Myanmar har en otrolig artrikedom och biologisk mångfald. Men landet har fått motstå hårda prövningar, som politisk instabilitet sedan 2021 och en pågående konflikt sedan 70 år. Trots svårigheterna har WWF valt att stanna kvar, för att stärka lokalbefolkningen och naturen.
– Jag brukar säga att verkligt engagemang visas då behoven är som störst, och inte när allt är fredligt, säger Pyi Soe Aung, naturvårdschef på WWF Myanmar.
Myanmar ligger, med naturögon sett, strategiskt placerat mitt i Indo-Burma som är ett av världens centrum för biologisk mångfald. Det är ur bevarandesynpunkt ett av världens viktigaste områden och där ligger Myanmar mittemellan två helt olika ekologiska zoner: Himalaya och Indokina. Myanmar fungerar där som en korridor mellan Himalayas högalpina miljö och den tropiska regnskogen i Indokina.
– Vi har fortfarande tigrar, elefanter, floddelfiner och många andra starkt hotade djur, säger Pyi Soe Aung när han beskriver artrikedomen i regionen.
De arter han nämner är så kallade paraplyarter, vilket betyder att genom att skydda dem så skyddar man samtidigt många andra arter.
Det största hotet mot dessa arter är förlust av livsmiljöer. Detta beror delvis på de fortsatta utmaningarna med landets ledning, vilket påverkar såväl miljö som förvaltning och leder till instabilitet i landet. De krympande livsmiljöerna leder i sin tur till ökade konflikter mellan bland annat elefanter och människor.
Myanmar är ett av bara ett av tre länder i världen där det fortfarande lever irawaddydelfiner. Här finns 70 av de totalt 250 individer som finns kvar av arten, som framför allt hotas av olagligt och ohållbart fiske tillsammans samt föroreningar.
Olika organisationer hade tidigare stöttat bevarandet av floddelfinen i landet. Efter 2021 avbröts många av dessa initiativ, vilket tvingade WWF-Myanmar att analysera och besluta om hur man skulle gå vidare i den föränderliga situationen.
– Vi arbetar i huvudsak med urfolk och lokalsamhällen, vilka också är de som lider mest under en konflikt. Eftersom vi trodde att folket i Myanmar behövde oss beslutade vi att vara kvar, säger Pyi Soe Aung.
WWF beslutade samtidigt att skydda irrawaddydelfinen genom att anlita lokala fiskare som delfinväktare. Anledningen till detta var dels att Sagaing-regionen, där irrawaddyfloden, som är hem för de flesta delfinerna, flyter, är svår att nå på grund av politisk instabilitet. Men ännu viktigare var att de lokala fiskarna själva drar nytta av delfinerna, eftersom de använder en fisketeknik som innebär samarbete med delfinerna.
– Fiskarna har en speciell kontakt med vissa delfiner. När fiskarna är ute på vattnet och slår på båtens durk i en speciell rytm så dyker delfinen upp och visar var fiskarna finns. Fiskaren vet då var den ska slänga i sitt nät och delar sedan med sig av fångsten till delfinen.
Att det redan finns en relation mellan delfinerna och fiskarna gav WWF möjlighet att verka i ett område dit vår egen personal inte kan ta sig.
Delfinväktarna rapporterar via telefon in vad de ser. Till en början användes ett verktyg som krävde internet, men efter att internet stängdes ner i området så fick de övergå till lite mer gammaldags teknik.
– Vid projektets start saknades helt skydd för dessa delfiner, och årligen dog omkring tio stycken i förtid. Men nu har vi lyckats sänka antalet med 80 procent, säger Pyi Soe Aung, och tillägger att det dött max två delfiner per år sedan projektet tagit fart.
Tidigare har turismnäringen stått för en betydande del av inkomsterna i området, men till följd av den politiska situationen har det blivit allt färre sätt i regionen att försörja sig. Som en del i WWFs arbete ges stöd till lokalbefolkningen med utbildning i hållbart fiske för att möjliggöra fler sätt att försörja sig. Men också genom att hitta alternativ till fiske.
Genom att skydda naturen genom civilsamhället och lokalbefolkningen är det inte bara naturen som får vinning. I Myanmar, där civilsamhället står inför många utmaningar, är det särskilt viktigt att stödja dem som arbetar för att stärka detta och främja en inkluderande och hållbar utveckling.
– När de politiska förändringarna började under 2021 var ett av de största problemen att civilsamhällsgrupper isolerades. De lämnades ensamma när det internationella stödet upphörde, vilket ledde till att flera slutade att jobba med projekt som rörde utveckling och naturen, säger Pyi Soe Aung.
WWF startade då en allians med flera grupper inom civilsamhället så att de skulle kunna fortsätta verka, och samtidigt ha en kollektiv röst utåt. Och allt detta samtidigt som arbetet pågår för att vända kurvan för förlusten av biologisk mångfald.
– Om du en gång förlorar en art, kommer du aldrig få tillbaka den, säger Pyi Soe Aung.
