Large_WW1108620_stoskaligt_fiske

Fiske- och odlingsmetoder

Hur fungerar en trål? Varför blir det bifångst? Och hur lång är egentligen en långlina? Här kan du läsa om de vanligaste fiske- och odlingsmetoderna.

Krokar och linor

Krokfiske utgörs av en lina med en eller flera krokar som ofta läggs ut i övre delen av vattnet eller djupare ner. Med krokredskap kan man inte kontrollera vilken fiskart som hugger på agnet.

Långrev

Långrevar består av en huvudlina, som ibland är väldigt lång, som har tafsar med agnade eller oagnade krokar som sätts fast med regelbundna mellanrum. Ofta binder man samman flera backor till en enda länk där totallängden kan variera från några hundra meter vid kustfiske till mer än fem mil i storskaliga, mekaniserade fisken. Långrev kan sättas längs med botten eller strax under ytan.

Lin – och spöfiske

Handlinor används för att fånga arter med högt värde och består av en enda fisklina med en betad krok som halas in antingen manuellt för hand, eller mekaniskt med hjälp av en trumma. Handlinor används ofta för att fiska bläckfisk och kallas då jigglinor. Spöfiske, som på engelska kallas ”pole and line” sker med ett sorts grovt metspö. Vid industriellt fiske varierar både form och storlek på spöna samt antalet fiskare ombord på båtarna. Fiskemetoden används bland annat för att fiska tonfisk.

Dörjlinor

Dörjlinor lockar till sig fisk genom att dra fiskelinor med betade krokar genom vattnet efter en båt. Flera dörjlinor bogseras ofta samtidigt, och utrustning som kallas utriggare håller linorna borta från båtens kölvattnet. Linorna dras in för hand eller mekaniskt med hjälp av små vinschar. Dörjlinor används för att fånga en mängd olika arter som makrill, lax och tonfisk.

Män kastar fiskenät i floden, Malaysia

Garn- eller nätfiske

Dessa fiskredskap används för att fånga många olika matfiskar. Storleken på maskorna gör att man kan undvika att fånga för små, för unga eller för stora fiskar. Men trots sin selektivitet kan dessa redskap orsaka oavsiktliga bifångster av till exempel sälar, delfiner och dykande sjöfåglar som trasslar in sig.

Ett annat stort problem är det så kallade spökfisket, där förlorade fisknät driver runt i haven och fortsätter att fånga fisk under lång tid. Detta på grund av att de syntetiska plastfibrerna inte bryts ner.

Drivgarn

Drivgarn till vänsterDrivgarn är nät som sätts ut med flöten vid vattenytan och får driva med strömmen. De kan vara flera kilometer långa och bildar en nätvägg för fisk som simmar förbi. Drivgarn används vid sill-, lax- och makrillfiske ute till havs, men är förbjudna i Östersjön sedan 2008. Drivgarn orsakar ofta stora bifångster av sjöfågel, småvalar, havssköldpaddor och hajar.

Förankrade, bottensatta garn

Bottengarn eller sättgarn används vid fiske av till exempel rödspätta, piggvar, havskatt och torsk. De består av ledarmar med nätdukar fastsatta med tyngder eller pålar på botten. Fisken leds in i en fålla, som kallas huvudet, genom en trattformad ingång.

Ringnotar

Ringnot eller snörpvad, som det också kallas, är det största redskapet inom garn- och nätfiske. Snörpvad är ett stort nät som läggs kring ett fiskstim, sedan dras nätets underkant samman och lyfts upp med fisken inuti. En ringnot kan fånga mer än 1 000 ton i ett enda lyft och används vid fiske av stimfiskar som tonfisk, sill, skarpsill och makrill.

Notar/ Snurrevad

Snurrevad ser ut som en bottentrål till formen, men sätts ut och halas in mot fartyget som ligger stilla under fisket. För halning av snurrevaden används långa rep. Snurrevadsfiske bedrivs endast av ett fåtal båtar på svenska västkusten, där det används för fångst av plattfisk som till exempel rödtunga.

 

Man håller upp illegalt fiskenät, Kambodja

Skrapor

Skrapan är ett säckformat redskap med en robust metallram monterad i öppningen. Den släpas längs botten för att fånga skaldjur och musslor och kan göra stor skada på bottnarnas livsmiljöer.

Ryssjor, tinor och burar

Dessa fångstredskap placeras på botten i grunt vatten och kan ge bifångster av andra arter.

