Tillbaka till valfjorden

 TEXT: ANNA BISTHER, FOTO: PRIVATA (DÄR ANNAT EJ ANGES)

Jag står och väntar vid kajen i Tromsø. Det har redan börjat mörkna, trots att det ännu är tidigt på dagen, men nu i november tar solen ett par sista vändor över horisonten och om en vecka syns den inte alls. Då råder polarnatt fram till mitten av januari. 

När M/S Brage väl släpper tamparna och styr norrut försvinner Tromsø som en glimrande hägring i fjärran. Kaptenen välkomnar oss ombord med en uppdaterad sjöväderrapport. ”Det kan bli lite skakigt över Lyngen” säger han obekymrat och uppmanar oss passagerare att hålla oss på våra platser.  

Jag som tidigare har rest med norska hurtigbåtar vintertid vet att ”lite skakigt” kan bli krävande. Jag prasslar ut min nyinköpta karta över Nord -Troms. Det går att ana varför det kan vara en besvärlig passage, för där ligger självaste Atlanten rakt på innan man kommer i lä bort mot Skjervøy. Det är dit jag ska, för där finns något som brukade vara så viktigt för mig: späckhuggare. Jag vill gärna se dem igen. 

Skjervøy är en liten kustkommun vid gränsen mot Finnmark. Den har knappt tre tusen bofasta, och som för många andra mindre orter uppe i Nordnorge är fiske och turism viktiga näringar. För åtta år sedan hände något oväntat. Då dök hundratals valar upp i fjordarna runt Skjervøy, både knölvalar och flockar med späckhuggare, och det var sillen de var ute efter.  

Den norska sillen är betydelsefull för både valar och människor. Varje vår vandrar den söderut till sina lekområden, sedan ut i det öppna havet för att äta upp sig under sommaren och så tillbaka mot kusten för övervintring. Var den ställer sig under vintern är oförutsägbart.  

Vintern 2010 var det i Kaldfjord som sillen gick in, rakt utanför Tromsø, och det var första gången som man såg att späckhuggare och knölvalar kunde samsas och äta av samma resurs. Det var häpnadsväckande. Många människor gav sig ut för att se valarna, för att paddla kajak och dyka bland dem. Men efter sex vintrar försvann både sill och valar. Istället är det fjordarna runt Skjervøy som nu huserar detta magnifika naturfenomen – så länge det varar.

För över trettio år sedan var det en annan norsk fjord som oväntat fylldes med valar. Då följde hundratals späckhuggare sillen in i Tysfjord, dit den då vandrade för att vänta ut vintern. Jag var en ung marinbiolog som tillsammans med kollegan Dag Vongraven drev ett pionjärprojekt för att studera norska späckhuggare utan att först sätta en harpun i dem.  

På den tiden var det inte alls självklart. Den norska valforskningen var i mitten av 1980-talet kopplad till valfångsten och intresset för späckhuggare var i det närmaste obefintligt. De uppmuntrande undantagen var Tiu Similä från Tromsø universitet och Hanne Strager från Aarhus universitet. Med hjälp av kameror och hydrofoner – och med finansiering från bland annat WWF – studerade de beteendeekologi och akustisk kommunikation hos norska späckhuggare. 

Våra förebilder var de kanadensiska valforskarna, och framför allt Mike Bigg, som under 1970-talet var först med att visa det vetenskapliga värdet av att foto-identifiera späckhuggare. Då varje späckhuggare har sina unika ärr går det att identifiera enskilda individer och med tiden förstå hur många de är, hur de vandrar och håller ihop, men även när honorna får sina ungar och hur de små överlever från år till år.  

Metoden är principiellt enkel, men kräver uthållighet eftersom späckhuggare har en generationstid som påminner om människans: de tar många år på sig att bli vuxna, föder få ungar och lever länge. Med tiden kunde Mike Bigg och hans kollegor även visa att späckhuggare har ett ovanligt socialt system där ingen lämnar den flock de föds i.  

I Kanada har man nu följt samma späckhuggare i över femtio år, från att de föds tills att de växer upp och börjar åldras, vilket leder till nya och intressanta insikter. Som att de äldsta honorna – matriarkerna – är viktiga för sina vuxna söners överlevnad. När den gamla matriarken dör, ökar också sannolikheten att hennes äldste son dör. Varför det är så, är ännu en gåta som väntar på att lösas. Forskning är fascinerande. För varje svar så uppstår ständigt nya frågor.

När vi började fotografera de första späckhuggarna i Norge 1987 hade vi många, många frågor. Levde de norska späckhuggarna i familjeflockar som sina kanadensiska artfränder? Hur hade de påverkats av den skyddsjakt som pågick fram till 1981, eftersom Norge ville värna ett utarmat sillbestånd. Allt effektivare fiskefartyg hade överexploaterat sillbeståndet, som kollapsade i slutet av 1960-talet. När sillen i stort sett fredades från fiske mellan 1970 och 1986, ändrade den sitt traditionella vandringsmönster i Nordatlanten och höll sig kvar i norska kustvatten och fjordar. Späckhuggarna följde efter, därmed blev de mer synliga – och lättare att jaga.

