Naturskydd avgörande för vår hälsa

TEXT: HANNA ODELFORS

När ett 50-tal flodhästar hittades livlösa i en flod i nationalparken Virunga i Östafrika tidigare i år kunde dödsorsaken snabbt konstateras: mjältbrand.  

Bakterierna, som överlevt i jord där smittade djur begravts, kan i värsta fall spridas till människor och orsaka dödliga infektioner.  

Det är inte det enda sjukdomsutbrottet bland vilda djur i regionen på senare tid: Marburgfeber, apkoppor och ebola, där vilda djur kan fungera som reservoarer, är andra smittor som florerat.   

– WWF har under lång tid bedrivit naturvård i Afrika, och vi har insett att hoten mot de vilda djuren numera även omfattar sjukdomar. Det är inte bara ett framtida hot – det är redan ett verkligt problem som kräver omfattande insatser, säger Paul Hatanga, expert på bevarande och klimatförändringar. Paul Hatanga samordnar WWFs arbete i Virunga, som sträcker sig över Rwanda, Uganda och Demokratiska republiken Kongo. En stor del av hans tid ägnas åt de dimhöljda bergens gorillor. Idag är sjukdomar det största hotet mot bergsgorillorna, som delar 98 procent av sin arvsmassa med oss människor och därför är mycket mottagliga för våra smittor. Luftvägsinfektioner såsom covid-19, men även vanliga förkylningar kan bli förödande, berättar Paul Hatanga.  

– I värsta fall riskerar hela grupper av bergsgorillor att gå förlorade. 

Den ökande smittorisken beror dels på en växande befolkning kring nationalparkerna där bergsgorillorna bor, dels på att parkpersonal och turister för med sig virus.  

– Många turister vill gå nära gorillorna, men vet kanske inte om att de bär på något smittsamt som de inte fått symtom på än, säger Paul Hatanga. 

Att utbilda parkpersonal i hygienåtgärder och höja medvetenheten bland turister är ett exempel på hur WWF arbetar med konceptet “One Health”, som handlar om hur hälsan hos människor, djur och natur hänger tätt ihop. Utgångspunkten är att en hälsosam natur minskar spridningen av sjukdom – och bidrar till alla levande varelsers välmående. 

Virungas lummiga berg hyser en enorm variation av växter och djur, men på en relativt liten yta. Det ökar risken för att olika arter kommer nära varandra – och gör området till en “hotspot” för att smittoämnen ska hoppa mellan arter. Något som i värsta fall kan bli starten på nästa pandemi. 

–  Corona gjorde sambandet mellan människor, miljö och hälsa tydligt. För att förhindra nya pandemier måste vi förstå och hantera dessa samband på ett systematiskt sätt, säger Paul Hatanga.  

Att virus och andra smittoämnen hoppar från djur till människa och orsakar sjukdomar, så kallade zoonoser, är ett växande hot mot vår hälsa. Hela 75 procent av alla nya infektionssjukdomar som drabbar människor kommer från djur, framför allt vilda. Ebola, sars, zika och covid-19 är bara några exempel. 

Konsumtion av “bushmeat” som kan vara smittat, illegal handel med vilda djur och intensiv boskapsproduktion är några av drivkrafterna bakom nya zoonoser.  

Men det som påverkar allra mest är när skog och annan naturlig mark omvandlas för att ge plats åt exempelvis jordbruk eller infrastruktur. Hela 31 procent av de nya infektionssjukdomar som drabbar människor och som uppstått sedan 1940 kan kopplas till någon typ av förändrad markanvändning.  

– När vi hugger ner skogar tvingas djur fly från sin naturliga livsmiljö. Arter som annars troligen aldrig skulle interagera med varandra möts, och potentiellt farliga smittoämnen kan hoppa emellan dem, säger naturvårdsveterinären Prishani Vengetas, som koordinerar WWFs arbete med “One Health”.  

Till exempel bidrog trädskövling i Australien till att flyghundar (en sorts fladdermöss) sökte sig närmre städer och lantbruk för att hitta frukt och nektar – med ökad risk för spridning av hendravirus som även kan smitta människor.  

Samtidigt vill Prishani Vengetas påminna om att vilda djur är mycket mer än bärare av sjukdomar. De är alltifrån pollinatörer till predatorer och ekosystemingenjörer som håller naturen i balans.  

– De vilda djuren och biologisk mångfald i alla dess former är helt avgörande för planetens välmående – och därmed för vår egen hälsa, säger hon.   

Att skydda livsmiljöer och skapa en slags “immunitet” på landskapsnivå är en del av WWFs One Health-arbete. Andra delar handlar om alltifrån att stoppa illegal jakt och handel med vilda djur, till förebyggande insatser såsom vaccination och säkrare hantering av boskap.  

Viktigt är också övervakning för att snabbt kunna upptäcka nya sjukdomsutbrott – och för att identifiera områden där risken att nya zoonoser uppstår är stor. WWF arbetar till exempel för att utveckla ett system där AI hjälper till att identifiera sådana “hotspots” så att nya utbrott kan motarbetas snabbt.  

Att arbeta förebyggande blir också billigare för samhället. Prislappen för att ta itu med orsakerna bakom sjukdomar och arbeta med lösningar i naturen beräknas bli omkring en tjugondel så stor som kostnaden om pandemin blir ett faktum, visar beräkningar. 

– Vet vi var riskerna är störst så kan vi agera snabbt och förhindra att en ny pandemi uppstår, säger Prishani Vengetas.   

Att arbetet med One Health ger resultat, för både människa och djur, finns gott om bevis på. Till exempel minskade luftvägsinfektionerna hos en gorillapopulation i afrikanska Kongobäckenet med 70 procent, efter bland annat smittskyddsåtgärder och övervakning med veterinärer i fält.  

Samtidigt handlar One Health om mer än infektionssjukdomar; frisk natur behövs även för att förebygga annan ohälsa. Minskade luftföroreningar innebär lägre risk för hjärt-kärlsjukdom, till exempel. Och att tillgång till grönområden gynnar vår psykiska hälsa finns gott om forskning som visar.   

På så vis behövs en bredd av insatser, men kärnan i One Health är densamma: Det handlar om att ompröva hur vi skyddar människors hälsa – genom att börja med att skydda planetens hälsa. 

– När vi tar hand om djuren, naturen och ekosystemen så tar vi även hand om oss själva, summerar Paul Hatanga.