Gibboner: De små människoaporna

TEXT: ROLAND JOHANSSON

Märkligt nog tycks många inte uppfatta dem som något annat än vanliga apor, om än med något avvikande utseende. Men faktum är att gibbonerna tillhör samma överfamilj på släktträdet – Hominoidea, människoartade apor – som människan och gorillor, schimpanser och orangutanger.

De gick sin egen väg och separerade från de stora människoaporna för 16,8 miljoner år sedan, en ganska kort tid, evolutionärt sett. Därför kallas de ibland de små människoaporna. Släktskapen är inte svår att se – gibbonerna saknar svans och de rör sig mer likt människor än vanliga apor. De delar 96 procent av sin arvsmassa med oss människor.

De har flera egenskaper som skiljer dem från andra primater, framför allt en unik kombination av kroppsstorlek, anatomi och beteenden. Särskilt påtagliga är deras anpassningar för ett liv i träden: extremt rörliga axelleder mellan skulderblad och överarmsben, samt långa, starka armar och krokformade händer för att kunna greppa om grenar och lianer. Detta möjliggör en speciell typ av förflyttning: armgång eller armsvingande, det vill säga förflyttning enbart med armarna. En udda men mycket effektiv metod för att ta sig fram snabbt i trädkronorna.

Nackdelen är att den kräver en rejäl omstuvning av muskler och skelett. Därför är armgång en sällsynt anpassning – gibbonerna är de facto de enda djur som har fulländat metoden. Bara spindelaporna i Syd- och Mellanamerika rör sig på ett likartat sätt, men de fuskar lite eftersom de tar hjälp av sina gripsvansar.

Många som har sett gibboner kasta sig mellan träden häpnar över hur skickliga de är. Hoppen verkar ibland nästan omöjliga att utföra. De är inte ofarliga. Studier har visat att olyckor är vanliga – en majoritet av djuren bär spår av frakturer i armar, händer eller skuldror.

Säreget nog har gibbonerna dessutom utvecklat speciella anpassningar för att kunna gå och stå upprätt. Höfterna och knäna har modifierats vilket gör att de kan promenera på två ben både på tjocka trädgrenar och på marken. De långa armarna ser ut att vara i vägen men trots detta har gibbonerna en mer effektiv tvåbent gång än alla andra primater, med undantag av oss själva.

I dagsläget räknar forskarna med 20 arter och fyra släkten inom gibbonfamiljen. De skiljer sig åt genetiskt men också utseendemässigt. Färgen på pälsen varierar från art till art – och ibland mellan könen – i olika kombinationer av svart, brunt, grått, gult och vitt. Ansiktet är svart eller grått och ofta inramat av vitt.

Alla arter tycks vara monogama, vilket märks tydligt på könen som är av samma storlek – till skillnad från de promiskuösa schimpanserna där hannarna är betydligt större, och de haremsbildande gorillorna där hannarna väger nästan tre gånger så mycket som honorna.

Monogamin gör att gibbonerna lever i små familjegrupper med ett vuxet par och upp till fyra ungdjur i olika åldrar.

Jag minns en sådan familjegrupp av vithandade gibboner i nationalparken Khao Yai i Thailand. De satt alla sex tätt tillsammans i morgonsolen i ett mycket litet träd som stod isolerat ute på en öppen grässlätt, långt från närmaste skogsrand. Jag undrade hur de hade tagit sig dit och varför de valt en så utsatt plats. Jag fick aldrig något svar men deras morgonkonsert var oförglömlig.

Alla arter sjunger och ropar flera gånger om dagen, för att upplysa andra om sitt territorium. Sångerna är specifika för varje art och könen har dessutom olika läten. Hannen och honan sjunger i duett, där de båda har distinkta roller – ett fenomen som är vanligt bland fåglar men mycket ovanligt bland däggdjur.

Det dånade bland trädtopparna. Sången var otroligt högljudd och deras rop dränkte alla andra läten i skogen. Vi stod förhäxade och lyssnade andäktigt.

Jag har också hört västliga hoolockgibboner sjunga (i Assam i Indien), vilka om möjligt var ännu mer högljudda än de vithandade gibbonerna. I nationalparken Way Kambas på Sumatra kunde jag lyssna till siamangernas sång. Siamangerna är de största av alla gibboner – de liknar faktiskt schimpanser en smula – och har dessutom en stor strupsäck för att förstärka sången. Konserten var mäktig!

De har också speciella läten för att varna artfränder för olika rovdjur. Gibboner är ganska små och har många fiender. Trädleoparder tros utgöra den största faran och är dessutom skickliga på att klättra i träd.

En forskargrupp på Borneo hörde vid ett tillfälle varningslätet för trädleoparder ”Woo-hoo-hoo-hoo-wa-wa”. De fann att en grupp gibboner hade upptäckt en trädleopard gömd i en grenklyka mitt ibland dem. En hanne närmade sig den stora katten tills den var så nära att den kunde rycka rovdjuret i svansen – onekligen ett farligt tilltag. I över två timmar demonstrerade gibbonerna sitt missnöje med ständiga varningsläten. Kanske trädleoparden var ansvarig för att en av gibbonernas ungar hade försvunnit för en kort tid sedan.

Gibbonernas föda består i huvudsak av frukt, i de flesta fall med mjukt fruktkött. Mullbärsväxter, exempelvis fikon av olika slag, är viktiga, liksom många törelväxter. Merparten av frukterna på menyn är ganska små och ofta färggranna, rika på socker och proteiner, men fattiga på fetter och fibrer. På den punkten skiljer de sig från de flesta andra primater, exempelvis makakerna, och liknar snarare stora fruktätande fåglar, som duvor och näshornfåglar som också är specialiserade på små, söta frukter.

Tillgången på frukt avgör tillgången på gibboner. Man brukar säga att tätheten på fikon är lika med tätheten på gibboner.

Så är det säkert i helt ostörda ekosystem. Men idag är få ekosystem i Sydostasien opåverkade av människan. Gibboner är exklusivt trädlevande och är helt beroende av intakta regnskogar. Föga förvånande har de tagit mycket stryk av den omfattande skogsskövlingen i regionen.

Jakt, oftast illegal sådan, är också ett stort problem. Gibbonapor betingar dessutom ett högt värde som sällskapsdjur – turister betalar gärna för att få gulla med en liten gibbon på marknaden, och tänker sannolikt inte på att djuren är offer för en förödande handel.

Som en följd av detta är alla arter hotade, mer eller mindre allvarligt. Värst är situationen i Kina där två arter redan är utdöda, och de fem kvarvarande samtliga är akut hotade. I Vietnam är läget nästan lika kritiskt – fyra arter är akut hotade, och två är starkt hotade. Det krävs extraordinära skyddsåtgärder i alla länder i regionen de kommande åren om vi även i framtiden ska kunna höra deras sång från träden.