Landsbygdsministern uppmanar svenska konsumenter i BLT den 13 december att köpa ål till julbordet – och kallar det en kulturgärning. Det är ett anmärkningsvärt budskap från ett statsråd med ansvar för våra gemensamma naturresurser. För när det gäller den europeiska ålen handlar frågan inte om smak, tradition eller nationell stolthet. Den handlar om vetenskap, ansvar – och om huruvida vi accepterar att en art riskerar att försvinna för gott.
Läs inlägget i Aftonbladet Debatt 251223 här.
Den europeiska ålen är klassad som akut hotad. Beståndet har minskat med omkring 95 procent sedan 1950-talet. Det är inte en åsikt, utan ett väl belagt faktum. Rådet från Internationella havsforskningsrådet (ICES), som förser EU med vetenskapligt underlag är tydligt: noll fångst är det enda hållbara alternativet. Ändå väljer landsbygdsministern att göra motsatsen – att uppmana till konsumtion.
Argumentet att det svenska ålfisket är ”ansvarsfullt” och därmed ofarligt håller inte. Ålen är en panmiktisk art: all europeisk ål tillhör samma population och leker på samma plats i Sargassohavet. Varje ål som fångas i Sverige är en ål mindre som bidrar till artens fortlevnad – oavsett hur småskaligt eller kulturellt fisket beskrivs. När ett bestånd är så hårt pressat räknas varje individ.
WWF har inför julen 2025 undersökt ålförsäljningen i Sverige. Resultatet är nedslående. Sju av tio undersökta fiskbutiker säljer fortfarande ål, trots artens status. I Skåne är siffran nio av tio. I Blekinge säljer fyra av sex undersökta butiker ål.
Landsbygdsministern pekar på glasålsfisket i södra Europa som ett större problem. Det är korrekt att detta fiske är förödande och måste stoppas. Men det är ett falskt motsatsförhållande att ställa detta mot svenskt fiske. Lösningen på ett gemensamt europeiskt problem är inte att varje land försvarar ”sin” del av exploateringen, utan att alla tar sitt ansvar. Att Sverige fortsätter fiska lekmogna ålar på väg mot Sargassohavet – individer i sitt sista livsstadium – försvagar hela beståndet.
År 2024 landade det svenska fisket nära 150 ton ål. Samtidigt tillåts enskilda tillståndshavare fånga upp till 8 000 kilo per år. Det är nivåer som saknar vetenskaplig förankring i ett läge där beståndet inte visar några tecken på återhämtning. Döden är lika slutgiltig oavsett var och när den inträffar.
Kulturarv är viktigt. Men kultur kan inte väga tyngre än biologiska realiteter. Vi har genom historien också haft kulturella traditioner som vi lämnat bakom oss när kunskapen förändrats. Att låta en art dö ut i traditionens namn är inte att värna kultur – det är att abdikera från ansvar.
Alternativ finns. Den som saknar smaken av rökt ål kan välja rökt svenskodlad afrikansk ålmal (clarias), som ger en liknande matupplevelse utan att bidra till att en akut hotad art försvinner.
WWF efterlyser ett politiskt ledarskap som vilar på vetenskap, inte på nostalgiska uppmaningar. Regeringen bör införa ett totalstopp för allt ålfiske, stärka tillsynen mot illegal handel, stoppa utsättningar som saknar bevisad nytta och på allvar återställa ålens livsmiljöer.
Julen handlar om ansvar – och det gäller även ansvar för framtida generationer. Som ansvarigt statsråd bör landsbygdsministern vara den som tydligast markerar att när ett bestånd är på gränsen till kollaps, då är fortsatt konsumtion inte ett alternativ.
Men den avgörande frågan är större än julbordet. Om vi inte agerar nu – i linje med den samlade vetenskapen – riskerar vi att stå utan ål alls i framtiden. Det vore inte bara ett biologiskt misslyckande, utan även ett politiskt. Och det skulle innebära slutet för det kulturarv landsbygdsministern säger sig vilja försvara.
Inger Melander, havs- och fiskeexpert, WWF