Ryssjan

Ryssjan består av en nätstrut som hålls utspänd av bågar. En så kallad ledarm i form av nät leder fisken in i struten, och den trattformade ingången gör det svårt för fisken att ta sig ut igen. Ofta sätts flera ryssjor ihop till en längre länk. Ryssjor används till exempel vid ålfiske.

Tinor

Tinor är cylinder- eller kubformade burar som används vid fångst av kräftor, hummer och krabba. Burarna är oftast tillverkade av nät eller spjälor. Tinor har flyktöppningar för att småfisk ska kunna ta sig ut.

torsk-foto-shutterst.jpg

Trålar

Trål är det vanligast förekommande mängdfångande fiskeredskapet vid kommersiellt fiske och står volymmässigt för merparten av världens fångster. En trål är ett strutformat/koniskt nätredskap som släpas efter en eller flera fiskebåtar (sk trålare). Trålar finns i olika storlekar, från små kusttrålar till gigantiska i öppet vatten.

Bottentrål

Bottentrål dras fram över havsbotten med vajrar fästa i en eller flera fiskebåtar. Trålen spänns ut i sidled och på översidan finns stora flöten som håller trålmynningen öppen på höjden. På undersidan finns tyngder, exempelvis kättingar, som håller trålen nere.

Vid all form av bottentrålning störs botten i större eller mindre omfattning. Trål med sorteringsrist gör det möjligt att få en mer selektiv fångst då vissa arter kan sorteras ut ur trålen.

Flyttrål

Flyttrål är ett mycket vanligt redskap som kan ställas in på önskat djup mellan botten och ytan. Trålen dras av en eller två fiskebåtar. Svenskt fiske med flyttrål är inriktat på sill och skarpsill men i viss mån även makrill. I andra omgivande länders fiske är också blåvitling, sardin, och ansjovis viktiga målarter.

 

Fiskodling

Odlingsmetoder

Visste du att hälften av sjömaten vi äter är odlad? (FAO förutspår att år 2030 kommer fiskodling, den livsmedelsproduktion som växer snabbast i världen, att stå för hela 2/3 av vår konsumtion). Vanligaste odlingsformen globalt är kassodling där fisken simmar runt i nätkassar i hav eller sjöar, men fisk kan även odlas på land.

Öppna kassar/kassodling

Med kassodling menas odling av fisk i större eller mindre nätkassar direkt i hav eller sjö. Huvuddelen av svensk och norsk matfiskproduktion sker i kassodling där kassen består av en flytring som ligger på ytan och en nätkorg som hänger ned i vattnet från ringen.

Kassarna grupperas vanligtvis flera stycken tillsammans. Inom norsk laxodling är kassarna vanligtvis runt 50 meter i diameter och rymmer cirka 200 000 laxar. Eftersom vattnet flödar fritt genom kassen så innebär det syresatt vatten för fisken. Påverkan till den omgivande miljön sker på olika sätt, bland annat genom utsläpp av näringsämnen från överflödigt foder och fiskens avföring. Fisken kan även rymma och para sig med eller överföra sjukdomar till vild fisk. För laxodlingar är laxlus ett stort problem för ung vildlax. Kassodling används för att odla bland annat lax, havsöring och regnbåge.

Landbaserade recirkulerande akvakultursystem (RAS)

I recirkulerande system så odlas fisken i tankar eller små bassänger. Vattnet cirkulerar, renas och återanvänds i ett slutet kretslopp vilket gör att vattenutbytet kan hållas på en mycket låg nivå. Recirkulerande system eller RAS-system som de också kallas kan delas in i partiell RAS och full RAS där full RAS har en högre recirkuleringsgrad. En stor fördel med detta system är att det är avskilt från den yttre miljön, vilket gör det möjligt att kontrollera temperatur, syrenivå och salthalt, samtidigt som lokala miljöeffekter av utsläpp kan minimeras genom rening. Odlingsmetoden är dock energikrävande varför det är viktigt att den el som används kommer från förnyelsebara energikällor.  Tekniken har länge använts i akvarier och kläckerier av fiskägg, men intresset växer och idag odlas bland annat regnbåge, havskatt och piggvar i recirkulerande system.

