Fisket är en viktig del av Tito Vinte Tomos försörjning, men fångsterna har blivit mindre. Nu har han slutat fiska med myggnät – en metod som hotar livet både i och vid Zambezifloden. För att möta problemet har WWF utbildat fler än 100 fiskare i Zambeziregionen i Moçambique i hållbara fiskemetoder.
Tito Vinte Tomo simmar över en sidofåra av Zambezifloden med ett fiskenät i ena handen. Han ska spänna upp det flera meter långa nätet över den lilla avkrok av Zambezifloden som han just har korsat. Floden, som flyter genom Moçambique, hyser stor biologisk mångfald. Djur, växter och människor är beroende av vattnet. Men ohållbart fiske har blivit ett problem som hotar både naturen och den framtida försörjningen för människorna kring floden.
Tito och de andra fiskarna i gruppen drar nätet längs flodens båda sidor, mot strömmen, för att fånga fiskarna som passerar. Nätet bildar ett stort U i vattnet. Över himlen flyger några rovfåglar förbi.
Myggnät har blivit ett hot mot livet i floden. De finns i överflöd i området till följd av arbetet med att förhindra spridningen av myggburna sjukdomar. Eftersom näten är betydligt billigare än fisknät, och i många fall helt gratis, har de blivit ett av de vanligaste fiskeredskapen i Zambezifloden. Men de finmaskiga myggnäten fångar inte bara matfisk, utan även rom, yngel och småfisk. De förstör också fiskarnas livsmiljöer under ytan. Dessutom innehåller de gifter som ska hålla myggor borta, men som nu i stället hamnar i floden.
– Vi har våra egna hus, men fiskarna har det inte. Vi måste se till att våra barn också kommer få se fiskar i framtiden. Vi måste se till att resurserna finns kvar till våra barn, säger Domingo Fernandez, som arbetar för WWF med att informera om fisket och samla in uppgifter om det i området.
– Tidigare brukar vi fånga stora fiskar, bland annat Pende. Men om vi då fångar ynglen kommer vi inte få fler stora fiskar, fyller hans kollega Joaquim Diniz i.
Solljuset silar genom den dimtäckta vassen när Tito och hans kollegor drar nätet genom vattnet. Vid flodstranden syns stora avtryck i leran efter en flodhäst som har gått runt här under natten.
Tito berättar att han har fiskat här i tio år och att både området och livsvillkoren har förändrats.
– De möjligheter som fanns här tidigare finns inte längre kvar, säger han medan han står i floden med vatten över midjan.
Förutom fisket försörjer han sig på småskaligt jordbruk. Små odlingar för familjens eget behov är vanligast här. Byn Luabo här han bor ligger nästan två timmars båtfärd från närmaste stad Marromeu. Här finns bara en grusväg, som endast är farbar under torrperioden.
– Här finns det inga andra arbeten. Fisket är mycket viktigt för mig, säger han och tillägger:
– Det fanns mer fisk förr. Nu är det mycket svårt.
Fiskarna drar upp nätet på stranden och samlar ihop fångsten, som de lägger i en kanot gjord av en urgröpt stock. När allt är klart lägger de i fisknätet och hoppar ner i kanoten.
– Vi slutade att fiska med myggnät för ett år sedan, efter att vi utbildat oss och insett fördelarna med att använda riktiga fisknät, säger Tito Vinte Tomo.
De paddlar i väg längs den vasskantade floden.
– För den som är beroende av dagens fångst för att ge mat åt sin familj måste det finnas fungerande alternativ. Arbetet med fiskarna handlar om att skydda fisken och vattnet, men också om att människor ska kunna fortsätta försörja sig på fisket eller erbjudan dem andra alternativ, säger Laura Perander, programansvarig på WWF Sverige.
