Men det räcker inte att vara en god arkitekt. Hannen måste dessutom vara en god sångare, måste kunna härma andra fåglar, och dessutom dansa för honan. Hela tiden måste hannen också vara på sin vakt mot andra, rivaliserande hannar – som gärna stjäl dekorationer och ibland förstör lövsalen. Som ett resultat är hannarna extremt aggressiva vid sina egna lövsalar.

Om hannen är skicklig kommer han att locka till sig många honor. En hanne i ett område med många satänglövsalsfåglar parade sig med 33 honor under en säsong – andra hannar parade sig inte över huvud taget. Det finns en stark korrelation mellan sexuell framgång och välbyggda lövsalar med symmetriska väggar och snyggt packade kvistar.

Fascinerande nog tycks det som om majstångsbyggarna och avenybyggarna har utvecklat sina färdigheter oberoende av varandra. En ny genetisk studie, ledd av Per Ericson vid Naturhistoriska Riksmuseet, antyder att det rör sig om två separata utvecklingslinjer som gick skilda vägar för cirka 15 miljoner år sedan.

Oavsett vilken linje en art tillhör tycks det som om det ständiga konstruerandet har lett till en mental förmåga över det vanliga. Hjärnorna hos lövsalsfåglarna är i genomsnitt 80 procent större än hos andra fågelarter av samma storlek. Kanske ingenjörskonsten kräver ett övermått av grå celler!