Dammar

Ett vanligt sätt att odla fisk och skaldjur är odling i grävda dammar. De varierar avsevärt från enklare dammar där arterna förlitar sig på den naturliga föda som finns i vattnet, till mera intensiva system där odlarna utfodrar fisken eller räkorna. Man kan även kontrollerar tillväxtförhållanden genom att optimera vattenkvalité och andra viktiga parametrar för att uppnå en så hög produktion som möjligt. Historiskt byggdes dammar längs kusterna och bidrog till bland annat förstörelsen av mangroveskogar. När vatten släpps ut utan rening kan det påverka den omgivande miljön eller tillåta att odlade arter att rymma. Tropiska räkor, sötvattenkräftor, pangasius, tilapia och karpfiskar odlas vanligtvis i dammar. I Norden används dammar bland annat för odling av regnbåge.

Genomflödessystem (raceways)

Odling av regnbågsforell i TurkietGenomflödessystem består vanligtvis av rektangulära bassänger eller kanaler av betong. Vatten leds in och flödar genom anläggningen innan det släpps ut igen till omgivande vatten. Reningen är inte särskilt utvecklad men kan ske genom olika sedimenteringsfällor eller mekaniska filter på in- och utgående vatten. I ett genomströmmande system så utnyttjas vattnet bara en gång, till skillnad från recirkulerande system. Sötvattensarter som öring, och tilapia odlas ofta i genomströmmande system, men även vissa marina arter som lax vilka kräver ett konstant vattenflöde.

Odling av musslor och ostron

Det finns flera olika sätt att odla musslor på. En av de vanligaste metoderna är repodling där musslorna sitter på rep som är fästa med jämna mellanrum på långlinor som hålls flytande med hjälp av bojar. Musslor kan även odlas på odlingsbankar som ställs på grunda bottnar. Musselodling ovanför botten bygger ofta på naturlig spridning av vilda mussellarver som själva fäster sig på utplacerade rep, nät eller pålar i vattnet. Vid bottenodling så samlas vilda musslor in och placeras på odlingsbankarna.

Ostron kan liksom musslor odlas på olika sätt. Ostronen kan odlas i grunda områden där de placeras i slutna korgar som är fastsatta på ställningar eller födas upp på rep, precis som musslor. Vid odling i djupt vatten placeras ostronen ut på bankar som kan ligga på upp till tio meters djup. Ostron kan även odlas i nätkassar som flyter på ytan.

Var kommer fisken ifrån?

Alla återförsäljare av fisk och skaldjur är skyldiga att ange uppgifter om art, produktionsmetod och ursprung för att du som konsument ska kunna göra ett medvetet val. För vildfångad fisk ska fångstmetoden anges enligt de redskapsbeteckningar som finns i EUs marknadsförordning nr 1379/2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter. För sjömat från havet är det obligatoriskt att ange platsen för fångsten enligt FAO:s förteckning av fiskeområden. För områdena Nordostatlanten, Medelhavet och Svarta havet, ska delområde eller sektion alltid användas medan för andra områden kan namnet på FAO-området anges. Fångstområdet ska anges med sitt svenska namn (inte FAO-område) för att kunna förstås av konsumenten, till exempel fångad i Östersjön, i Barents hav etc. Närmare uppgift om ursprung utöver fastställda fångstområden får lämnas frivilligt.

Svensk skärgård

Östersjöfadder

  • Östersjön är ett av världens mest förorenade hav
  • Döda bottnar lika stora som en yta 1,5 gånger så stor som Danmark
  • Som fadder hjälper du oss stoppa överfisket och övergödningen!
Steg 1 / 3

Välj månadsbelopp

Som fadder bidrar du månadsvis via autogiro regelbundet till WWFs arbete.

Premie

Faktureringsadress

Sverige

Signera ditt autogiro

Ha tålamod, din bank kontaktas.

  • Läs och godkänn villkoren för att gå vidare med beställningen.

Fyll i dina kortuppgifter

Här fyller du i dina kortuppgifter och efter det kommer du vidarekopplas till tacksidan!

Fyll i ditt mobilnummer och öppna din Swishapp för att genomföra gåvan.

Fyll i uppgifter för faktura

Här fyller du i fakturainformation så vidarekopplas du efter det till tacksidan!

Senast ändrad 27/05/20

Stäng sök

Har du frågor?

Besök kontakt.wwf.se om du har några frågor.

För press

Besök vårt pressrum där du hittar pressmeddelanden, debattartiklar, rapporter, pressbilder samt WWFs talespersoner.

Telefon pressjour: 08-54657500
E-mail: press@wwf.se