En norsk valfångare beskrev för mig hur jakten gick till, hur flera valfångstfartyg samarbetade för att preja och trötta ut späckhuggarna, men att det ändå inte gick att ta hela flockar. Några lyckades hela tiden undkomma. Möjligen fanns några av överlevarna bland de späckhuggare som vi studerade. I ovanligt små flockar? I demografiskt skeva flockar? Och skulle de undvika våra båtar? 

Det gjorde de inte. Då som nu var späckhuggarna förvånansvärt toleranta och lät oss komma nära. De simmade bara lugnt på och ägnade sig åt sitt när vi slog följe med våra båtar och kameror, även när de hade nyfödda ungar med sig. Men ibland ville de verkligen inte ha oss i hasorna och girade undan med längre dyktider och oväntade vändningar. Då var det bara att backa och betrakta på håll. 

Möjligheten att komma nära vilda späckhuggare innebar att allt fler människor sökte sig till Tysfjord. Filmare, journalister och naturfotografer följdes av turister, som under de första säsongerna ofta kom från Sverige.  

Dykare tog klivet över relingen för att möta späckhuggarna under vattnet. Norge hade då, till skillnad från exempelvis USA och Kanada, inga restriktioner när det gällde att närma sig valar. Jag minns de första dykarna som försiktiga och varsamma. Man väntade in späckhuggarna och med lite tur så passerade de på nära håll, slängde en blick eller två och så var de borta.

Ändå fanns det vissa betänkligheter. Späckhuggare släpade på sitt rykte om att vara livsfarliga. Och vad trodde vi valbiologer om det hela? Vi hade ingen aning. Vi kunde bara konstatera att späckhuggarna troligen inte var utsvultna eftersom hela fjorden var full med sill. 

Ingenting farligt hände. Människor kom upp ur havet med strålande leenden, och ibland med fantastiska bilder. Men långt senare, i Skjervøy, blev det alltför många människor runt valarna, med alltför lite hänsyn. 2019 utfärdade det norska Fiskeridepartementet nya föreskrifter och vissa förbud, för att skydda både valar och människor.   

Vi insåg rätt tidigt att också norska späckhuggare verkade hålla ihop på något sätt. Hade vi identifierat en, så var det troligt att vi skulle hitta fler ur samma flock i de framkallade filmerna. Varje skarp ID-bild blev en liten men värdefull bit i pusslandet för att förstå vad som gällde för de norska späckhuggarna.

När sillen började överge Tysfjord 2002 blev det allt svårare att hitta späckhuggarna, och ett par år senare hade jag gjort mitt, även om många frågor var obesvarade. De där fem som både jagade sälar och dök upp i sillstim tillsammans med andra späckhuggare – var de bara lite udda? Det stämde inte med den kanadensiska forskningen som klart visat att det fanns två olika typer av späckhuggare som noga undvek varandra; de som enbart åt fisk, och de som enbart åt andra marina däggdjur. Hur var det med de vuxna hannarna som for runt med en liten unge vid sin sida – var de månne storebrorsor som tog hand om sina småsyskon? Och hur stabila var egentligen flockarna när två stora hannar – alltid tillsammans och år efter år – dök upp som nomader i olika flockar, som om de ägde hela världen och gjorde som de ville?  

Jag lät späckhuggarna simma ut ur mitt liv, men inte helt och hållet. Delar av dem fanns kvar i form av arkiv med fältdata, gamla ID-bilder, anteckningar och ljudinspelningar som delvis användes i vetenskapliga publikationer. Men det fanns ändå så stora luckor – hur funkar de?

En del av svaren kom när Eve Jourdain från universitetet i Oslo tog vid och fortsatte studierna 2013, tillsammans med nästa generation valbiologer. Med ytterligare ID-fotografering, användning av drönare, satellitsändare och teknik för att samla vävnadsprover öppnades fler möjligheter att förstå mer om de norska späckhuggarna. Minst 46 av dem har verkligen en mixad diet av både fisk och däggdjur, medan andra enbart livnär sig på fisk – och de undviker inte alls varandra. Flockarna är familjegrupper, där hannarna är de äldsta honornas vuxna söner, men också obesläktade späckhuggare hänger med varandra, även om det ännu är oklart om det bara är ibland eller hela tiden.  

När jag kliver i land i Skjervøy märks det att denna lilla ort nu är ett epicenter för valturismen i Norge. Oväntat många människor är ute och flanerar längs bygatan, i småbåtshamnen ligger RIB-båtar med dubbla motorer och på den lokala puben möts olika nationaliteter. Många ser glada ut, pratar och skrattar oavbrutet. Upprymda, precis som jag minns det från Tysfjord, när människor hade färdats långt och länge, frusit och väntat och så äntligen fått uppleva sina första valar. 

Morgonen efter står jag på båten Betty och spanar ut över havet. Horisonten ser mörk ut, dåligt väder är på väg. Men Betty gungar trygg och säker i vågorna, och medan jag försjunker i förundran över all tid som har gått dyker det upp ett par svarta ryggfenor.

Men där är ni ju!