Säl i Östersjön Foto: Germund Sellgren

Sälar i Sverige

Sälar är duktiga dykare. I svenska vatten finns gråsälen, knubbsälen och vikaren. Största hotet är miljögifter, men även klimatförändringen är ett växande hot.

 

Knubbsäl Foto: Wild Wonders of Europe / Orsolya Haarberg

 

Alla säldjur tillhör gruppen Pinnipedia. Gruppen består av de tre familjerna öronsälar, valrossar och öronlösa sälar som också kallas egentliga sälar. Våra svenska sälarter är allihop öronlösa sälar. Det är gråsäl, knubbsäl och vikare.

 

Vad är en säl?

Sälar är vattenlevande däggdjur med pälsklädd, strömlinjeformad kropp och alla fyra extremiteter omvandlade till labbar (fenliknande fötter). Öronlösa sälar kännetecknas av slät päls och avsaknad av ytteröron. De simmar med kraftiga sidorörelser av bakkroppen, och de främre labbarna används huvudsakligen för att styra med men hjälper också sälen att ta sig fram på land.

 

Födda dykare

Sälens kropp klarar det höga trycket från vattnet genom att den är elastisk och revbenen kan tryckas ihop utan att skada de inre organen. Innan sälen ska dyka tömmer den sina lungor på luft. Om den inte gjorde det skulle luften pressa sönder lungorna när trycket ökar på större djup. För att klara att vara under vattnet länge har sälar mer blod och högre halt röda blodkroppar än vad exempelvis människor har. När sälen ska dyka djupt minskar pulsen från 70 till 5-20 slag per minut och blodet transporterar syre bara till det nödvändigaste; hjärtat och det centrala nervsystemet. Resten av kroppen får gå på sparlåga. Dessa egenskaper gör att sälar kan vara under vattnet i upp till 20-25 minuter. Rekordet har sjöelefanten som kan dyka i två timmar och ned till 2 000 meters djup.

 

Gråsälen

Gråsäl Foto: Wild Wonders of Europe / Laurent GeslinGråsälen är Sveriges största säl. Hanen kan bli upp till tre meter lång och väga 300 kg medan honan är något mindre. Gråsälen föder sin kut på iskanten eller på ett skär i februari eller mars och diar den i knappt tre veckor. På den tiden ökar kuten väldigt snabbt i vikt, från cirka 10 kg till 40-60 kg. Den snabba viktökningen beror på att mjölken den får av mamman har en fetthalt på över 50 procent, och på att mamman ger bort sina energireserver till ungen.

 

Mamman kan under digivningstiden förlora nästan en tredjedel av sin vikt. Efter de tre veckorna lämnar sälhonan kuten, och den får lära sig att jaga helt själv. Oftast ligger den kvar på land eller på isen i en vecka eller två innan den blir hungrig och går ner i vattnet för att söka föda. Den börjar med att jaga strömming eftersom strömmingen leker under den här perioden, vilket gör den extra lätt att fånga.

Sveriges tre sälarter knubbsäl, gråsäl och vikare har under de senaste tio åren ökat i antal, men nu verkar ökningen av gråsälar i Östersjön ha planat av. Anledningarna är flera, bland annat har jakttrycket ökat på gråsäl i Sverige, Finland och Estland – varje år skjuts det bortåt 500-1 000 gråsälar. Dessutom fastnar ett okänt antal i fiskeredskap.

 

Man har okså sett att fetthalten hos gråsälen har minskat markant hos vuxna honor, vilket rimligtvis bör påverka överlevnaden av kutarna. Totalt finns det uppskattningsvis 40 000 gråsälar i hela Östersjön.

 

När havsisen minskar påverkas gråsälen inte lika mycket som andra sälarter. När det inte finns havsis så går gråsälarna upp på land och föder sina ungar men många föredrar att föda på havsisen om de har ett val. Anledningen är att honorna får det lugnare på havsisen och inte förföljs lika hårt av hanar som vill para sig. Ungarna överlever bättre och blir mycket tjockare på havsisen än på land i Östersjön. Troligen tack vare att honorna får mer tid att ge ungarna dimjölk. På land är det flera sälar på samma plats och det är större risk för sjukdomar.

 

Knubbsälen

Knubbsäl Östersjön Foto: Ola JennerstenKnubbsälen är betydligt mindre än gråsälen. Hanen kan bli 170 cm lång och väga upp till 105 kg medan honan blir som mest 165 cm lång och väger upp till 90 kg. Knubbsälen finns framför allt på den svenska västkusten men också i några kolonier i Östersjön. Knubbsälens kut föds runt midsommar på kobbar och skär längs kusterna och är redo att gå i vattnet strax efter födseln. Även knubbsälens kutar diar fet mjölk från mamman de första veckorna. Eftersom kuten kan följa med mamman när hon jagar går inte knubbsälshonan ner så mycket i vikt under tiden.

Vid sekelskiftet fanns det minst 16 500 knubbsälar i Skagerak och Kattegatt och omkring 5 000 i Östersjön. Under 1900-talet har antalet i bägge populationerna minskat kraftigt, först genom jakt och senare på grund av miljögifternas effekter på sälarnas immunförsvar och fertilitet. Knubbsälen fredades 1966 på västkusten och hade ökat ganska bra fram till 1988 när populationen i Västerhavet drabbades av ett valpsjukevirus och mer än hälften av sälarna dog. Det finns nu drygt 15 000 knubbsälar och de flesta är på Västkusten, endast några hundra finns i södra Östersjön (exempelvis från Blekinge, Öland till Gotland). I hela Östersjön finns uppskattningsvis 1000 knubbsälar.

