En explosionsartad återkomst på vita vingar

En sångsvan som flyger över en höstgul äng. — På höstarna drar sångsvanarna söderut och övervintrar där det finns öppet vatten. När de återvänder på våren, i flockar som kan omfatta tusentals fåglar, kan man höra en mäktig ”svanesång” av djupa, trumpetande läten.

En explosionsartad återkomst på vita vingar

Ett tjugotal häckande par var vad som återstod i Sverige på 1920-talet. Idag är sångsvanarna sannolikt fler än någonsin – ett lysande exempel på hur naturen kan återhämta sig när de rätta besluten fattas.

När sångsvanen nästan utrotades

För hundra år sedan var sångsvanen nära utrotning i vårt land. Endast ett tjugotal par fanns kvar och häckade på svårtillgängliga myrar längst i norr. Hänsynslös jakt hade praktiskt taget utrotat arten. Utdikning av våtmarker och modernisering av jordbruket hade samtidigt förstört viktiga häckningsmiljöer.

1926 fridlystes sångsvanen. Införandet av striktare jaktlagstiftning, tillsammans med ökad naturvård och skydd av våtmarker, skapade förutsättningar för att sångsvanarna skulle kunna bli fler. Men återhämtningen gick ytterst sakta – fram till mitten av 1900-talet. Då, efter decenniers fridlysning, stödmatning och skydd av viktiga häckningsplatser och rastsjöar, så hände det äntligen – antalet fåglar började accelerera och sedan pekade kurvorna brant uppåt.

Sångsvanens positiva tippningspunkt

Så vad hade hänt? Inom naturvården talar man om positiv tippningspunkt – genombrottet när en art når en populationsnivå där tillväxten blir självförstärkande. När denna positiva tippningspunkt passerats började sångsvanen raskt att återkolonisera områden där den länge varit sällsynt eller helt försvunnen. Under andra halvan av 1900-talet hördes sångsvanens trumpetande över allt fler sjöar i landet, på vissa håll samlades tusentals fåglar och lockade mängder med besökare som ville beundra arten som återvänt. Ökningen fortsatte att accelerera – idag är sångsvanen en relativt vanlig fågel i Sverige. Klimatförändringarnas varmare vintrar och ökad höstsådd i lantbruket har givit ytterligare skjuts åt arten. Förmodligen har det aldrig någonsin funnits så många sångsvanar i Sverige som idag, enligt Artdatabankens bedömning.

Sångsvanens enastående comeback är en av Nordens tydligaste naturvårdsframgångar. Vilket gör denna vackra, gulnäbbade svan till ett illustrativt exempel på hur ekologiska system kan återhämta sig när förutsättningarna är de rätta.

Faktaruta:

Sångsvan (Cygnus cygnus)

Storlek: längd 140 – 160 cm, vingspann på 205 till 235 centimeter. Ungefär samma storlek som knölsvan, men framstår som mer smäcker. Sångsvan håller ofta halsen rak och den triangelformade, gula näbben ger huvudet ett spetsigt utseende.
Antalet sångsvanar i Sverige uppskattades till 17 475 vid senaste inventeringen som gjordes 2020.
Äter vattenväxter, gräs, säd, potatis, insekter.
Häckar i vegetationsrika våtmarker över hela Sverige med störst bestånd i Norrbotten, Västerbotten och Gävleborg.  
Honan lägger 4-7 smörfärgade ägg och ruvar i 30 – 36 dygn. Ungarna lämnar boet efter bara några dygn men stannar hos föräldrarna runt två månader, ibland fram till föräldrarnas nästa häckning.
Flyttar till övervintringsområden i södra Sverige, Danmark och Nordsjöländerna i oktober och tillbaka norrut i månadsskiftet februari–mars.
Viktiga rastplatser under vårflyttningen är bland andra Hornborgasjön, Tysslingen, Väster-Färnebo och Umeälvens delta.
Fridlystes i Sverige 1927, skyddas idag genom EU:s fågeldirektiv. EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) har bidragit förändrade landskap och födotillgång. 