“Jag blev ödmjuk och berörd när jag såg släktskapet med bergsgorillorna”

TEXT: COLETTE VAN LUIK, FOTO: WWF (där ej annat anges) 

Kylan och fukten trängde genom ben och märg och vassa taggar stacks, trots tjocka byxor. Efter timmars vandring på flera tusen meters höjd var de äntligen framme. Spåraren visade vägen in i det tjocka buskaget. Plötsligt insåg Louise Carlsson, biolog, expert på utrotningshotade djur samt senior sakkunnig på svenska WWF, att hon dragit högsta vinsten. Ur buskarna dök nämligen inte bara en, utan två jämnåriga bergsgorillaungar upp. Mamman, som följde strax bakom, hade fött tvillingar. En sällsynthet bland bergsgorillor.  

– Jag tittade på deras ögon, händer och fötter och slogs av hur lika vi är. Jag blev ödmjuk och berörd när jag såg släktskapet, det var en mäktig känsla. Man känner igen sig själv på något vis, säger Louise Carlsson.

Bergsgorillorna finns bara i Virungabergen – som sträcker sig över Uganda, Rwanda och Demokratiska republiken Kongo – samt i Bwindi Impenetrable National Park i Uganda. Sist man räknade uppskattades antalet till cirka 1 000 individer, men en ny räkning behövs och har inletts. 

I drygt tjugo år har Louise jobbat för WWF med bergsgorillor och en rad andra hotade arter, samt med världens skogar.  

– Bolivia var det första land jag reste till som anställd på WWF. Jag var 26 år och arbetade med hållbart byskogsbruk i Amazonasdelen av landet. Projektet handlade om att få en hållbar leverantörsskedja av skogsprodukter genom samarbete med lokalbefolkningen och lokala företag. Människorna jag träffade var fantastiska – passionerade och drivna. Och i skogen såg jag spår av både jaguar och tapir.

Snart följde arbete med bergsgorillorna i Rwanda och Kongo. Förutom att minska hoten mot bergsgorillorna stöttar WWF lokalbefolkningen för att underlätta samlevnaden med gorillorna och andra vilda djur. WWF arbetar dessutom för att de skogar som bergsgorillorna är helt beroende av ska bevaras och förvaltas väl. 

Asien ingår också i Louises ansvarsområde, i Kina jobbar hon med tigrar, snöleoparder och jättepandor. Första gången hon var i snöleopardernas landskap förundrades hon över den skenbara ödsligheten på den tibetanska högplatån.

– Det var nästan som ett månlandskap. Men sedan upptäckte jag att det fanns djur och växter överallt! I skyn såg jag örnar, gamar och snösparvar, på marken pipharar, snöhönor, tibetansk gasell och vitläppad hjort. Och bakom ett klippblock dök det plötsligt upp en flock kiang, en släkting till den asiatiska vildåsnan. 

– Och så såg vi stora flockar av blåfår, snöleopardens favoritbyte. Blåfåret är ett jättestort massivt djur som kan klättra uppåt nästan helt lodrätt. Det ser helt galet ut! 

Längre söderut i Kina lever jättepandan. Den senaste inventeringen från 2014 uppskattade antalet till 1 864 vilda individer. Jättepandan klassas som sårbar eftersom det finns så få, som dessutom är spridda i flera sinsemellan isolerade grupper. WWF har arbetat med jättepandorna i fält ända sedan slutet av 1970-talet och har bland annat hjälpt till att skapa flera pandareservat som nu slagits ihop till en enorm nationalpark, Giant Panda National Park.

– Vägar och skogsavverkning blockerar pandornas vandringar. WWF jobbar med särskilda korridorer så att pandorna kan ta sig från ett område till ett annat för att hitta mat och föröka sig.  

Tigern är ytterligare en av de karismatiska arter som Louise arbetar med. Vilda tigrar finns idag i tio länder, WWF är verksamt i åtta av dessa. De två övriga är Bangladesh och Ryssland, där WWF tidigare hade omfattande projekt. Men sedan ett par år tillbaka får WWF inte längre verka i Ryssland. Ryska myndigheter har förklarat organisationen som ”icke önskvärd”.  

– Det är otroligt viktigt att vi jobbar i och med Kina eftersom vi inte kan vara i Ryssland.  

I höst är det tigermöte i Kina och då kommer Louise vara på plats.  

– Jag har sett massor av färska tigerspår i Ryssland och hoppas nu få se fler på den kinesiska sidan också. Amurtigern var illa ute ett tag, men man har lyckats bra i Ryssland med att bevara den och många går över gränsen till just Kina. Nu gäller det att ta vara på dem där och ge dem en bra livsmiljö med tillräckligt med bytesdjur. Detsamma gäller för den vackra amurleoparden som bara finns i gränsområdet vid Ryssland och Kina.  

Just där finns sedan fyra år tillbaka Northeast China Tiger and Leopard National Park, WWF har varit med och påverkat både förvaltning och utformning. 

Louise har också bott i Laos där hon jobbade med WWFs mångåriga rottingprojekt. Rotting används i Laos till allt möjligt; möbler, byggnadsmaterial och mat. Men många arter är hotade av överexploatering. 

– Vi inventerade rottingarter för att avgöra hur mycket som är hållbart att skörda och tog fram ny och hållbar design av bland annat möbler och korgar.

Även i Laos arbetade Louise med kamerafällor och berättar om en riktigt tuff femdagars vandring i tät skog i brant terräng. Uppdraget var att byta minneskort och batterier i kamerafällor som satts ut några månader tidigare.

– För första gången fick jag känna på vilket fantastiskt rikt djurliv Laos har. Vi såg inga elefanter, men hörde dem och såg hur träden rörde sig när de åt. Vid ett tillfälle prasslade det i buskarna lite längre fram och alla i gruppen kastade sig åt olika håll.  

– När vi samlades igen förklarade vägvisaren som gick först, att en kungskobra rest sig upp precis framför honom och att ormens kropp varit lika tjock som hans arm … 

När gruppen sedan kom tillbaka till lägerplatsen där man sovit två nätter tidigare hade elefanter gått rakt igenom lägret.

Även om Louises arbete låter som ett fantastiskt äventyr, så är det i längden krävande att bo och jobba ute i fält.

– Jag förbereder mig noga och ser till att ha rätt utrustning. Det är stor skillnad på packningen om man ska till 35 gradig värme eller 25 minus, om man ska till skog eller bergslandskap.    

Hon är vaccinerad mot “allt som går att vara vaccinerad mot”. Det som kan bli riktigt farligt är ormbett eller om man faller och bryter ett ben eller en fot. 

– Ett bra säkerhetstänk och ett välutrustat reseapotek med solkräm, myggmedel och malariatabletter är superviktigt.  

Många av de miljöer där Louise arbetar är eller har varit mer eller mindre helt mansdominerade. Men Louise understryker att hon blivit väl omhändertagen. Hon säger samtidigt att hon ser utmaningar för kvinnor som ständigt jobbar i fält.  

– Vi jobbar ofta vid och över landsgränser och  i flera länder det har hänt att jag fått eskort av gränspolis eller militär för man inte får röra sig fritt hur som helst, speciellt som utlänning, och myndigheterna vill ha koll på en. Men det är ju inte alltid man känner sig tryggare för det, snarare tvärtom … säger Louise och summerar:

– Det tar mycket energi att jobba i fält men ger också otroligt mycket tillbaka. Det är det som driver mig – allt jag får vara med om och att jag förhoppningsvis kan påverka till det bättre.