 

Knubbsälen har genomgått flera stora svängningar i antal individer på grund av sjukdomar som slagit ut stora delar av populationen.

 

Vikaren

Vikare spetsbergen Foto: Ola JennerstenVikaren är mindre än knubbsälen och mycket rundare. Den föder sin kut under februari eller mars i en grotta som mamman har krafsat ut i isen med sina kraftiga framklor. Där stannar den i 5-6 veckor och växer snabbt tack vare mammans feta mjölk.

 

Mamman förlorar mycket av sina energireserver eftersom det ofta är ont om fisk i packisområdet. Förutom fisk äter vikaren under våren stora mängder skorv; ett litet kräftdjur som lever på havsbottnen.

Det fanns runt 200 000 vikare i Östersjön för drygt 100 år sedan, idag finns det kanske 20 000 stycken. De ökar sakta men fortfarande har honor nedsatt fertilitet på grund av miljögifter. Vikaren är beroende av havsis för att kunna födfa sina ungar, och man vet inte om ungarna föds men drunknar när det inte finns is, eller om fostret tillbakabildas.

 

Det är underligt att inte vikaren går upp på land som gråsälen för att föda när det inte finns is. Ingen vet varför.

 

Hot mot sälarna

Det största hotet mot sälarna idag är miljögifter. PCB – polyklorerade bifenyler – som sälarna får i sig med födan anrikas i deras fettvävnader och orsakar förändringar i binjurarna och igenväxning av honornas livmoderhorn. Sälarna får ett försämrat immunförsvar och sämre reproduktionsförmåga. Man tror att tarmsår som upptäckts hos unga gråsälar orsakas av något nyare miljögift, kanske bromerade flamskyddsmedel. När sälstammarna ökar, ökar också konflikterna mellan sälar och yrkesfiskare. Sälar är smarta och de ser ett nät fullt av fisk som ett skafferi där det är fritt fram att ta för sig. De orsakar stora skador på fiskarnas utrustning. Många har förespråkat jakt på säl för att minska dessa skador. Det händer också att sälar fastnar i fiskarnas garn och drunknar när de inte kan komma upp till ytan för att andas.
 
Ett nytt hot mot gråsäl och vikare är bristen på is i ett allt varmare Östersjön. Isen behövs när sälarna ska föda sina ungar, och de kommer att bli allt svårare när klimatförändringen blir allt värre.

 

Gråsäl Foto: Ola Jennersten
 

Senast uppdaterad 2017-12-11

Artfakta sälar

Vetenskapligt namn: Pinnipedia
Familj: öronlösa sälar (Phocidae)
Arter: gråsäl (Halichoerus grypus), knubbsäl (Phoca vitulina), vikare (Phoca hispida botinca)
Storlek: gråsälshanen väger cirka 300 kg och blir 3 meter lång, medan honan väger 200 kg och blir 2 meter lång. För knubbsälar och vikare är skillnaden mellan könen inte så stor, en knubbsäl kan bli cirka 170 cm lång och väger omkring 100 kg. Vikarna väger som mest 110 kg och blir 115-170 cm.

Livslängd: 25-50 år
Könsmogen: vid 4-6 års ålder
Utbredning: Gråsälen finns i Östersjön och Västkusten. Knubbsälen finns i Östersjön runt Blekinge, Gotland och Öland och på Västkusten. Vikaren finns i Bottenviken, Ålands skärgård, Finska viken och i Rigabukten.

Var med och rädda haven!

 

Vi är problemet, men vi är också lösningen. De senaste 70 åren har vi människor utsatt haven och dess invånare för enorma påfrestningar.
Vi har förorenat och fyllt haven med skräp. Vi har fiskat för mycket av vissa fiskar, och rubbar urgamla marina ekosystem. Vi har redan förlorat nästan en tredjedel av världens korallrev, och om inget görs kan de vara borta 2050.

 

WWF jobbar globalt med att sätta press på politiker och andra beslutsfattare. Nu har de fått upp ögonen för konsekvenserna avvi människors handlingar och börjat agera – lagar har skärpts och bättre skydd och skötsel av haven har blivit en angelägen fråga. Men det behöver hända mycket mer. Och det är bråttom.
 
Vill du också bli en del av lösningen?

Läs mer om vårt arbete och vad du kan göra för haven:  Rädda Haven.

 

Vad gör WWF?

WWF har genom åren stöttat många forskningsprojekt om sälar i Östersjön. Vi finansierade under många år ett avelshägn för gråsäl i Forsmark i Norduppland. Kutarna som föds i hägnet släpptes ut i södra Östersjön för att stärka det svaga beståndet där.

 

Andra studier har genomförts med stöd av WWF där man har undersökt 1) gråsälens genetik, födoval och fortplantning, 2) sambandet mellan bromerade flamskyddsmedel och förekomsten av tarmsår hos säl, och 3) kopplingen mellan sälskador på fiskeredskap och tillgången på naturlig föda för sälarna i Östersjön.
 
WWF vill minska konflikterna mellan sälar och yrkesfiskare. Det tror vi görs bäst genom att fortsätta utveckla metoder som minskar risken för skador från sälar i nät och andra fiskeredskap, samt att satsa på att minska bifångster av sälar i fisket.

Rapportera döda sälar

Har du hittat en död säl i Östersjön eller på västkusten? Rapportera gärna till Naturhistoriska riksmuseet som gör hälsoundersökningar av döda sälar, som en del i det Naturvårdsverkets nationella miljöövervakningsprogram.

Lär dig mer