Den 15 maj börjar regeringens nya förordning om invasiva främmande arter att gälla. Men utan tillräckliga krav på åtgärder och med för få arter som omfattas riskerar den enbart att bli ett slag i luften, skriver WWF.
Läs debattartikeln i Expressen 280426 här
Invasiva arter ökar i Sverige. De stör ekosystemen, sprider sjukdomar och orsakar skador inom jordbruk, skogsbruk och infrastruktur. Detta leder till enorma kostnader. Samtidigt har finansieringen av bekämpningsarbetet under flera år varit för låg. I vårändringsbudgeten har regeringen ökat anslagen med 20 miljoner kronor och de har tidigare satt in riktade insatser mot lövplattmasken och den invasiva stenmården. Det är bra, men det räcker inte.
Nu får Sverige för första gången en nationell förteckning över invasiva arter som är särskilt skadliga för svensk natur, arter utöver EU:s gemensamma lista. Av drygt 1 600 arter bedömer Artdatabanken att 257 arter har hög eller mycket hög risk att bli invasiva i Sverige. Trots det har regeringen valt att bara lista 34 arter. Det är långt ifrån tillräckligt!
De får undantag
De invasiva arterna på den svenska listan förbjuds att importeras, säljas, odlas eller spridas. Men enskilda fastighetsägare får behålla arterna på sin egen fastighet. Länsstyrelserna kan ingripa, men saknar skyldighet att bekämpa invasiva arter som redan finns i landet. De är bara skyldiga att agera när en ny invasiv art upptäcks.
Invasiva främmande arter är ett av de fem största globala hoten mot biologisk mångfald. I Sverige ser vi hur problemet ökar. Ett varmare klimat gör det också lättare för främmande arter att etablera sig och konkurrera ut inhemska arter.
Se upp för dessa
Arterna på den nationella listan orsakar stora problem. Några växter du ska se upp för som nu kommer regleras som invasiva är spärroxbär och sjögull. Spärroxbär breder ut sig på Ölands alvar, en unik naturtyp som täcker en fjärdedel av ön och hotar nu dessa känsliga ekosystem i grunden. Sjögull sprider sig i vattendrag i södra Sverige och kan täcka hela vattenytor och blockera solljuset, vilket försvårar bad, fiske och båtliv och riskerar slå ut livet under ytan.
Vi ser tre avgörande brister. Först är ambitionsnivån i förordningen för låg. De arter som Sverige själv listar tillhör de mest problematiska i landet, men omfattas av svagare regler än arter på EU:s förteckning. Regelverket är både otydligt och otillräckligt.
Vidare måste fler arter inkluderas i den nationella förteckningen. Högriskarter som exempelvis filtsjöpung, vitsvanshjort, halsbandsparakit, svart dvärgmal, contortatall, tysklönn och svensk häggmispel behöver listas. De konkurrerar ut inhemska arter och förändrar ekosystemens struktur och näringskedjor.
Sverige måste höja budgeten för bekämpningsarbetet. Invasiva arter måste bekämpas under flera år på samma plats. Idag täcker finansieringen bara en bråkdel av behoven.
Kräver av regeringen
Därför kräver WWF att regeringen utökar den nationella förteckningen med fler arter i de högsta riskkategorierna, i linje med Artdatabankens bedömningar. Dessutom att man inför tydliga krav för markägare att bekämpa de nationellt listade invasiva arterna samt ger länsstyrelserna ett tydligt uppdrag att genomföra utrotnings- och begränsningsinsatser där det är möjligt.
Regeringen behöver säkerställa en långsiktig och tillräcklig finansiering för arbetet mot invasiva arter Redan första året bör 100 miljoner avsättas för arter på land och 100 miljoner för arter i havs- och vattenmiljöer.
Den nya nationella förordningen lägger en viktig grund, men för att skydda svensk natur på riktigt krävs ett helt annat politiskt ansvar, där ambitionsnivån höjs avsevärt.
Anna Sandström
miljöjurist, WWF
Gustaf Lind
generalsekreterare, WWF
